Elitsamhälle på ingång?
Två exempel på såna människor dök upp idag i tidningen Mitt i Söderort, en medioker gratistidning som är fylld till 85% av annonser och resten riktigt tråkiga, dåliga och ointressanta nyheter. Jag hade ingenting för mig medan jag satt och käkade så jag ströläste lite i alla fall. På insändarsidan fastnade jag för en intressant åsikt som lät, enkelt sammanfattat, ungefär såhär:
"I vårt centrum sitter en massa alkisar och dricker öl och ser allmänt nedgångna ut på några bänkar. Dessa bänkar ligger inte långt ifrån ett dagis och en bollplan, vilket medför att våra ungar får se dessa sinnesvaga medborgare (okej så skrev hon inte, men kan man läsa mellan raderna så). Ska våra ungar behöva växa upp på detta sättet? Var finns de ordningsmän som håller kontroll över vårt kära centrum och slänger ut dessa hjärtlösa alkoholister? Vi borde bry oss om varandra."
Jag förstår grundtanken: alkisar är fulla, läskiga, luktar allmänt illa och gör konstiga grejer barn inte ska behöva se. Men betyder det att vi ska slänga in dom längst in i den smutsigaste, mörkaste skrubben av vårt samhälle där ingen längre kan se dem? Det känns ungefär lika smart som att försöka lagstifta bort teknisk utveckling (... vänta nu, menar han?) ja, jag menar IPRED-lagen. Ingenting försvinner bara för att man försöker skuffa undan det.
Hursomhelst, jag håller med om att våra barn ska vara så säkra som möjligt, de är vår framtid och den riktiga nyckeln till en bättre värld. Dock inte till vilket pris som helst. Innan OS i Peking fick en väldans massa människor flytta från staden av olika anledningar; många för att man skulle försköna och modernisera staden, vissa för att de till och med var för fula. Även en ung flicka som sjöng invigningssången ersattes inför invigningen av en ny flicka som istället mimade till den första flickans sång. Varför? Den första flickan var för ful.
Om vi då ändå ska flytta på dessa äckliga, stinkande gubbar kan vi väl lika gärna dela upp Stockholm i olika stadsdelar där allt från lycka och inkomst till bröst- och bicepsstorlek vägs samman och alla som är lika snygga, likaså lika fula, får bo för sig själva. Då kommer ingen märka att det finns olika typer av människor som beter sig på olika sätt och mår olika bra. Vips, så har vi ett elitstyrt, totalsegregerat samhälle!
Vi kan inte sätta ögonbindel för barnen och skydda dem från verkligheten. Den som skrev denna insändare anser jag representera en grupp människor som går omkring med skygglappar vid ögonen och hela tiden, med ett stelt leende, konstaterar att allting är bra.
Sedan inte sagt att det är genuint bra att barn måste bevittna människor som tagit till flaskan som sista utväg, monkey see monkey do som man säger. Tyvärr är det dock så samhället ser ut. Många människor mår skit och det måste man berätta för dem (givetvis lite inlindat för att inte göra dem självmordsbenägna vid 5 års ålder) för att eventuellt kunna förhindra att de också hamnar där tillslut. Detta istället för att de själva ska, vid 15 års ålder, upptäcka att även mamma och pappa som alltid verkar så kära också har problem.
Jag säger inte att jag har helt rätt om allt detta, men att slänga ut alkoholister från centrum är inte ett sätt att lösa problemet. Det ökar bara klyftorna och hjälper inte på något sätt de utsatta att komma tillbaka in i samhället igen.
Nu när jag blev så uppeldad kring det här minns jag inte vad det andra exemplet var längre, men det kanske är lika bra. Man kan ju inte sitta och vara irriterad jämt. Nu ska jag sova, fridens liljor!
/K
Tysk protest mot Storebrorssamhället
Tysk protest mot det totalitära samhälle vi är påväg mot (eller redan lever i, beroende på hur man ser på saken). Och ja, det finns engelsk text för er som inte kan tyska.
/K
Vad kostar ett liv?
Ett socialpsykologiskt experiment som jag fastnat väldigt mycket för kallas för Milgrams lydnadsexperiment och beskriver människors benägenhet att lyda en auktoritet. Ni kan läsa mer exakt hur försöken går till på länken, men kort sagt prövar man hur långt helt vanliga, friska människor kan gå och vad de kan offra för att lyda någon de ser som en auktoritet. I det här fallet handlade det om att ställa frågor till en försöksperson och ge gradvis högre och högre elchockar för varje fel svar. Detta var dock påhittade elstötar, ingen drabbades alltså av någonting, utan man ville bara pröva hur långt folk kan gå. Det jag framförallt tycker är intressant med det här är att många, efter att först ha stannat upp och sagt ifrån, faktiskt fortsatte bara försöksledaren försäkrade dem om att de inte skulle hållas ansvariga för det de gjorde.
