Tillsammans är vi Hammarby!
Fyfan vad underbart. Det är nog det som bäst beskriver hur jag känner just nu.
------------------------------------------------
Dagen började däremot inte så bra. Skulle ut till Christelle och hennes landställe på Dalarö med Philip och schteeka lite, och insåg plötsligt att klockan var väldigt mycket. Bussen gick 10.30 så jag spurtade in mot Kärrtorps centrum...
... bara för att se bussen börja köra iväg när jag har ungefär 15 meter kvar till busskuren. Surt.
Men skam den som ger sig. Eftersom att jag vet var nästa hållplats ligger så påbörjade jag ännu en spurt, nu ivrigt påhejad av alkisarna på bänken precis bredvid. Jag höll hyfsat jämna steg med bussen men den ryckte ifrån fram till busshållplatsen. Men ingen skulle gå av eller på, så den körde vidare. Det är ju då en normal människa ger upp, men som den sanna tävlingsmänniskan jag är så spurtade jag vidare till nästa hållplats som ligger väldigt nära.
Men scenariot upprepades och han körde iväg när jag har en sisådär 10-15 meter kvar. VAFAN! Gubbjäveln måste ju vara blind, tänkte jag och lunkade sakta tillbaka mot centrum igen.
Kom iväg tillslut iaf, och så här i efterhand kan jag ju bara garva åt det. Även om jag fortfarande är lite irriterad på chauffören (jag är övertygad om att han såg mig!), så måste det sett otroligt kul ut när jag sprang efter bussen för att sen tillslut missa den. Jag bjuder på den ^^
Väl ute på Dalarö var det underbart, värsta sommaridyllen ju!
Och tur med vädret hade vi också, det var precis lagom varmt när vi låg där och solade på bryggan : )
Kan inte sluta le åt Christelles mammas kommentar: "Ja just det, det är du som är Kasper ja. Du har ju rött hår så jag kände igen dig direkt." Haha!
Efter att ha avnjutit en lunch bestående av pastasallad och en dumle-glass nere i Dalarö centrum och sen chillat lite så fick jag stressa iväg så smått. Derby på G!
(Sa det inte igår, men jag kommer ut till Dalarö fler gånger Christelle, var så säker! :D)
------------------------------------------------
Mötte upp Issa, Calle, Phille, Joel och hela det där gänget i Medis och sen kom Mallan till Södra Station där vi skulle ta Bajentåget mot Råsunda. Innan man tar det är man alltid lika taggad, men när man väl står där så undrar man alltid vafan man skulle dit in och göra. När vi hade stått där i 10 min var jag redan hyfsat svettig och sen tog det en kvart innan det kom iväg. Hajja då vilken jävla "release me"-känsla det var att springa ur det där tåget efter sammanlagt typ 35 min av svettande, även om det var en jävla stämning förstås.
Vi kom som vanligt lite sent in på Råsunda och fick väl inga höjdarplatser, men det artade sig så småningom så det var ganska lugnt.
Matchen började lite blygt från båda lagen, ganska naturligt, men kom igång efter ett tag. Och visst, som många säger så hade Djurgården ett knappt övertag, men för mig är det lugnt om motståndarna har det så länge de inte skapar några chanser. Vi vann kampen om mittfältet och Eguren avgjorde ännu ett derby sin vana trogen. Det skönaste var att vi även vann läktarmatchen, trots att jag innan matchen hörde från djurgårnshållet att de skulle krossa oss. Finns bara en sak som beskriver er klack: "Sjunger när ni leder, ni bara sjunger när ni leder. Sjunger när ni leeedeer! Ni bara sjunger när ni leeder". Eller nej förresten, ni sjöng faktiskt en aning en stund efter vi gjort 1-0, men sen dog det ju ut totalt. Vad hände Djurgårn?
Som jag sa i inledningen: fyfan va underbart. Det går verkligen inte att beskriva den känslan som konstant livar upp humöret på en och som gör att man bara kan rycka på axlarna åt allt annat. Och det finns ju verkligen inget bättre än att släntra ner i köket dagen efter en derbyvinst och läsa tidningen och bara NJUTA!
