Lite reflektioner från Gotland
Har verkligen inte orken att skriva så mycket just, gick upp kvart i sex imorse.. men en liten uppdatering får det allt bli.
------------------------------------------------
Gotland var det ja.
Att cykla på kullersten med en ryggsäck på ryggen, stereo på styret och en otymplig väska på pakethållaren som envisas med att hela tiden ramla av är svårt och JÄVLIGT irriterande. För er som undrade.
Det där med att kunna vägen till vart man ska, det är ganska underskattat. Särskilt när man ska cykla en mil med ovannämnda packning på en cykel med en sadel hård som en betongkloss.
En "positiv" grej dock: Efter sammanlagt 10 mils cyklande så vet jag nu hur det är att vara bög, iallafall när det gäller den sexuella biten. Trust me kompis, du vill inte gå den vägen.
Världen är extremt liten. Jag och C träffade varsin kompis som tyvärr båda skulle åka hem på måndagen. Sen träffade jag min klasskompis, Sofia, och sen en gammal konfakompis vid namn Elias. Fast det är nog snarare Visby som är litet när jag tänker efter.
Haha, som vanligt faller jag in i min bittra ton när jag skriver. Överlag var det väldigt soft på Gotland, jag och Calle ägnade oss åt det vi är bäst på: att bara ta det väldigt lugnt. Fast det hade fan varit skönare att bo mer centralt än vad vi gjorde, tänker inte cykla på ett tag nu efter den här resan kan jag ju säga.
Kom hem för ungefär 3 timmar sedan och har bara hunnit koppla av ett tag, innan jag ska börja packa om. Ska ju ner till Frankrike en vecka imorgon. Känns lite rushigt såhär, för det jag skulle vilja mest av allt just nu är att bara ta det lugnt hemma några dagar.. men jaja, det kommer definitivt bli chill ma brill när vi kommit ner dit : )
Kommer väl inte bli supertjockt med uppdateringar den här veckan direkt, snarare inga alls.. men när jag är hemma igen från Frankrike så dyker det alltid upp något som händer, något jag funderar över eller något jag irriterar mig på. Så ni kommer inte undan.. all you bitches and hoes, snitches and bros!
Dagens pretentiösa budskap blir: ut i solen och njut de här veckorna! Det säger bara vips och sen står du där med skägget i brevlådan som Promoe när han hämtar posten, och klagar på hur jävla satans kallt det alltid ska vara varje vinter i k*k-Sverige. (lite censur fick det allt bli där asså, man vet ju aldrig hur känsliga ni läsare är)
peace out!
/K-dawg din varma välkomstklapp i vestibulen
P.S. Ironiskt egentligen, hur jag alltid lyckas skriva relativt långt de gångerna jag säger att jag är för trött för att egentligen orka blogga. Det är väl kanske en simpel undanflykt för det faktum att jag aldrig kan hålla mig kortfattat.. jaja, slutsnackat.. over and out, pöss!
------------------------------------------------
Gotland var det ja.
Att cykla på kullersten med en ryggsäck på ryggen, stereo på styret och en otymplig väska på pakethållaren som envisas med att hela tiden ramla av är svårt och JÄVLIGT irriterande. För er som undrade.
Det där med att kunna vägen till vart man ska, det är ganska underskattat. Särskilt när man ska cykla en mil med ovannämnda packning på en cykel med en sadel hård som en betongkloss.
En "positiv" grej dock: Efter sammanlagt 10 mils cyklande så vet jag nu hur det är att vara bög, iallafall när det gäller den sexuella biten. Trust me kompis, du vill inte gå den vägen.
Världen är extremt liten. Jag och C träffade varsin kompis som tyvärr båda skulle åka hem på måndagen. Sen träffade jag min klasskompis, Sofia, och sen en gammal konfakompis vid namn Elias. Fast det är nog snarare Visby som är litet när jag tänker efter.
Haha, som vanligt faller jag in i min bittra ton när jag skriver. Överlag var det väldigt soft på Gotland, jag och Calle ägnade oss åt det vi är bäst på: att bara ta det väldigt lugnt. Fast det hade fan varit skönare att bo mer centralt än vad vi gjorde, tänker inte cykla på ett tag nu efter den här resan kan jag ju säga.
Kom hem för ungefär 3 timmar sedan och har bara hunnit koppla av ett tag, innan jag ska börja packa om. Ska ju ner till Frankrike en vecka imorgon. Känns lite rushigt såhär, för det jag skulle vilja mest av allt just nu är att bara ta det lugnt hemma några dagar.. men jaja, det kommer definitivt bli chill ma brill när vi kommit ner dit : )
Kommer väl inte bli supertjockt med uppdateringar den här veckan direkt, snarare inga alls.. men när jag är hemma igen från Frankrike så dyker det alltid upp något som händer, något jag funderar över eller något jag irriterar mig på. Så ni kommer inte undan.. all you bitches and hoes, snitches and bros!
Dagens pretentiösa budskap blir: ut i solen och njut de här veckorna! Det säger bara vips och sen står du där med skägget i brevlådan som Promoe när han hämtar posten, och klagar på hur jävla satans kallt det alltid ska vara varje vinter i k*k-Sverige. (lite censur fick det allt bli där asså, man vet ju aldrig hur känsliga ni läsare är)
peace out!