Men om vi ändrar förutsättningarna lite då. Säg att det är någon i din närhet du måste låta dö: kanske någon i din klass eller på din arbetsplats som du inte fått så bra kontakt med och som har väldigt få nära och kära. Vad skulle du göra då?
Fienden inom oss - hur botar man en fanatiker?
Skrev nyligen en essä i svenskan, lika bra att lägga upp den här också.
_______________________________________________________________________________________________________________
”Islamistiska fundamentalister och fanatiker drabbade samman i Mellanöstern runt lunchtid idag…”
”Frågan är om inte den fanatism som kan urskiljas i den muslimska världen är det största hotet mot vår demokrati…”
- Citat från nyhetsrapporteringar och debattprogram tagna ur ett relativt färskt minne.
Efter den 11 september 2001 har fanatism och fundamentalism blivit modeord i västvärlden, och begreppen associeras nästan undantagsvis med islam och till viss del kristendom. Vad betyder de egentligen; är det verkligen bara inom religion och framförallt islam som folk är fanatiker? Och framförallt: riskerar bekämparna av fanatism och fundamentalism att själva bli fanatiker i det de gör?
Ordet fanatism beskrivs av Nationalencyklopedin som en allmän, nedsättande benämning på religiösa eller politiska riktningar som utan hänsyn till rationella argument eller mänskliga hänsyn driver sin sak. Muslimska självmordsbombare är alltså enligt definitionen fanatiker av allra högsta grad, samma sak med t.ex. den kristna högern i USA. Något som jag antar anses vara underförstått från NE:s sida är att denna definition även kan användas inom andra områden. Du kan vara en hälsofanatiker som propagerar för att ett hälsosamt liv är bäst för alla och ägnar all vaken tid åt att tänka på träning, en fotbollsfanatiker som följer ditt lag till döden och aldrig duckar för en diskussion om vilket lag som är bäst, eller en vardagsfanatiker som antagligen är den vanligaste sorten.
Vad är då en vardagsfanatiker? Vardagsfanatikern är en osäker person. En person som vägrar släppa sargen, vägrar lämna land. En person som, efter en lång diskussion, blir alldeles röd i ansiktet och ursinnigt utbrister att man inte förstår någonting. Det är personen som inte vågar utmana sin egen självklara uppfattning om världen, av rädsla att deras världsbild ska rasa samman. Istället propagerar han för sitt obestridda budskap, med de medel som krävs, oavsett om du lyssnar eller inte, med en fåfäng föreställning om att världen vore lite enklare om alla tyckte som jag.
Nu har jag riggat en fälla för dig. När du har föreställt dig fanatikern, har du sett denne som den där jobbiga grannen som aldrig lyssnar på vad du säger? Eller kanske den där insnöade vänsteraktivisten i din skola som blev tagen av polisen efter att ha kastat sten mot dem under en demonstration? Eller var det självklart för dig, efter all rapportering från media, att det var en skäggig muslim jag menade?
Det jag lurade dig att göra var att distansera dig från fanatism till den grad att du nöjde dig med att se någon annan som just fanatiker, och inte se din del av det hela. Enligt min åsikt är vi alla fanatiker, vilket tar uttryck på olika sätt och i varierande omfattning. Du som läser detta kanske inte är en vardagsfanatiker som jag beskrev ovan; du bemästrar konsten att låta andra få komma till tals i diskussioner och skriker dig inte heller hes för att övertyga dem. Däremot finns det alltid någon sanning inom ett särskilt ämne eller en specifik fråga som du inte är beredd att släppa. Jag ämnar dock inte att predika dig till rätta för att bota den inneboende fanatism du går omkring och bär på. Fanatism är mänskligt i allra högsta grad och ingenting man ska skämmas för, det är fullt naturligt att man vill få andra att tycka som en själv.
Den israeliske författaren Amos Oz redogör i sin bok Hur man botar en fanatiker för hur han tror att bekämpandet av fanatism och fundamentalism faktiskt ska gå till. Det är en oerhört varm och humoristisk skildring av ett av de allvarligaste problemen människan någonsin stött på, där han väljer att tillbringa den ena delen av boken åt att beskriva fenomenet fanatism och den andra åt att applicera dessa tankegångar på Israel/Palestina-konflikten.
”Se noga upp, fanatism är extremt smittsamt, mer smittsamt än något virus. Man kan lätt ådra sig fanatism samtidigt som man försöker besegra den eller slåss mot den. Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-Jihad-korsfarare.”
Vad man bör komma till insikt om genom att läsa Amos Ozs bok är att den avlägsna fiende vi bara trodde fanns i andra världsdelar ofta faktiskt finns närmre än vi tror – många gånger i oss själva. Med det sagt, kan det då inte vara så att alla de människor som ända sedan den 11 september drivit ett krig mot terrorismen - något som jag tolkar som ett enklare och mer passande ord i skrämmande syfte än fanatism och fundamentalism som de anser förekommer i samband med islam – faktiskt själva bedriver fanatism? Ordet terrorism används alltså, enligt mig, som en förklädnad av alla de åsikter och värderingar vi i väst inte delar med den muslimska världens, och man är beredd att utgjuta blod för att förändra dem så att de blir som oss. ”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras” som Amos Oz så klokt uttrycker det i sin bok, är det inte precis denna lust som driver många av våra makthavare framåt?
