Kappe - Life of a redhead

Idag var man tillbaka igen, på andra sidan kassan. Hemma igen.. Konsum - home, sweet home. Och det gick verkligen bättre än väntat efter ett års frånvaro, det flöt på rätt bra. Men när jag styrde mina steg hemåt, från Björkhagen, över Nytorpsgärde, förbi Jesses krog, genom centrum, genom parken och uppför min gata, var det ändå en tanke jag inte kunde slå bort.

Dubbelmoral är nog den vanligaste ovanan vi har. När jag började jobba på Konsum innan förra julen blev det så tydligt för mig hur folk inte bryr sig om hur deras vardagliga och till viss del pyttesmå handlingar påverkar andra. De betalar med ihopskrynklade sedlar, pratar i mobiltelefonen medan de betalar alternativt är allmänt sura och vresiga när man själv är jättetrevlig. Jag förbarmade mig över faktumet men jobbade vidare.

När jag sedan slutade jobba på Konsum några månader senare blev allting så klart. Det var inte som att jag inte hade sett det tidigare, men det blev på något sätt en uppenbarelse för mig. Jag gör fan likadant när jag inte befinner mig på "den andra sidan".

Okej, jag skulle aldrig prata i mobilen medan jag betalar, för det är respektlöst och snudd på kränkande mot filuren som sitter med krökt rygg över kassan och rör armarna i sidled 8 timmar i sträck. Men visst händer det ibland att jag låter mina vardagliga frustrationer delvis gå ut över andra människor..

När någon man känner blir dumpad av sin partner och går ner sig totalt så säger man till sig själv att "visst, klart man ska bearbeta sorgen, men sådär djupt skulle jag aldrig gå". Men när man sen finner sig själv i samma situation, visst fan ligger man sömnlösa nätter med gråten i halsen?
Bara ett exempel men ni förstår nog vad jag menar, det här kan användas för i princip vad som helst.

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till här, men.. vi pratar helt enkelt väldigt mycket men överlåter det fysiska till "dom andra". Men det finns inget dom andra, vi är alla likadana!
Man ska akta sig för att döma människor innan man funderat över hur man själv hade reagerat..


/Kappe - din kassa 2 i livets varuhus

Var på gymmet häromdan och fick ännu en uppvisning i osäkerhet med anknytning till mitt förrförra inlägg. Var precis klar med en övning och skulle gå och dricka, när jag plötsligt såg en kille som såg ut att vara i min ålder kämpandes med en 15 kilos-hantel i varje hand. Det han gjorde var att lyfta axlarna upp och ner för att träna upp axlarna.
Killen var förfan 190 lång och skulle inte bli mycket smalare om han så blev tillplattad efter att ha stått bakom en dörr som smälls upp på vid gavel i en tecknad serie (jag log faktiskt lite för mig själv när jag tänkte den tanken när jag stod där och glodde som ett fån, jag och min livliga fantasi). Det var verkligen hemskt att se hur han kämpade och slet men knappt kunde röra axlarna en millimeter upp, och gång på gång fick ge upp efter korta, desperata försök.

Vad tänkte han egentligen på under tiden han höll på?
"Jag ska bli accepterad, jag ska få magrutor, jag ska få tjejer..."  vad rörde sig i hans skalle?

Jag vet, det kan inte vara friskt att analysera allt man ser.. men det är bara typiskt mig på något sätt, att inte förstå hur folk tänker och därför gå omkring och vara nyfiken ända tills polletten trillar ner.

Vad gör att vi har så himla bråttom i livet hela tiden? Visst, vill killen bli biff så är det ju upp till honom. Men att bygga upp sin kropp tar flera år (särskilt när man verkligen startar på ruta NOLL som han gjorde) och i början kan man inte för allt i världen gå omkring och noja över vad biffarna på gymmet ska tycka om en när man plockar med tre gånger så lite vikter som dem. De har också varit där en gång i tiden, och om de nu skulle hånflina lite mot en när man gör det; låt dem vara så! Det finns liksom ingen mening i att försöka imponera på människor man antagligen aldrig kommer lära känna och i samma veva bryta ner sin kropp.