/K-dawg din varma välkomstklapp i vestibulen
P.S. Ironiskt egentligen, hur jag alltid lyckas skriva relativt långt de gångerna jag säger att jag är för trött för att egentligen orka blogga. Det är väl kanske en simpel undanflykt för det faktum att jag aldrig kan hålla mig kortfattat.. jaja, slutsnackat.. over and out, pöss!
Kladd kladd kladd
Just nu hatar jag ganska mycket.. eller jag mår ju bra, är glad och har sommarlov, så allt är ju tiptop egentligen. Men ändå, ibland hatar man bara.
Att morsan kommer nu, idag, och säger att jag inte får åka på reggaefestivalen ifall jag ska tälta, känns ganska ogenomtänkt. Särskilt när jag precis har köpt biljetterna. Okej, lyssna nu: hon trodde, på fullaste allvar, att man åker hem från Uppsala varje dag tre dagar i sträck för att sova emellan konsertdagarna. Men hallå, är inte halva grejen med festivaler just själva tältandet och att man ska vältra i smutsen och bli skabbig? Visst har jag rätt, Malin?
Hon ska tydligen prata med pappa innan de bestämmer sig, men jag kan inte säga att jag lägger så stort hopp på att pappa får henne att ändra sig. Han kan verkligen vara den största toffeln när det gäller såna här grejer.
Sen har jag börjat irritera mig på en annan grej, nämligen människor som bara gör saker helt utan att tänka på hur det ser ut från andras perspektiv. Stod i kön till toaletten på donken för någon vecka sedan, och framför mig står ett par. Det första som får mig att rygga tillbaka är att de plötsligt börjar hångla, men kom igen.. dom såg ju fan ut att vara pappa och dotter?! Känner mig lite pensionärsaktig och gaggig när jag säger så där, men det var fan ingen vacker syn.
Men sedan till det som verkligen fick mig att vilja spy min galla över heeeela mcdonalds: det var en hyfsat lång kö, så vi stod nog där i 6-7 min ungefär, och under hela den oäändligt långa tiden stod dom och kladdade, ja bokstavligen kladdade på varandra.
Jag har inga problem med att par hånglar med varandra in public, men när de börjar klämma på varandra och hånglar så att de på något jävla vänster slickar varandra över hela ansiktet OCH som grädde på moset också är väldigt fula, det är då jag känner att livet pissar mig i ansiktet och njuter av det. Jag ser inte mig själv som någon skönhet, men jag orkar inte heller gå omkring och predika om att insidan är viktigast 24/7, det känns lite pretto. Och nej, jag är inte bitter för att jag inte har flickvän, jag bara gillar att hata lite på folk som förtjänar det. (nej, jag har inget bättre för mig just nu.. inget som jag orkar ta itu med iallafall)
Men jag menar seriöst människor, hur tänker ni? Kan ni inte hålla igen era lustar lite och gå in på toaletten och kladda? Det är ju förfan tillräckligt sjaskigt att se på hur en massa äckliga småbarnsfamiljer sitter och försöker mata minstingen med något som inte liknar det, men tydligen kallas hamburgare, men missar den minimala munnen och träffar golvet framför en så man nästan halkar och bryter lårbenshalsen om det inte vore för ens otroligt väl fungerande förhållande med Fru Fortuna.
Näe, ibland hajjar jag inte hur folk tänker.
Fan, nu blev jag irriterad på en till sak. Det var någonting mer som jag hatade jättemycket just nu, men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad. Livet är en hynda.
Aja, färdighatat för idag, tack och hej!
/Kappe - din brödrost i badkaret
Att morsan kommer nu, idag, och säger att jag inte får åka på reggaefestivalen ifall jag ska tälta, känns ganska ogenomtänkt. Särskilt när jag precis har köpt biljetterna. Okej, lyssna nu: hon trodde, på fullaste allvar, att man åker hem från Uppsala varje dag tre dagar i sträck för att sova emellan konsertdagarna. Men hallå, är inte halva grejen med festivaler just själva tältandet och att man ska vältra i smutsen och bli skabbig? Visst har jag rätt, Malin?
Hon ska tydligen prata med pappa innan de bestämmer sig, men jag kan inte säga att jag lägger så stort hopp på att pappa får henne att ändra sig. Han kan verkligen vara den största toffeln när det gäller såna här grejer.
Sen har jag börjat irritera mig på en annan grej, nämligen människor som bara gör saker helt utan att tänka på hur det ser ut från andras perspektiv. Stod i kön till toaletten på donken för någon vecka sedan, och framför mig står ett par. Det första som får mig att rygga tillbaka är att de plötsligt börjar hångla, men kom igen.. dom såg ju fan ut att vara pappa och dotter?! Känner mig lite pensionärsaktig och gaggig när jag säger så där, men det var fan ingen vacker syn.
Men sedan till det som verkligen fick mig att vilja spy min galla över heeeela mcdonalds: det var en hyfsat lång kö, så vi stod nog där i 6-7 min ungefär, och under hela den oäändligt långa tiden stod dom och kladdade, ja bokstavligen kladdade på varandra.
