Ett sista adjö...
Hittade nån typ av metroblogg alldeles nyss och bestämde mig hipp som happ för att börja blogga där istället. Det tog emot att fylla i personuppgifterna och klicka på "skapa blogg", just för att man fäst sig lite vid blogg.se och allt som hör därtill. Men det känns som att fler lär hitta fram till min blogg på metro av någon anledning vilket vore välbehövligt med tanke på min futtiga läsarskara i dagsläget.
Jag vill ju inte på något sätt slå mig för bröstet (jag är ju trots allt svensk), men nog fan borde väl fler än 10-12 människor om dagen ha någon som helst behållning av min blogg när modebloggarna svämmar över av läsare. Dela med er lite! Fast samtidigt vet jag inte riktigt om jag vill ha en läsarkrets som bara går igång på dagens outfit och tips på den senaste ögonskuggan.
Hur som helst så vill jag tacka mitt lilla antal läsare för den här tiden så ses vi på min nya blogg!
Fridens liljor!
/Kasper, Kappe, Kappishh, rödhåret - din vardagspoet bland mjölkflärpar och uppvärmda toasitsar
Jag vill ju inte på något sätt slå mig för bröstet (jag är ju trots allt svensk), men nog fan borde väl fler än 10-12 människor om dagen ha någon som helst behållning av min blogg när modebloggarna svämmar över av läsare. Dela med er lite! Fast samtidigt vet jag inte riktigt om jag vill ha en läsarkrets som bara går igång på dagens outfit och tips på den senaste ögonskuggan.
Hur som helst så vill jag tacka mitt lilla antal läsare för den här tiden så ses vi på min nya blogg!
Fridens liljor!
/Kasper, Kappe, Kappishh, rödhåret - din vardagspoet bland mjölkflärpar och uppvärmda toasitsar
vardagskomik på tunnelbanan
Det var en kall morgon för ett tag sedan, en sån där morgon när man sakta lyfter på täcket bara för att snabbt dyka ner under det igen. Vill inte gå upp! Jag hade sovmorgon till 10.40 egentligen men var tvungen att vara på Södersjukhuset kl 8.00 för att ta en spruta mot min pollenallergi (en slags behandling som jag går på som håller på var sjunde vecka i 2-3 år till).
Övervann tillslut djävulen på min ena axel genom att lyckas ta mig upp och hinna med en snabb frukost. Sömndrucken och tung i kroppen släntrade jag i snabb takt ner för gatan mot tunnelbanan. Klockan var halv åtta när tunnelbanan dundrade in på Kärrtorps t-banestation och rusningstrafiken var i full gång, vilket märktes på den mängden människor som var påväg från förorten in till sina jobb i stan. Tänk att dom gör det här varje morgon, hur orkar dom? tänkte jag medan jag klev på.
Som vanligt de gånger jag åker till allergimottagningen så satt jag där och lät mp3n överrösta småprat, prasslande från tidningar och tunnelbaneröstens smått tjatiga tugg om vilken nästa station är. Mitt uppe i mitt dagdrömmande såg jag att dörrarna stod öppna och att det stod Skanstull på skylten. Satan, jag ska ju av!
Jag reste mig snabbt upp och började springa av, men när jag precis kommit av tog det plötsligt stopp, jag kom ingenvart. Brukar alltid hålla min mp3 i handen när jag sitter på tuben för att kunna byta låt snabbt, och idag råkade det vara så att hörlurssladden var virad några varv runt själva mp3n. Och när jag tittade bakom axeln såg jag att sladden hade fastnat i en killes ryggsäcksspänne.
Total förvirring uppstod. Jag tog ett snabbt steg tillbaka, hejdade killen som var påväg inåt i vagnen och fifflade av sladden samtidigt som jag mumlade nånting ursäktande. Exakt vad jag sa vet jag inte, i och med att jag hade hög musik på. Det är läskigt det där med att öppna munnen samtidigt som man fyller öronen med musik, det är som att man är döv och inte har någon koll på hur man låter överhuvudtaget.
Alla människor runt omkring mig stod och stirrade med tomma blickar utan att röra en min (som vanligt), men för mig förvandlade det en kass morgon till en helt överkomlig morgon som jag tog mig igenom med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla people!
