Vänskap
Det börjar bli precis så som jag sa att det inte skulle bli. Lovade ju mig själv att uppdatera bloggen ofta, men nu känner jag hur jag börjat falla tillbaka lite. Dels har det varit av tidsbrist, men på senare tid är det mer i brist på någonting att skriva. Har kommit på klockrena grejer att skriva om när jag varit så långt ifrån en dator det bara går, men sen när jag väl suttit där framför skärmen så har det liksom inte kommit något.
Har funderat på en sak. De flesta som jag känner och umgås med nu, är folk som jag inte har känt särskilt länge. Jag hör folk prata hela tiden om att "jag och han/hon har känt varandra i snart 14 år nu" och sånt, men jag förstår inte.. 14 år, då har man ju känt varandra sen man var 2-3 år alltså?!
Vet inte om det bara är jag, men jag inser nu att det måste tagit väldigt lång tid för mig att lära mig värdesätta och ta vara på det här med vänskap. Asså, jag har haft kompisar under hela mitt liv och har aldrig varit mobbad, utan har snarare varit lite mitt emellan. En kille som inte är tystlåten men heller inte stojig och skämtsam, lite blyg men långtifrån inåtvänd. När jag tänker efter så var det egentligen när gymnasiet började som det mesta vände. Jag var inte en ensamvarg innan dess, men jag har blivit mycket socialare nu och lärt mig att försöka hålla fast vid dom jag har på ett annat sätt.
Jag hade t.ex. en kompis tidigare i livet, vi gick i samma klass i låg- och mellanstadiet, spelade i samma lag och umgicks mycket på fritiden. Vi var bästa polare helt enkelt. Men när jag sedan valde att börja i Bagarmossen i högstadiet och han i Björkhagen så slutade vi bara tvärt att umgås. Vi sa inte ens hej då till varandra på ett vettigt sätt. Det är naturligt att folk glider isär och vi har väl utvecklats åt olika håll helt enkelt, men jag tycker det är sjukt att jag inte ens tänkte över det då. Att det bara hände liksom.
Så här med facit i hand kan jag säga att vi idag är helt olika som personer och inte skulle kunna hänga med varann, men vem vet vad som hade hänt om vi aldrig brutit banden?
Nu har jag en ny bästa polare som jag känt sen i fyran, Calle, och det känns som att det ska väldigt mycket till för att det ska brytas. Nu har man ändå växt upp lite sen mellanstadiet och börjat förstå vad allting handlar om, och iom att vi känner varandra som våra egna innerfickor så måste vi nog tvingas ifrån varandra av ödet på något vis för att banden ska brytas. Men man ska aldrig säga aldrig, för jag vet att livet kan vända om snabbt och få en att stå där som ett fån med bara tomma löften kvar.
Allt jag vet är att jag tänker göra allt jag kan för att hålla fast vid de kompisar jag har nu.
Nu blev det lite sentimentalt här på slutet, men jag skriver bara precis som det känns just nu och det är väl vad allt handlar om i slutändan, att visa vem man egentligen är. Right?
Nu blir det sova av, sleep tight gott folk!
Kappe - din bajamaja på festivalen (ehh.. börjar få slut på dom här nu, tips någon? :P)
Har funderat på en sak. De flesta som jag känner och umgås med nu, är folk som jag inte har känt särskilt länge. Jag hör folk prata hela tiden om att "jag och han/hon har känt varandra i snart 14 år nu" och sånt, men jag förstår inte.. 14 år, då har man ju känt varandra sen man var 2-3 år alltså?!
Vet inte om det bara är jag, men jag inser nu att det måste tagit väldigt lång tid för mig att lära mig värdesätta och ta vara på det här med vänskap. Asså, jag har haft kompisar under hela mitt liv och har aldrig varit mobbad, utan har snarare varit lite mitt emellan. En kille som inte är tystlåten men heller inte stojig och skämtsam, lite blyg men långtifrån inåtvänd. När jag tänker efter så var det egentligen när gymnasiet började som det mesta vände. Jag var inte en ensamvarg innan dess, men jag har blivit mycket socialare nu och lärt mig att försöka hålla fast vid dom jag har på ett annat sätt.
Jag hade t.ex. en kompis tidigare i livet, vi gick i samma klass i låg- och mellanstadiet, spelade i samma lag och umgicks mycket på fritiden. Vi var bästa polare helt enkelt. Men när jag sedan valde att börja i Bagarmossen i högstadiet och han i Björkhagen så slutade vi bara tvärt att umgås. Vi sa inte ens hej då till varandra på ett vettigt sätt. Det är naturligt att folk glider isär och vi har väl utvecklats åt olika håll helt enkelt, men jag tycker det är sjukt att jag inte ens tänkte över det då. Att det bara hände liksom.
Så här med facit i hand kan jag säga att vi idag är helt olika som personer och inte skulle kunna hänga med varann, men vem vet vad som hade hänt om vi aldrig brutit banden?
Nu har jag en ny bästa polare som jag känt sen i fyran, Calle, och det känns som att det ska väldigt mycket till för att det ska brytas. Nu har man ändå växt upp lite sen mellanstadiet och börjat förstå vad allting handlar om, och iom att vi känner varandra som våra egna innerfickor så måste vi nog tvingas ifrån varandra av ödet på något vis för att banden ska brytas. Men man ska aldrig säga aldrig, för jag vet att livet kan vända om snabbt och få en att stå där som ett fån med bara tomma löften kvar.
Allt jag vet är att jag tänker göra allt jag kan för att hålla fast vid de kompisar jag har nu.
Nu blev det lite sentimentalt här på slutet, men jag skriver bara precis som det känns just nu och det är väl vad allt handlar om i slutändan, att visa vem man egentligen är. Right?
Nu blir det sova av, sleep tight gott folk!
Kappe - din bajamaja på festivalen (ehh.. börjar få slut på dom här nu, tips någon? :P)
Kommentarer
Postat av: max
vet inte riktigt om jag tycker att det är bra att det brister.. visst det är bra att allt kommer ut, men att gå och samla på sig en massa är ju aldrig riktigt bra och ofta blir allt fel när fasaden spricker..
Trackback