Jag har inga problem med att par hånglar med varandra in public, men när de börjar klämma på varandra och hånglar så att de på något jävla vänster slickar varandra över hela ansiktet OCH som grädde på moset också är väldigt fula, det är då jag känner att livet pissar mig i ansiktet och njuter av det. Jag ser inte mig själv som någon skönhet, men jag orkar inte heller gå omkring och predika om att insidan är viktigast 24/7, det känns lite pretto. Och nej, jag är inte bitter för att jag inte har flickvän, jag bara gillar att hata lite på folk som förtjänar det. (nej, jag har inget bättre för mig just nu.. inget som jag orkar ta itu med iallafall)
Men jag menar seriöst människor, hur tänker ni? Kan ni inte hålla igen era lustar lite och gå in på toaletten och kladda? Det är ju förfan tillräckligt sjaskigt att se på hur en massa äckliga småbarnsfamiljer sitter och försöker mata minstingen med något som inte liknar det, men tydligen kallas hamburgare, men missar den minimala munnen och träffar golvet framför en så man nästan halkar och bryter lårbenshalsen om det inte vore för ens otroligt väl fungerande förhållande med Fru Fortuna.
Näe, ibland hajjar jag inte hur folk tänker.
Fan, nu blev jag irriterad på en till sak. Det var någonting mer som jag hatade jättemycket just nu, men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad. Livet är en hynda.
Aja, färdighatat för idag, tack och hej!
/Kappe - din brödrost i badkaret
Tillsammans är vi Hammarby!
Fyfan vad underbart. Det är nog det som bäst beskriver hur jag känner just nu.
------------------------------------------------
Dagen började däremot inte så bra. Skulle ut till Christelle och hennes landställe på Dalarö med Philip och schteeka lite, och insåg plötsligt att klockan var väldigt mycket. Bussen gick 10.30 så jag spurtade in mot Kärrtorps centrum...
... bara för att se bussen börja köra iväg när jag har ungefär 15 meter kvar till busskuren. Surt.
Men skam den som ger sig. Eftersom att jag vet var nästa hållplats ligger så påbörjade jag ännu en spurt, nu ivrigt påhejad av alkisarna på bänken precis bredvid. Jag höll hyfsat jämna steg med bussen men den ryckte ifrån fram till busshållplatsen. Men ingen skulle gå av eller på, så den körde vidare. Det är ju då en normal människa ger upp, men som den sanna tävlingsmänniskan jag är så spurtade jag vidare till nästa hållplats som ligger väldigt nära.
Men scenariot upprepades och han körde iväg när jag har en sisådär 10-15 meter kvar. VAFAN! Gubbjäveln måste ju vara blind, tänkte jag och lunkade sakta tillbaka mot centrum igen.
Kom iväg tillslut iaf, och så här i efterhand kan jag ju bara garva åt det. Även om jag fortfarande är lite irriterad på chauffören (jag är övertygad om att han såg mig!), så måste det sett otroligt kul ut när jag sprang efter bussen för att sen tillslut missa den. Jag bjuder på den ^^
Väl ute på Dalarö var det underbart, värsta sommaridyllen ju!
Och tur med vädret hade vi också, det var precis lagom varmt när vi låg där och solade på bryggan : )
Kan inte sluta le åt Christelles mammas kommentar: "Ja just det, det är du som är Kasper ja. Du har ju rött hår så jag kände igen dig direkt." Haha!
Efter att ha avnjutit en lunch bestående av pastasallad och en dumle-glass nere i Dalarö centrum och sen chillat lite så fick jag stressa iväg så smått. Derby på G!
(Sa det inte igår, men jag kommer ut till Dalarö fler gånger Christelle, var så säker! :D)
------------------------------------------------
Mötte upp Issa, Calle, Phille, Joel och hela det där gänget i Medis och sen kom Mallan till Södra Station där vi skulle ta Bajentåget mot Råsunda. Innan man tar det är man alltid lika taggad, men när man väl står där så undrar man alltid vafan man skulle dit in och göra. När vi hade stått där i 10 min var jag redan hyfsat svettig och sen tog det en kvart innan det kom iväg. Hajja då vilken jävla "release me"-känsla det var att springa ur det där tåget efter sammanlagt typ 35 min av svettande, även om det var en jävla stämning förstås.
Vi kom som vanligt lite sent in på Råsunda och fick väl inga höjdarplatser, men det artade sig så småningom så det var ganska lugnt.
Matchen började lite blygt från båda lagen, ganska naturligt, men kom igång efter ett tag. Och visst, som många säger så hade Djurgården ett knappt övertag, men för mig är det lugnt om motståndarna har det så länge de inte skapar några chanser. Vi vann kampen om mittfältet och Eguren avgjorde ännu ett derby sin vana trogen. Det skönaste var att vi även vann läktarmatchen, trots att jag innan matchen hörde från djurgårnshållet att de skulle krossa oss. Finns bara en sak som beskriver er klack: "Sjunger när ni leder, ni bara sjunger när ni leder. Sjunger när ni leeedeer! Ni bara sjunger när ni leeder". Eller nej förresten, ni sjöng faktiskt en aning en stund efter vi gjort 1-0, men sen dog det ju ut totalt. Vad hände Djurgårn?