/Kappe
Övervann tillslut djävulen på min ena axel genom att lyckas ta mig upp och hinna med en snabb frukost. Sömndrucken och tung i kroppen släntrade jag i snabb takt ner för gatan mot tunnelbanan. Klockan var halv åtta när tunnelbanan dundrade in på Kärrtorps t-banestation och rusningstrafiken var i full gång, vilket märktes på den mängden människor som var påväg från förorten in till sina jobb i stan. Tänk att dom gör det här varje morgon, hur orkar dom? tänkte jag medan jag klev på.
Som vanligt de gånger jag åker till allergimottagningen så satt jag där och lät mp3n överrösta småprat, prasslande från tidningar och tunnelbaneröstens smått tjatiga tugg om vilken nästa station är. Mitt uppe i mitt dagdrömmande såg jag att dörrarna stod öppna och att det stod Skanstull på skylten. Satan, jag ska ju av!
Jag reste mig snabbt upp och började springa av, men när jag precis kommit av tog det plötsligt stopp, jag kom ingenvart. Brukar alltid hålla min mp3 i handen när jag sitter på tuben för att kunna byta låt snabbt, och idag råkade det vara så att hörlurssladden var virad några varv runt själva mp3n. Och när jag tittade bakom axeln såg jag att sladden hade fastnat i en killes ryggsäcksspänne.
Total förvirring uppstod. Jag tog ett snabbt steg tillbaka, hejdade killen som var påväg inåt i vagnen och fifflade av sladden samtidigt som jag mumlade nånting ursäktande. Exakt vad jag sa vet jag inte, i och med att jag hade hög musik på. Det är läskigt det där med att öppna munnen samtidigt som man fyller öronen med musik, det är som att man är döv och inte har någon koll på hur man låter överhuvudtaget.
Alla människor runt omkring mig stod och stirrade med tomma blickar utan att röra en min (som vanligt), men för mig förvandlade det en kass morgon till en helt överkomlig morgon som jag tog mig igenom med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla people!
/Kappe
Paradoxala tankebanor
jag målar en tavla där jag står i mitten, fastnaglad
i en labyrint utan svar eller skattkarta
allt jag har är mina tankar och framsteg
multiplicerat med tiden på min handled
får så lätt att tappa tidsbegreppet
när inte ens livet efter lär räcka för mig att skriva mina texter
om saker jag inte kan nå
som jag sedan når men ändå bara vill springa ifrån
kalla mig konstig, galen eller få mig tvångsintagen
men det är så lätt att tappa greppet om livet när man vill fånga dagen
vill inte leta fel, men heller inte släta över
bara ge och ge men inte få ett jävla öre
det sägs att inget varar för evigt
och då är det lätt att tillvaron verkar sakna en mening
men allt jag ser när jag blundar nu
är ord på ett papper som aldrig suddas ut
för alla er som lever en dag i taget
knegar för mat i magen
er man vet vart man har
för alla er med värdighet
som aldrig väljer framgång framför ärlighet
kärlek till er
den här är till er
det är så mycket saker man hört, och mycket man sett
men man är aldrig bättre än det sista intrycket man gett
skriver två gånger sexton bars om att aldrig släppa tag
mitt sätt att ta mig vidare till nästa dag
när vardagen känns avslagen
och man är mentalt blåslagen från gårdagen
när varenda gnutta hopp verkar ha gett sig av
och man står kvar ensam med en bitter eftersmak
oavsett vad som tänder ens låga
är det då man får lust att öppna käften och fråga
"vad gör du man? vi är på samma lag
mot alla svåra val och hårda krav som livet kantas av
dags att byta lag när vi läser dig som om du hade streckkod
låt inte dina känslor följa någon lag
kärlek är det enda man inte blir mätt på
så kryp ur ditt hölje, ditt skal som döljer ditt jag"
i en labyrint utan svar eller skattkarta
allt jag har är mina tankar och framsteg
multiplicerat med tiden på min handled
får så lätt att tappa tidsbegreppet
när inte ens livet efter lär räcka för mig att skriva mina texter
om saker jag inte kan nå
som jag sedan når men ändå bara vill springa ifrån
kalla mig konstig, galen eller få mig tvångsintagen
men det är så lätt att tappa greppet om livet när man vill fånga dagen
vill inte leta fel, men heller inte släta över