Kommer nog inte komma med något svar till föregående styckets fråga, inte i det här inlägget och kanske aldrig heller någonsin innan jag jag checkar ut från jordelivet. Men det är heller inget jag siktar på.. vissa frågor är kanske inte menade att besvaras, och ibland kan frågan faktiskt vara intressantare än själva svaret i sig.

Dagens budskap blir:
Lev människa, lev! Det är lättare sagt än gjort men du har ett helt liv på dig att förverkliga dina drömmar och samtidigt hinna leva på vägen, så vad stressar du för? Livet kan ta slut imorgon, men det är inget du kan påverka. "Dont let the things that you can't change stress you out".


/Kappe

Ibland får jag bara ett intryck av att det finns extremt många osäkra människor runtomkring mig.. de ser bra ut, har någorlunda social kompetens och snygga kläder; allt det där som man "ska" ha för att vara någon enligt mallen. Ändå är det deras rädsla som lyser igenom så himla tydligt. En rädsla för att få en stämpel på sig som inte går att tvätta bort.

Ett konkret exempel som jag stött på flera gånger:
Man sitter några stycken, säg klasskompisar, och diskuterar något sevärt program på TV. Någon oinsatt frågar när det går och någon annan svarar "halv tio på fredagar".
Det jag har lagt märke till är att det alltid, ALLTID måste vara någon som direkt hugger till med svaret "det är fett segt, för då är man ALDRIG hemma ju.. då är man ju ute och festar, ofta man sitter hemma på en fredag.. haha" med ett galet nedklankande tonläge. Och då hakar såklart någon på med en ironisk kommentar som är lika played out som inkast "jo haha, jag sitter ALLTID hemma på fredagkvällar med mamma och pappa och tittar på så ska det låta, HÖHÖ"

Och hur kommer det sig att de känner att de MÅSTE säga någonting? Jo, för annars kommer ju folk tro att de verkligen GÖR det, dvs. väljer bort festande på en fredag för att ta det lite lugnt med eller utan sällskap. Och det går ju inte, för då får de ju en ONORMAL-stämpel i pannan som aldrig någonsin kommer gå att tvätta bort. De kommer bli mobbade för all framtid och tillslut bli så deprimerade att de en morgon dränker sig själva i gröten.

Nämen seriöst vafan.. ibland undrar man vad det är med folk? Varför kan inte folk "bara vara"? Jag har tagit lugnt en hel del fredagar under mina tonår so far och det är jag jävligt nöjd med. Visst, jag gillar att festa, ta ett gäng öl till skön musik och träffa en massa nytt folk.. det kan vara väldigt skönt med något som livar upp efter en seglivad skolvecka. Men det kan vara minst lika skönt att bara ta det lugnt och kolla några filmer eller vad som helst, antingen själv eller med några kompisar (oftast dock med sällskap då det lär bli långtråkigt utan någon att snacka och bolla idéer med).

Lär dig att uppskatta dig själv människa. Tro mig, allt blir väldigt mycket lättare då...


/Kappe - din profet bland förstaklassarna

Want to, but I can't help it
I love the way you feel
Just kinda stuck between my fantasy and what is real

I need it when I want it
I want it when I don't
Tell myself "I'll stop" every day, knowing that I won't

I got a problem and I
Don't know what to do about it
Even if I did
I don't know if I would quit
but I doubt it
I?m takin' by the thought of it

And I know this much is true
Baby you have become my addiction
I?m so strung out on you
I can barely move
But I'm likin' it

Think of it every second
I can't get nothing done
Only concern is the next time I?m gon' get me some
Know I should stay away from
'Cause it's no good for me
I try and try but my obsession won't let me leave

Ne-Yo= drogmissbrukare?

Who knows.