Som jag sa i inledningen: fyfan va underbart. Det går verkligen inte att beskriva den känslan som konstant livar upp humöret på en och som gör att man bara kan rycka på axlarna åt allt annat. Och det finns ju verkligen inget bättre än att släntra ner i köket dagen efter en derbyvinst och läsa tidningen och bara NJUTA!
Har inte så mycket mer att säga om det här, borde egentligen skrivit igårkväll för det var då det var helt "färskt", men skitsamma. Nu måste jag ut i solen lite innan den går i moln : )
/Kappe
------------------------------------------------
Dagen började däremot inte så bra. Skulle ut till Christelle och hennes landställe på Dalarö med Philip och schteeka lite, och insåg plötsligt att klockan var väldigt mycket. Bussen gick 10.30 så jag spurtade in mot Kärrtorps centrum...
... bara för att se bussen börja köra iväg när jag har ungefär 15 meter kvar till busskuren. Surt.
Men skam den som ger sig. Eftersom att jag vet var nästa hållplats ligger så påbörjade jag ännu en spurt, nu ivrigt påhejad av alkisarna på bänken precis bredvid. Jag höll hyfsat jämna steg med bussen men den ryckte ifrån fram till busshållplatsen. Men ingen skulle gå av eller på, så den körde vidare. Det är ju då en normal människa ger upp, men som den sanna tävlingsmänniskan jag är så spurtade jag vidare till nästa hållplats som ligger väldigt nära.
Men scenariot upprepades och han körde iväg när jag har en sisådär 10-15 meter kvar. VAFAN! Gubbjäveln måste ju vara blind, tänkte jag och lunkade sakta tillbaka mot centrum igen.
Kom iväg tillslut iaf, och så här i efterhand kan jag ju bara garva åt det. Även om jag fortfarande är lite irriterad på chauffören (jag är övertygad om att han såg mig!), så måste det sett otroligt kul ut när jag sprang efter bussen för att sen tillslut missa den. Jag bjuder på den ^^
Väl ute på Dalarö var det underbart, värsta sommaridyllen ju!
Och tur med vädret hade vi också, det var precis lagom varmt när vi låg där och solade på bryggan : )
Kan inte sluta le åt Christelles mammas kommentar: "Ja just det, det är du som är Kasper ja. Du har ju rött hår så jag kände igen dig direkt." Haha!
Efter att ha avnjutit en lunch bestående av pastasallad och en dumle-glass nere i Dalarö centrum och sen chillat lite så fick jag stressa iväg så smått. Derby på G!
(Sa det inte igår, men jag kommer ut till Dalarö fler gånger Christelle, var så säker! :D)
------------------------------------------------
Mötte upp Issa, Calle, Phille, Joel och hela det där gänget i Medis och sen kom Mallan till Södra Station där vi skulle ta Bajentåget mot Råsunda. Innan man tar det är man alltid lika taggad, men när man väl står där så undrar man alltid vafan man skulle dit in och göra. När vi hade stått där i 10 min var jag redan hyfsat svettig och sen tog det en kvart innan det kom iväg. Hajja då vilken jävla "release me"-känsla det var att springa ur det där tåget efter sammanlagt typ 35 min av svettande, även om det var en jävla stämning förstås.
Vi kom som vanligt lite sent in på Råsunda och fick väl inga höjdarplatser, men det artade sig så småningom så det var ganska lugnt.
Matchen började lite blygt från båda lagen, ganska naturligt, men kom igång efter ett tag. Och visst, som många säger så hade Djurgården ett knappt övertag, men för mig är det lugnt om motståndarna har det så länge de inte skapar några chanser. Vi vann kampen om mittfältet och Eguren avgjorde ännu ett derby sin vana trogen. Det skönaste var att vi även vann läktarmatchen, trots att jag innan matchen hörde från djurgårnshållet att de skulle krossa oss. Finns bara en sak som beskriver er klack: "Sjunger när ni leder, ni bara sjunger när ni leder. Sjunger när ni leeedeer! Ni bara sjunger när ni leeder". Eller nej förresten, ni sjöng faktiskt en aning en stund efter vi gjort 1-0, men sen dog det ju ut totalt. Vad hände Djurgårn?
Som jag sa i inledningen: fyfan va underbart. Det går verkligen inte att beskriva den känslan som konstant livar upp humöret på en och som gör att man bara kan rycka på axlarna åt allt annat. Och det finns ju verkligen inget bättre än att släntra ner i köket dagen efter en derbyvinst och läsa tidningen och bara NJUTA!
Har inte så mycket mer att säga om det här, borde egentligen skrivit igårkväll för det var då det var helt "färskt", men skitsamma. Nu måste jag ut i solen lite innan den går i moln : )
/Kappe
Jaaaadu...
Över en vecka har gått av sommarlovet och inte mycket har man uträttat
det är väl kanske så det ska vara iofs..
det är väl kanske så det ska vara iofs..
------------------------------------------------
Min och Calles planerade tågluff ut i Europa blir inte av.. så jävla surt när man varit inställd på det ett tag. Ännu surare när det var saker som man inte kunde göra så mycket åt som gjorde att det sket sig.