Vart gränsen för fanatism går kan diskuteras i all oändlighet. Vissa menar exempelvis att makthavare som förespråkar förbud mot nazistiska partier och hänvisar till rätt och fel är fanatiker, i och med att vi dels har yttrandefrihet och dessutom att begreppen rätt och fel alltid är individuella. Andra menar att dessa partier är ett hot mot de grundläggande mänskliga rättigheterna som FN stadgat, vilket står högre i kurs än yttrandefrihet och måste försvaras till varje pris.
Jag tänker inte lägga mig i den diskussionen, i alla fall inte i denna essä. Min poäng är att vi alla måste se vår egen del i problemen vi möter. Det är lätt att sitta på McDonalds och klaga på globaliseringen, beklaga sig över att ingen lyssnar på en när man i själva verket inte lyssnar på andra och klandra politiker för att inte bry sig om de fattiga när man inte själv gör det heller. Vi är alla en del av problemet och är därför samtidigt alla en del av lösningen. Precis som Amos Oz vägrar jag utropa att jag bär på den enda lösningen, för det vet jag att jag absolut inte gör. Detta är inte menat som propaganda och inte heller fanatism, och ska därför tas med en nypa salt. Jag ber dig dock att, om du känner att du behöver det, rannsaka dig själv i häxjakten på fanatiker. Kanske är du en själv?
/K
Förmögenhetsskatt, är det synd om dig?
"folk bränner cash, några dagar i solen
du vet reklamerna, dom badar i poolen
lättklädda damer, visst har dom metoder
för att lura dig på allt tills du har några kroner
trisslott, högtid att skrapa miljonen
håll drömmen vid liv, gå i sömnen en tid
ring mig när du är tillbaka på jorden
för dom skapar behoven
det enda du behöver är ha maten på bordet
jag är från en plats där alla hatar på fogden
men väl den tjugofemte så drar dom till krogen
sin vana trogen
miljö eller arv men vi har det i blodet
och det är jag som är boven
kan du inte relatera får du ta mig på orden
jag tänker vara en samhällsfara
jag tänker vara en samhällsfara
jag tänker vara en samhällsfara
så länge mitt folk är en handelsvara"
/K
Lissabonfördraget - höjden av diktatur?
Hur kommer det sig egentligen att politikerna så ofta går emot majoriteten av folkets åsikter? Är det av ren okunskap? Knappast. Enligt mig finns det alldeles för mycket att tjäna på att motarbeta folkets åsikter. Kort och gott skulle man kunna säga att den smala makteliten tjänar på det för att de vill behålla sin maktposition, därmed sina jobb, genom att kontrollera befolkningen. Om befolkningen får som de vill är det ju de som har kontrollen, vilket inte skulle generera några toppjobb med höga löner.
Anledningen till att vi inte haft en folkomröstning är alltså att politikerna vet om att majoriteten skulle rösta nej, precis som irländarna gjorde redan sommaren 2008.
/K
Spel för gallerierna
Kluven var det ja. Kluven är jag eftersom att jag är ganska negativt inställd till EU. Visst, det är säkert skitbra att länder kan samsas om någorlunda liknande lagstiftning och så, men det väger inte upp det faktumet att vanliga människors makt bara minskar och minskar, särskilt iom Lissabonfördraget (som jag har förstått lyder vi genom det under EU:s stadgar och inte enligt vår egen grundlag, vilket är rätt sjukt).
Nu kan vi med andra ord inte längre vända oss till våra egna politiker, utan vi ska vända oss till några byråkrater i Bryssel. Härligt.
Det som stundtals gör mig så cynisk när jag tänker på såna här saker är att politik mest känns som ett spel för gallerierna. Pengar styr världen, alla vill ha det och det kan ingen förneka. Därför är det företagen som är de riktiga makthavarna, och de har inget ansvar gentemot något folk de måste representera, de kan köra på utan några moraliska tveksamheter. Att folk dessutom går omkring i god tro att det är politikerna som har makten gör bara företagens jobb lättare.
Men jag är inte här för att sprida en tro om att vi inte kan påverka ett skit, man måste agera som om vi kan det även om man tror att vi inte kan det. Det är ungefär som med det här med fri vilja. Även om man tror att allting är förutbestämt måste man agera som om man själv kan välja i alla lägen, just för att känna att man har kontroll över sitt eget liv.
De allra flesta är svaga när ett storföretag till exempel erbjuder dem mycket pengar för att trycka extra på vissa frågor eller hotar om avskedning för att få denne att hålla tyst om saker som kan sänka företaget. Men men, se till att åtminstone kolla över de ledamöter vi har att välja på, så länge du väljer någon du tror på kan du inte göra mycket mer.
/K
