Det kallas tajming!
Det var i höstas det hände om jag inte minns helt fel, jag och Calle var i Liljeholmen och skulle kolla på två kompisar som hade handbollsmatch.På vägen in till hallen mötte vi två döva killar som gick och pratade teckenspråk, något vi inte tänkte på då men som senare förklarade en del.
Först trodde vi att handbollsmatchen skulle spelas på den första planen, som just för stunden ockuperades av ett korplag i innebandy, så vi slog oss ner vid ett av borden lite bakom planen.
Så plötsligt, när vi satt där och slösnackade om ingenting särskilt, så la jag märke till hur tyst det var ute på planen. De sprang för fullt och sköt och passade men ingen sa ett ljud. Så jag tog i för kung och fosterland och skrek: "Var är snacket, gubbar?"
Det konstiga var då att endast en av tränarna reagerade med att ge mig en väldigt sur min, medan spelarna verkade helt oberörda. Vi satt där förbryllade och kliade oss i våra huvuden en stund innan Calle tillslut kom på det.
"Fan Kappe, dom är ju döva!"
Jag tror nog fan vi fick sexpack för bara just den kvällen, för det där var verkligen ett sånt ögonblick då man garvar så mycket att det inte låter någonting, utan man sitter bara där med helt uppspärrade ögon och ett hysteriskt ansiktsuttryck och, ja.. kluckar eller nåt.. haha.
Vad som påminde mig om detta var att det hände en liknande grej idag. Jag och Calle var på ett, som jag kallar det i brist på annat, "utvecklingsstört-dagis", alltså ett dagis för utvecklingsstörda, i Huddinge och jobbade. Vi stod som bäst och rengjorde två containrar (eller snarare förråd) som vi senare ska måla, väldigt tråkigt f.ö., och jag stod och fifflade med en slang som vägrade ge med sig.
Calle blev lite irriterad på min okunnighet och hävde ur sig: "Men du är ju fan cp-skadad!"
Att se hur hans lite hånfulla flin med glimten i ögat, medan han sa det, snabbt förvandlades till en "shit-nu-har-jag-verkligen-sagt-något-fel"-min, det var fan oslagbart. Även om flera barn och någon vuxen befann sig ganska nära så var det ingen som hörde, och det var ju kanske tur det. Men det var mer själva grejen som var väldigt rolig just då.
Det här är såna där småsaker som man lever längre på helt enkelt.
Jag vet att det iaf finns några få läsare av min lilla blogg, så jag tycker det har varit lite snålt med kommentarer på sistone. Dela gärna med er om ni har något sånt där "klockren tajming-minne"!
Jahapp, nu ska jag upp om 5 ½ timme för att åka iväg till Huddinge igen och jobba. Det är imorgon och på onsdag som jag (eller snarare vi) ska jobba.. kände att jag behövde lite extra cash för att vara på den säkra sidan så det passar rätt bra just nu, även om jag gärna skulle ligga kvar i sängen imorgon bitti : /
/Kappe - nothing more, nothing less (fan, börjar tappa stinget på avslutningarna asså :P)
Först trodde vi att handbollsmatchen skulle spelas på den första planen, som just för stunden ockuperades av ett korplag i innebandy, så vi slog oss ner vid ett av borden lite bakom planen.
Så plötsligt, när vi satt där och slösnackade om ingenting särskilt, så la jag märke till hur tyst det var ute på planen. De sprang för fullt och sköt och passade men ingen sa ett ljud. Så jag tog i för kung och fosterland och skrek: "Var är snacket, gubbar?"
Det konstiga var då att endast en av tränarna reagerade med att ge mig en väldigt sur min, medan spelarna verkade helt oberörda. Vi satt där förbryllade och kliade oss i våra huvuden en stund innan Calle tillslut kom på det.
"Fan Kappe, dom är ju döva!"
Jag tror nog fan vi fick sexpack för bara just den kvällen, för det där var verkligen ett sånt ögonblick då man garvar så mycket att det inte låter någonting, utan man sitter bara där med helt uppspärrade ögon och ett hysteriskt ansiktsuttryck och, ja.. kluckar eller nåt.. haha.
Vad som påminde mig om detta var att det hände en liknande grej idag. Jag och Calle var på ett, som jag kallar det i brist på annat, "utvecklingsstört-dagis", alltså ett dagis för utvecklingsstörda, i Huddinge och jobbade. Vi stod som bäst och rengjorde två containrar (eller snarare förråd) som vi senare ska måla, väldigt tråkigt f.ö., och jag stod och fifflade med en slang som vägrade ge med sig.
Calle blev lite irriterad på min okunnighet och hävde ur sig: "Men du är ju fan cp-skadad!"
Att se hur hans lite hånfulla flin med glimten i ögat, medan han sa det, snabbt förvandlades till en "shit-nu-har-jag-verkligen-sagt-något-fel"-min, det var fan oslagbart. Även om flera barn och någon vuxen befann sig ganska nära så var det ingen som hörde, och det var ju kanske tur det. Men det var mer själva grejen som var väldigt rolig just då.
Det här är såna där småsaker som man lever längre på helt enkelt.
Jag vet att det iaf finns några få läsare av min lilla blogg, så jag tycker det har varit lite snålt med kommentarer på sistone. Dela gärna med er om ni har något sånt där "klockren tajming-minne"!
Jahapp, nu ska jag upp om 5 ½ timme för att åka iväg till Huddinge igen och jobba. Det är imorgon och på onsdag som jag (eller snarare vi) ska jobba.. kände att jag behövde lite extra cash för att vara på den säkra sidan så det passar rätt bra just nu, även om jag gärna skulle ligga kvar i sängen imorgon bitti : /
/Kappe - nothing more, nothing less (fan, börjar tappa stinget på avslutningarna asså :P)
Kommentarer
Postat av: Malin
Nu tänkte jag vara snäll och kommentera, även om jag bara har ett småtaskigt sånt där minnegrej :)
jag och en kompis var och shoppade för nått år sen och jag får tag på en tröja och säger "gud, vilken ful tröja, hur kan man seriöst använda något sådant, och ännu värre: lägga ut pengar på den!?"
Min kompis svarar med att knäppa upp sin kofta, ja.. ni kan ju gissa vilken tröja hon har under... haha
Trackback
