Kappe - Life of a redhead

Gränsen mellan artistens olika verk suddas ut, och allt som finns kvar är en spellista med 57 låtar som platsade på min ipod för att lyssnas på medan jag flyktigt gör annat. Jag vet att utvecklingen är oundviklig men är fortfarande något äcklad av tanken att musik bara blivit något vi konsumerar, även fast jag i högsta grad är en del av det själv.

Jag axlar stundtals rollen som nostalgikern, så jag kan inte undgå att fundera över hur det skulle känts att ha varit äldre runt nittiofyra-nittiofem och bott i bronx, eller varför inte sverige, det hade definitivt räckt. Bara chillat runt i grönskande parker under sommarhalvåren, blastandes nyinspelade mixtapes i min boombox och känt harmonin flöda. Då vore varje låt man spelade in helig. Nog för att även dessa går att spela över men då ska du hitta en precis lika lång låt om du ska spela över en låt mitt i. Det får mig att minnas hur jag tio år gammal låg i en knarrig våningssäng sent om kvällen, platsen var kollo och jag spelade bara så högt i min gamla freestyle att jag visste att ingen annan kunde höra. Då var det allt man hade. Musiken hade inte samma roll i mitt liv då som den har nu, men jag kan fortfarande känna doften av ingrodd smuts som ingen riktigt orkat städa bort och den förvirrade men samtidigt eggande känsla av att knappt förstå något av vad eminem och de andra grabbarna sa. Det var något speciellt med de där banden.

Nu är det bara att föra över hipp som happ, härs och tvärs utan att värdera hur bra låtarna faktiskt är. I grund och botten handlar det väl om att allt bra för någonting dåligt med sig, varje möjlighet är att stänga dörren för något annat. När gräset tillslut växt sig skyhögt på andra sidan märker man att man bara höjt ribban. Det är otroligt hur mycket musik man kan lyssna på, vart man än går, men var går gränsen mot överflöd?

det är som om ingen riktigt vet vem som ska stå i skamvrån
vi kommer överens utan någon möjlighet till samspråk
ett liv i en bubbla, utan tiden att undra
utan en plats i hierarkin att bevisa att dom snackar skit
klart man blir en domedagsprofet
när människan krävde livet tillbaks av företagen men domen lades ner
det är inte komplicerat, allting är konstruerat
på så vis att vi ska dö medan vi konsumerar
de har aldrig hört talas om etiskt försvarbart
för de ser en konsument där du ser ditt barnbarn!
skapar kundrelationer genom en propagandamaskin
finns ingen tid att förlora, de måste omvandlas i tid

oavsett longitud eller latitud
korruption och maktmissbruk, de behandlar oss som fuckin djur
visst, vi är alla varsitt stycke fjuttigt människoliv
men är det här verkligen innebörden av en demokrati?

varje dag möts du av förtäckta budskap
du kan aldrig vara för kritisk, dom vill få dig att känna dig utvald

jag vägrar trippa på moln som något viljelöst våp
när själar reas ut från lagren, griper du in eller tittar du på?

_______________________________________________________________________________________________

ja, jag är insnöad på dessa saker, låt mig vara det.
/K

Kikade lite på Debatt igår och reagerade på någonting flera människor återkom till hela tiden. Man diskuterade det filmklippet inifrån en pikébuss under oroligheterna i Rosengård, där man kunde höra flera poliser uttrycka sig om ungdomarna i rejält grova ordalag, i stil med:
 
".. de här jävla blatteaporna"
"Han ska få så mycket stryk att han inte kan stå på benen sen"
"Jag ska göra den jäveln steril"

Den vanligaste frasen under den delen av Debatt jag såg var, föga oväntat, "helt oacceptabelt". Det flera dock nämnde med en ursäktande ton var att det här handlade om "a few bad apples", dvs. att de allra flesta poliser faktiskt är schyssta.

Jag tvekar inte en sekund på att större delen av alla poliser, och människor i Sverige också för den delen, faktiskt inte tycker illa om invandrare. Däremot blir det uppenbart i ett sånt här exempel, att problemet snarare är att ingen vågar säga ifrån än att alla poliser skulle behöva utpekas som rasister. I pikébussen hördes ungefär 3 olika röster som uttryckte starkt främlingsfientliga åsikter, men ändå satt det antagligen minst 5 personer till i bussen, vad gjorde dom? Nu vet vi ju inte om de sa ifrån i ett senare skede som inte blev inspelat, men det låter inte särskilt troligt.

Detta är alltså knappast ett individproblem, utan snarare ett grupproblem. Grupperna i vårt samhälle är i allmänhet sammansatta så att vissa människor inte vågar ställa sig upp och ryta ifrån när någon är helt ute och cyklar på djupt vatten.

En (f.d) polis i studion hade skrivit en bok kring rasismen inom polisen, så det lär ju knappast vara några få ruttna äpplen, utan snarare ett ständigt hyschande inom poliskåren så fort någon undrar över deras värdegrund.

När man funderar kring varför såna här åsikter kan gro är det inte särskilt svårt att förstå varför. En ung, vältränad men inte särskilt klipsk kille som växt upp i en villa i ett övre medelklass-område utan den minsta kontakt med invandrare söker till poliskåren, och börjar jobba inom området Rosengård. Varje dag får han kämpa med invandrare som rånar, kastar sten, sätter eld på bilar och t o m mördar och i hans trångsynta lilla skalle får han det givetvis till att alla invandrare är såna oavsett vilket typ av område de bor i. Det krävs för mycket hjärnarbete för honom att fundera kring om det kan ha med att de kommer från svåra förhållanden att göra och att de faktiskt åsidosätts i vårt samhälle.

Om man inte redan gör det, kanske borde man börja med EQ-test inom polisen?

/K

_______________________________________________________________________________________________