Nu ska vi till Gotland en vecka istället och visst, det blir nog skitnajs.. men lite antiklimax känns det som ändå.
------------------------------------------------
Har funderat på en grej, vore det inte soft att vara utvecklingsstörd på ett sätt?
Jag menar inte att jag är missnöjd med att vara "vanlig", tvärtom, men ur en aspekt vore det hur coolt som helst att vara det. Kom att tänka på det när jag och Calle stod och pratade med några små utvecklingsstörda barn (nej, jag vågade inte skriva cp-barn, det får en fel klang på nåt sätt :P) medan vi målade containrar i Huddinge.
Grejen är ju att de inte ser vad som händer runtomkring dem. Eller de ser ju rent fysiskt med ögonen, men de ser inte allt våld och hat, de ser inte alla gånger som människor är falska och ljuger mot varandra och så vidare. De går bara omkring och ler i tron om att allting är bra, hela tiden. Eller jag vet inte, men jag inbillar mig att det är så iaf.
Ibland vore det jävligt skönt att bara vara ovetande om allting..
men sen finns det ju vanliga människor som verkar missa vad som händer runt omkring dem iallafall på nåt sätt
En annan tanke dök upp i huvudet i ungefär samma veva. Tänk om vi "vanliga" människor är utvecklingsstörda i de utvecklingsstördas ögon? Okej, det där lät kanske krångligt..
De utvecklingsstörda är ju på alla sätt och vis lika mycket värda som oss, men det går inte att komma ifrån att vi ser dem som allmänt dummare och långsammare på att tänka. De pratar ofta ganska otydligt så att man får gissa vad de menar.
Men tänk om de ser oss som likadana? Att det är de som är normala och att det är vi vanliga människor som är lite efterblivna? Att det är vi som pratar konstigt och svarar fel på deras frågor?
just a thought
------------------------------------------------
Derby imorgon kväll, kan knappt fatta det. Kommer bli ett sånt jävla drag och det vore ju GULD om vi kan slå apjävlarna! : )
längta längta längta
------------------------------------------------
Just nu sitter jag och gör absolut ingenting. Skriver i den här förbannade bloggen.. vet inte exakt varför jag gör det, men vissa gånger kan det vara skönt att skriva av sig lite. Ibland ska man inte tänka så mycket, utan bara köra. Just do it liksom ; ) Sedan kan det ju vara ganska kul att titta tillbaka på också.
Titus skulle ta och fixa lite skit i stan, men skulle ringa om ett tag.. vi får la ta och hyra en film eller nåt, för det här vädret är verkligen för tääääskigt.
sommaren är kort, det mesta regnar bort
------------------------------------------------
Hursomhelst.. ni som håller till på Gotland mellan den 23-29 juni får säga till i förväg så kan vi hooka upp : )
Vi håller till en bit utanför Visby, åt norr.. så det ska nog gå att koka ihop något.
Jag och C har ju för vana att virra bort oss vart vi än är, så det vore bra med någon som kan styra upp det där lite.. haha.
Bara för att vi är så tuffa
Näe, nu ska jag ner i köket och laga lite tortellini, sooom vanligt.. you know it peeps!
/Kappe - din glasbit på stranden
Min och Calles planerade tågluff ut i Europa blir inte av.. så jävla surt när man varit inställd på det ett tag. Ännu surare när det var saker som man inte kunde göra så mycket åt som gjorde att det sket sig.
Nu ska vi till Gotland en vecka istället och visst, det blir nog skitnajs.. men lite antiklimax känns det som ändå.
------------------------------------------------
Har funderat på en grej, vore det inte soft att vara utvecklingsstörd på ett sätt?
Jag menar inte att jag är missnöjd med att vara "vanlig", tvärtom, men ur en aspekt vore det hur coolt som helst att vara det. Kom att tänka på det när jag och Calle stod och pratade med några små utvecklingsstörda barn (nej, jag vågade inte skriva cp-barn, det får en fel klang på nåt sätt :P) medan vi målade containrar i Huddinge.
Grejen är ju att de inte ser vad som händer runtomkring dem. Eller de ser ju rent fysiskt med ögonen, men de ser inte allt våld och hat, de ser inte alla gånger som människor är falska och ljuger mot varandra och så vidare. De går bara omkring och ler i tron om att allting är bra, hela tiden. Eller jag vet inte, men jag inbillar mig att det är så iaf.
Ibland vore det jävligt skönt att bara vara ovetande om allting..
men sen finns det ju vanliga människor som verkar missa vad som händer runt omkring dem iallafall på nåt sätt
En annan tanke dök upp i huvudet i ungefär samma veva. Tänk om vi "vanliga" människor är utvecklingsstörda i de utvecklingsstördas ögon? Okej, det där lät kanske krångligt..
De utvecklingsstörda är ju på alla sätt och vis lika mycket värda som oss, men det går inte att komma ifrån att vi ser dem som allmänt dummare och långsammare på att tänka. De pratar ofta ganska otydligt så att man får gissa vad de menar.