bara ge och ge men inte få ett jävla öre
det sägs att inget varar för evigt
och då är det lätt att tillvaron verkar sakna en mening
men allt jag ser när jag blundar nu
är ord på ett papper som aldrig suddas ut
för alla er som lever en dag i taget
knegar för mat i magen
er man vet vart man har
för alla er med värdighet
som aldrig väljer framgång framför ärlighet
kärlek till er
den här är till er
det är så mycket saker man hört, och mycket man sett
men man är aldrig bättre än det sista intrycket man gett
skriver två gånger sexton bars om att aldrig släppa tag
mitt sätt att ta mig vidare till nästa dag
när vardagen känns avslagen
och man är mentalt blåslagen från gårdagen
när varenda gnutta hopp verkar ha gett sig av
och man står kvar ensam med en bitter eftersmak
oavsett vad som tänder ens låga
är det då man får lust att öppna käften och fråga
"vad gör du man? vi är på samma lag
mot alla svåra val och hårda krav som livet kantas av
dags att byta lag när vi läser dig som om du hade streckkod
låt inte dina känslor följa någon lag
kärlek är det enda man inte blir mätt på
så kryp ur ditt hölje, ditt skal som döljer ditt jag"
Nytt år; nya möjligheter men också nya hinder
Jaha.. nytt år, soooft. Samma scenario utspelar sig som alltid; alla babblar oavbrutet och skriver i sina bloggar om sin nyårsafton... men vafan, om jag är nyfiken så frågar jag?!
De som är intresserade är logiskt nog dina allra närmaste och de lär fråga dig när du träffar dom, så sluta nojja och kasta ut ditt liv till hela världen.
Nytt år var det ja. Känns som att folk överdramatiserar hela grejen en aning, det är inte som att du automatiskt blir en helt ny person bara för att vi räknar våra dagar på ett visst sätt. Har du ett mål; gör det som krävs för att nå det och förvänta dig inga mirakel bara för att du frammanar en falsk känsla av målmedvetenhet genom att ha nyårslöften.
Och utan att att vara negativ entrar jag det nya året med orden "ett nytt år är ingen ny tidsepok och inte heller en loppmarknad av möjligheter, utan bara ytterligare 365 dagar med dig själv och alla andra, där du hela tiden möter hinder av den simpla anledningen att du måste vara andfådd när du kommer i mål för att ha uppskattat loppet. Lite flummigt kanske, men jag gillar att se på saker hoppfullt men realistiskt och det är fan mitt motto inför detta år, att göra just det. Notera att jag inte kallar det ett nyårslöfte för det är en helt annan grej, detta motto kommer inte slitas ut pga att det blir ett nytt år utan pga erfarenheter och saker i min omgivning som påverkar mig."
Lägger nog f ö upp en text här snart som jag satt och filade på igårkväll, lär bli grymt.
/Kappe - din lian i bloggdjungeln
De som är intresserade är logiskt nog dina allra närmaste och de lär fråga dig när du träffar dom, så sluta nojja och kasta ut ditt liv till hela världen.
Nytt år var det ja. Känns som att folk överdramatiserar hela grejen en aning, det är inte som att du automatiskt blir en helt ny person bara för att vi räknar våra dagar på ett visst sätt. Har du ett mål; gör det som krävs för att nå det och förvänta dig inga mirakel bara för att du frammanar en falsk känsla av målmedvetenhet genom att ha nyårslöften.
Och utan att att vara negativ entrar jag det nya året med orden "ett nytt år är ingen ny tidsepok och inte heller en loppmarknad av möjligheter, utan bara ytterligare 365 dagar med dig själv och alla andra, där du hela tiden möter hinder av den simpla anledningen att du måste vara andfådd när du kommer i mål för att ha uppskattat loppet. Lite flummigt kanske, men jag gillar att se på saker hoppfullt men realistiskt och det är fan mitt motto inför detta år, att göra just det. Notera att jag inte kallar det ett nyårslöfte för det är en helt annan grej, detta motto kommer inte slitas ut pga att det blir ett nytt år utan pga erfarenheter och saker i min omgivning som påverkar mig."
Lägger nog f ö upp en text här snart som jag satt och filade på igårkväll, lär bli grymt.
/Kappe - din lian i bloggdjungeln