Har inte så mycket mer att säga om det här, borde egentligen skrivit igårkväll för det var då det var helt "färskt", men skitsamma. Nu måste jag ut i solen lite innan den går i moln : )
/Kappe
------------------------------------------------
Dagen började däremot inte så bra. Skulle ut till Christelle och hennes landställe på Dalarö med Philip och schteeka lite, och insåg plötsligt att klockan var väldigt mycket. Bussen gick 10.30 så jag spurtade in mot Kärrtorps centrum...
... bara för att se bussen börja köra iväg när jag har ungefär 15 meter kvar till busskuren. Surt.
Men skam den som ger sig. Eftersom att jag vet var nästa hållplats ligger så påbörjade jag ännu en spurt, nu ivrigt påhejad av alkisarna på bänken precis bredvid. Jag höll hyfsat jämna steg med bussen men den ryckte ifrån fram till busshållplatsen. Men ingen skulle gå av eller på, så den körde vidare. Det är ju då en normal människa ger upp, men som den sanna tävlingsmänniskan jag är så spurtade jag vidare till nästa hållplats som ligger väldigt nära.
Men scenariot upprepades och han körde iväg när jag har en sisådär 10-15 meter kvar. VAFAN! Gubbjäveln måste ju vara blind, tänkte jag och lunkade sakta tillbaka mot centrum igen.
Kom iväg tillslut iaf, och så här i efterhand kan jag ju bara garva åt det. Även om jag fortfarande är lite irriterad på chauffören (jag är övertygad om att han såg mig!), så måste det sett otroligt kul ut när jag sprang efter bussen för att sen tillslut missa den. Jag bjuder på den ^^
Väl ute på Dalarö var det underbart, värsta sommaridyllen ju!
Och tur med vädret hade vi också, det var precis lagom varmt när vi låg där och solade på bryggan : )
Kan inte sluta le åt Christelles mammas kommentar: "Ja just det, det är du som är Kasper ja. Du har ju rött hår så jag kände igen dig direkt." Haha!
Efter att ha avnjutit en lunch bestående av pastasallad och en dumle-glass nere i Dalarö centrum och sen chillat lite så fick jag stressa iväg så smått. Derby på G!
(Sa det inte igår, men jag kommer ut till Dalarö fler gånger Christelle, var så säker! :D)
------------------------------------------------
Mötte upp Issa, Calle, Phille, Joel och hela det där gänget i Medis och sen kom Mallan till Södra Station där vi skulle ta Bajentåget mot Råsunda. Innan man tar det är man alltid lika taggad, men när man väl står där så undrar man alltid vafan man skulle dit in och göra. När vi hade stått där i 10 min var jag redan hyfsat svettig och sen tog det en kvart innan det kom iväg. Hajja då vilken jävla "release me"-känsla det var att springa ur det där tåget efter sammanlagt typ 35 min av svettande, även om det var en jävla stämning förstås.
Vi kom som vanligt lite sent in på Råsunda och fick väl inga höjdarplatser, men det artade sig så småningom så det var ganska lugnt.
Matchen började lite blygt från båda lagen, ganska naturligt, men kom igång efter ett tag. Och visst, som många säger så hade Djurgården ett knappt övertag, men för mig är det lugnt om motståndarna har det så länge de inte skapar några chanser. Vi vann kampen om mittfältet och Eguren avgjorde ännu ett derby sin vana trogen. Det skönaste var att vi även vann läktarmatchen, trots att jag innan matchen hörde från djurgårnshållet att de skulle krossa oss. Finns bara en sak som beskriver er klack: "Sjunger när ni leder, ni bara sjunger när ni leder. Sjunger när ni leeedeer! Ni bara sjunger när ni leeder". Eller nej förresten, ni sjöng faktiskt en aning en stund efter vi gjort 1-0, men sen dog det ju ut totalt. Vad hände Djurgårn?
Som jag sa i inledningen: fyfan va underbart. Det går verkligen inte att beskriva den känslan som konstant livar upp humöret på en och som gör att man bara kan rycka på axlarna åt allt annat. Och det finns ju verkligen inget bättre än att släntra ner i köket dagen efter en derbyvinst och läsa tidningen och bara NJUTA!
Har inte så mycket mer att säga om det här, borde egentligen skrivit igårkväll för det var då det var helt "färskt", men skitsamma. Nu måste jag ut i solen lite innan den går i moln : )
/Kappe
Kommentarer
Postat av: Malin
haha, du ger mig väldigt roliga bilder i huvudet :)
Trackback