Men tänk om de ser oss som likadana? Att det är de som är normala och att det är vi vanliga människor som är lite efterblivna? Att det är vi som pratar konstigt och svarar fel på deras frågor?
just a thought
------------------------------------------------
Derby imorgon kväll, kan knappt fatta det. Kommer bli ett sånt jävla drag och det vore ju GULD om vi kan slå apjävlarna! : )
längta längta längta
------------------------------------------------
Just nu sitter jag och gör absolut ingenting. Skriver i den här förbannade bloggen.. vet inte exakt varför jag gör det, men vissa gånger kan det vara skönt att skriva av sig lite. Ibland ska man inte tänka så mycket, utan bara köra. Just do it liksom ; ) Sedan kan det ju vara ganska kul att titta tillbaka på också.
Titus skulle ta och fixa lite skit i stan, men skulle ringa om ett tag.. vi får la ta och hyra en film eller nåt, för det här vädret är verkligen för tääääskigt.
sommaren är kort, det mesta regnar bort
------------------------------------------------
Hursomhelst.. ni som håller till på Gotland mellan den 23-29 juni får säga till i förväg så kan vi hooka upp : )
Vi håller till en bit utanför Visby, åt norr.. så det ska nog gå att koka ihop något.
Jag och C har ju för vana att virra bort oss vart vi än är, så det vore bra med någon som kan styra upp det där lite.. haha.
Bara för att vi är så tuffa
Näe, nu ska jag ner i köket och laga lite tortellini, sooom vanligt.. you know it peeps!
/Kappe - din glasbit på stranden
Det kallas tajming!
Det var i höstas det hände om jag inte minns helt fel, jag och Calle var i Liljeholmen och skulle kolla på två kompisar som hade handbollsmatch.På vägen in till hallen mötte vi två döva killar som gick och pratade teckenspråk, något vi inte tänkte på då men som senare förklarade en del.
Först trodde vi att handbollsmatchen skulle spelas på den första planen, som just för stunden ockuperades av ett korplag i innebandy, så vi slog oss ner vid ett av borden lite bakom planen.
Så plötsligt, när vi satt där och slösnackade om ingenting särskilt, så la jag märke till hur tyst det var ute på planen. De sprang för fullt och sköt och passade men ingen sa ett ljud. Så jag tog i för kung och fosterland och skrek: "Var är snacket, gubbar?"
Det konstiga var då att endast en av tränarna reagerade med att ge mig en väldigt sur min, medan spelarna verkade helt oberörda. Vi satt där förbryllade och kliade oss i våra huvuden en stund innan Calle tillslut kom på det.
"Fan Kappe, dom är ju döva!"
Jag tror nog fan vi fick sexpack för bara just den kvällen, för det där var verkligen ett sånt ögonblick då man garvar så mycket att det inte låter någonting, utan man sitter bara där med helt uppspärrade ögon och ett hysteriskt ansiktsuttryck och, ja.. kluckar eller nåt.. haha.
Vad som påminde mig om detta var att det hände en liknande grej idag. Jag och Calle var på ett, som jag kallar det i brist på annat, "utvecklingsstört-dagis", alltså ett dagis för utvecklingsstörda, i Huddinge och jobbade. Vi stod som bäst och rengjorde två containrar (eller snarare förråd) som vi senare ska måla, väldigt tråkigt f.ö., och jag stod och fifflade med en slang som vägrade ge med sig.
Calle blev lite irriterad på min okunnighet och hävde ur sig: "Men du är ju fan cp-skadad!"
Att se hur hans lite hånfulla flin med glimten i ögat, medan han sa det, snabbt förvandlades till en "shit-nu-har-jag-verkligen-sagt-något-fel"-min, det var fan oslagbart. Även om flera barn och någon vuxen befann sig ganska nära så var det ingen som hörde, och det var ju kanske tur det. Men det var mer själva grejen som var väldigt rolig just då.
Det här är såna där småsaker som man lever längre på helt enkelt.
Jag vet att det iaf finns några få läsare av min lilla blogg, så jag tycker det har varit lite snålt med kommentarer på sistone. Dela gärna med er om ni har något sånt där "klockren tajming-minne"!
Jahapp, nu ska jag upp om 5 ½ timme för att åka iväg till Huddinge igen och jobba. Det är imorgon och på onsdag som jag (eller snarare vi) ska jobba.. kände att jag behövde lite extra cash för att vara på den säkra sidan så det passar rätt bra just nu, även om jag gärna skulle ligga kvar i sängen imorgon bitti : /
/Kappe - nothing more, nothing less (fan, börjar tappa stinget på avslutningarna asså :P)
Först trodde vi att handbollsmatchen skulle spelas på den första planen, som just för stunden ockuperades av ett korplag i innebandy, så vi slog oss ner vid ett av borden lite bakom planen.
Så plötsligt, när vi satt där och slösnackade om ingenting särskilt, så la jag märke till hur tyst det var ute på planen. De sprang för fullt och sköt och passade men ingen sa ett ljud. Så jag tog i för kung och fosterland och skrek: "Var är snacket, gubbar?"
Det konstiga var då att endast en av tränarna reagerade med att ge mig en väldigt sur min, medan spelarna verkade helt oberörda. Vi satt där förbryllade och kliade oss i våra huvuden en stund innan Calle tillslut kom på det.