.. jag har fortfarande inte gått och lagt mig, kan inte sluta pumpa låten
ALLA SOM INTE DANSAR ÄR VÅLDTÄKTSMÄN!

kom ihåg vart du hörde det först ; )

/K to tha ap

Kan inte dom förbaskade småskitarna komma och busa snart? Lär ju äta upp allt godis själv annars.
okej, det har jag nästan gjort..

------------------------------------------------

Deadline på måndag för naturarbetet och jag började jobba med det idag.. har inte kommit superlångt men mina axlar känns ändå lättare.
kanske löser det sig trots allt?

------------------------------------------------

Navelludd-historien som jag skrev om i ett tidigare inlägg har löst sig. Jag pratade med pappa och han kollade nästan snett på mig efter att jag hade frågat, saknades bara brunkräm och fjällrävenjackan för att han skulle vara en tvättäkta fjortis. Hursomhelst så är det ju självklart att navelludd inte är en av kroppens funktioner.. tröjan är ju inte direkt en del av kroppen, håret satt ju vid naveln före vi kom på kläderna. Dumstrut på Kappe.
fast det klart, jag undrar om jag någonsin sett en halvt skallig fjortis

------------------------------------------------

Jag och en kompis var i stan någon gång nu under lovet, minns inte när.. hursomhelst så mötte vi en extremt sminkad fjortis.. Visst, jag brukar lämna fjortisarna i fred med brunkräm, modebloggar och skvallerblaskor, men nu kunde jag inte låta bli. Jag menar, tjejen såg ju fan för tääääskig ut.
Så jag droppade en kommentar, med lite bitter underton: "jaså halloween börjar tidigt i år" och drog i samma veva en låång suck. Samtidigt som jag sa det så insåg jag det. Det var som om jag började öppna munnen och insåg det otroligt keffa i vad jag hade och säga men att munnen hade sitt eget liv.
Det var som om de bittra orden bara föll mot marken, och mitt uppblåsta jag fick plötsligt syrebrist. Polaren insåg allvaret i det hela och styrde oss vidare i en helt annan riktning för att undvika total katastrof.
kasper englund - alltid en värdelös diss i bakfickan


Fick förresten en "framtida klubb-banger" skickad till mig nyss: Alla som inte dansar - Snook, Afasi, SMK och någon/några fler. Helt sjukt jävla låt, boten Anna i hiphopversion but I luuv it :D

Aja, nu ska jag ta och dråsa ner i min sköna säng tror jag : )
Ta hand om er!

/Kappe - varken mer eller mindre den här gången

Direkt från Kappes huvud ut till er, enjoy!


vi går igenom livet med belastade samveten
och famlar fram efter sammanhang
för att hitta meningen i det

men sneglar hela tiden i den där förbannade backspegeln
på saker som samlar damm
trots att vi inte kan få en andra chans
tror nog jag är ett levande bevis på det

vi oroar oss mer om vad vi har på fötterna
än vart vi styr dem
och ser inte att det är plånböckerna
som faktiskt styr oss

vi springer genom livet
efter en mållinje i ständig rörelse
för att klara av att nå fram till ett svar på gåtan

men vardagsångesten kryper fram
och man sänker guarden
och för var dag som kommer hamnar man i sämre vanor
saker lämnas halvfärdiga
och de barriärer man tidigare byggt upp är nu endast fallfärdiga

för det stora steget ligger inte i att bestämma det hela
utan det ligger i att sätta sina händer i leran
och även om relationer kan skadas så är det mänskligt att fela,
men även vänligt menade saker kan få en att framstå som självisk och elak


visst kan livet vara frustrerande ibland?
chanser man aldrig fått eller chanser man aldrig får igen
som när man är arg och vill smälla igen en dörr som aldrig går igen

dessa dagar och stunder
som lett till rader från udden
kan vara det enda skälet till att även den svagaste sjunger

och jag svettas och sliter
för att lämna ett avtryck
för det är den enda vägen jag kan vandra stolt med rak rygg

så jag samlar mitt mod och min ammunition
och för ord till handling innan jag faller ihop...

... för trots allt är det ändå något som är så jävla underbart med att leva