"Fan Kappe, dom är ju döva!"
Jag tror nog fan vi fick sexpack för bara just den kvällen, för det där var verkligen ett sånt ögonblick då man garvar så mycket att det inte låter någonting, utan man sitter bara där med helt uppspärrade ögon och ett hysteriskt ansiktsuttryck och, ja.. kluckar eller nåt.. haha.
Vad som påminde mig om detta var att det hände en liknande grej idag. Jag och Calle var på ett, som jag kallar det i brist på annat, "utvecklingsstört-dagis", alltså ett dagis för utvecklingsstörda, i Huddinge och jobbade. Vi stod som bäst och rengjorde två containrar (eller snarare förråd) som vi senare ska måla, väldigt tråkigt f.ö., och jag stod och fifflade med en slang som vägrade ge med sig.
Calle blev lite irriterad på min okunnighet och hävde ur sig: "Men du är ju fan cp-skadad!"
Att se hur hans lite hånfulla flin med glimten i ögat, medan han sa det, snabbt förvandlades till en "shit-nu-har-jag-verkligen-sagt-något-fel"-min, det var fan oslagbart. Även om flera barn och någon vuxen befann sig ganska nära så var det ingen som hörde, och det var ju kanske tur det. Men det var mer själva grejen som var väldigt rolig just då.
Det här är såna där småsaker som man lever längre på helt enkelt.
Jag vet att det iaf finns några få läsare av min lilla blogg, så jag tycker det har varit lite snålt med kommentarer på sistone. Dela gärna med er om ni har något sånt där "klockren tajming-minne"!
Jahapp, nu ska jag upp om 5 ½ timme för att åka iväg till Huddinge igen och jobba. Det är imorgon och på onsdag som jag (eller snarare vi) ska jobba.. kände att jag behövde lite extra cash för att vara på den säkra sidan så det passar rätt bra just nu, även om jag gärna skulle ligga kvar i sängen imorgon bitti : /
/Kappe - nothing more, nothing less (fan, börjar tappa stinget på avslutningarna asså :P)
Och axlarna är så lätta..
Känner verkligen hur axlarna är lättare än någonsin, ingenting tynger mig just nu. Sen kommer det såklart fortfarande småsaker då och då som jag blir irriterad på, men inte sånt som ligger och gnager där i bakhuvudet. Det är bara sånt som man kan släppa genom att rycka på axlarna, sätta på en skön låt och glassa lite i stolen istället : )
Har haft en riktigt skön långhelg nu, varit ledigt från fredag till onsdag vilket jag utnyttjat genom att umgås med kompisar, lira lite boll och schteeka i solen.. underbart!
Sen måste jag förstås inflika två grattis! Till min syrra Tove, som tog studenten OCH fyllde 19 i tisdags, verkligen allting på samma gång.. haha. Och sen också till mamma Gunilla som fyllde 50 igår, dock inte under några större festligheter då vi kände att det verkligen skulle vara för mycket. Så det blir 50-årspartaj nästa fredag istället ; )
Har inte tänkt på det så mycket, men det är ju tamefan skolavslutning imorgon! That means SOMMARLOV! :D
Så imorgon blir det väl dra iväg och chilla på någon strand efter skolan, sen ska jag iväg med familjen till två studentmottagningar och sen blir det väl röj på kvällen får vi hoppas : )
Gullig bebisbild också, hehe : )
Det var allt för mig!
Kappe - din svalkande solkräm på de rödbrända axlarna
Har haft en riktigt skön långhelg nu, varit ledigt från fredag till onsdag vilket jag utnyttjat genom att umgås med kompisar, lira lite boll och schteeka i solen.. underbart!
Sen måste jag förstås inflika två grattis! Till min syrra Tove, som tog studenten OCH fyllde 19 i tisdags, verkligen allting på samma gång.. haha. Och sen också till mamma Gunilla som fyllde 50 igår, dock inte under några större festligheter då vi kände att det verkligen skulle vara för mycket. Så det blir 50-årspartaj nästa fredag istället ; )
Har inte tänkt på det så mycket, men det är ju tamefan skolavslutning imorgon! That means SOMMARLOV! :D
Så imorgon blir det väl dra iväg och chilla på någon strand efter skolan, sen ska jag iväg med familjen till två studentmottagningar och sen blir det väl röj på kvällen får vi hoppas : )
Gullig bebisbild också, hehe : )
Det var allt för mig!
Kappe - din svalkande solkräm på de rödbrända axlarna
Vänskap
Det börjar bli precis så som jag sa att det inte skulle bli. Lovade ju mig själv att uppdatera bloggen ofta, men nu känner jag hur jag börjat falla tillbaka lite. Dels har det varit av tidsbrist, men på senare tid är det mer i brist på någonting att skriva. Har kommit på klockrena grejer att skriva om när jag varit så långt ifrån en dator det bara går, men sen när jag väl suttit där framför skärmen så har det liksom inte kommit något.
Har funderat på en sak. De flesta som jag känner och umgås med nu, är folk som jag inte har känt särskilt länge. Jag hör folk prata hela tiden om att "jag och han/hon har känt varandra i snart 14 år nu" och sånt, men jag förstår inte.. 14 år, då har man ju känt varandra sen man var 2-3 år alltså?!
Vet inte om det bara är jag, men jag inser nu att det måste tagit väldigt lång tid för mig att lära mig värdesätta och ta vara på det här med vänskap. Asså, jag har haft kompisar under hela mitt liv och har aldrig varit mobbad, utan har snarare varit lite mitt emellan. En kille som inte är tystlåten men heller inte stojig och skämtsam, lite blyg men långtifrån inåtvänd. När jag tänker efter så var det egentligen när gymnasiet började som det mesta vände. Jag var inte en ensamvarg innan dess, men jag har blivit mycket socialare nu och lärt mig att försöka hålla fast vid dom jag har på ett annat sätt.
Jag hade t.ex. en kompis tidigare i livet, vi gick i samma klass i låg- och mellanstadiet, spelade i samma lag och umgicks mycket på fritiden. Vi var bästa polare helt enkelt. Men när jag sedan valde att börja i Bagarmossen i högstadiet och han i Björkhagen så slutade vi bara tvärt att umgås. Vi sa inte ens hej då till varandra på ett vettigt sätt. Det är naturligt att folk glider isär och vi har väl utvecklats åt olika håll helt enkelt, men jag tycker det är sjukt att jag inte ens tänkte över det då. Att det bara hände liksom.
Så här med facit i hand kan jag säga att vi idag är helt olika som personer och inte skulle kunna hänga med varann, men vem vet vad som hade hänt om vi aldrig brutit banden?
Nu har jag en ny bästa polare som jag känt sen i fyran, Calle, och det känns som att det ska väldigt mycket till för att det ska brytas. Nu har man ändå växt upp lite sen mellanstadiet och börjat förstå vad allting handlar om, och iom att vi känner varandra som våra egna innerfickor så måste vi nog tvingas ifrån varandra av ödet på något vis för att banden ska brytas. Men man ska aldrig säga aldrig, för jag vet att livet kan vända om snabbt och få en att stå där som ett fån med bara tomma löften kvar.
Allt jag vet är att jag tänker göra allt jag kan för att hålla fast vid de kompisar jag har nu.
Nu blev det lite sentimentalt här på slutet, men jag skriver bara precis som det känns just nu och det är väl vad allt handlar om i slutändan, att visa vem man egentligen är. Right?
Nu blir det sova av, sleep tight gott folk!
Kappe - din bajamaja på festivalen (ehh.. börjar få slut på dom här nu, tips någon? :P)
Har funderat på en sak. De flesta som jag känner och umgås med nu, är folk som jag inte har känt särskilt länge. Jag hör folk prata hela tiden om att "jag och han/hon har känt varandra i snart 14 år nu" och sånt, men jag förstår inte.. 14 år, då har man ju känt varandra sen man var 2-3 år alltså?!
Vet inte om det bara är jag, men jag inser nu att det måste tagit väldigt lång tid för mig att lära mig värdesätta och ta vara på det här med vänskap. Asså, jag har haft kompisar under hela mitt liv och har aldrig varit mobbad, utan har snarare varit lite mitt emellan. En kille som inte är tystlåten men heller inte stojig och skämtsam, lite blyg men långtifrån inåtvänd. När jag tänker efter så var det egentligen när gymnasiet började som det mesta vände. Jag var inte en ensamvarg innan dess, men jag har blivit mycket socialare nu och lärt mig att försöka hålla fast vid dom jag har på ett annat sätt.
Jag hade t.ex. en kompis tidigare i livet, vi gick i samma klass i låg- och mellanstadiet, spelade i samma lag och umgicks mycket på fritiden. Vi var bästa polare helt enkelt. Men när jag sedan valde att börja i Bagarmossen i högstadiet och han i Björkhagen så slutade vi bara tvärt att umgås. Vi sa inte ens hej då till varandra på ett vettigt sätt. Det är naturligt att folk glider isär och vi har väl utvecklats åt olika håll helt enkelt, men jag tycker det är sjukt att jag inte ens tänkte över det då. Att det bara hände liksom.
Så här med facit i hand kan jag säga att vi idag är helt olika som personer och inte skulle kunna hänga med varann, men vem vet vad som hade hänt om vi aldrig brutit banden?
Nu har jag en ny bästa polare som jag känt sen i fyran, Calle, och det känns som att det ska väldigt mycket till för att det ska brytas. Nu har man ändå växt upp lite sen mellanstadiet och börjat förstå vad allting handlar om, och iom att vi känner varandra som våra egna innerfickor så måste vi nog tvingas ifrån varandra av ödet på något vis för att banden ska brytas. Men man ska aldrig säga aldrig, för jag vet att livet kan vända om snabbt och få en att stå där som ett fån med bara tomma löften kvar.
Allt jag vet är att jag tänker göra allt jag kan för att hålla fast vid de kompisar jag har nu.
Nu blev det lite sentimentalt här på slutet, men jag skriver bara precis som det känns just nu och det är väl vad allt handlar om i slutändan, att visa vem man egentligen är. Right?
Nu blir det sova av, sleep tight gott folk!
Kappe - din bajamaja på festivalen (ehh.. börjar få slut på dom här nu, tips någon? :P)
