Allting leder till lidande
Bli inte bortskrämd av rubriken, jag förstår att det leder deprimerande men jag lovar att det inte handlar om det du tror.
Mindes plötsligt några lektioner i religionskunskap vi hade under trean där vi pratade om buddhism. När vi pratade om buddhismens första sanning som du ser i rubriken hade många svårt att greppa dess innebörd, några började direkt gnälla om emosnack och någon annan vräkte ur sig att de inte fattade någonting, så vår lärare förklarade det ungefär såhär (som jag minns det):
Om man tänker sig er situation nu, allt ni vill göra är att sluta skolan. Förhoppningsvis börja plugga eller hitta något schysst jobb att syssla med. Drömmen är hela tiden att flytta hemifrån, vilket den antagligen har varit sedan några år tillbaka. Säg att den dagen sedan kommer, om en sisådär ett och ett halvt år, då ni faktiskt flyttar till en egen lägenhet alldeles själva. Det första året kommer du ha fullt upp med att flytta in och känna in miljön, men så småningom kommer du känna att lägenheten är lite för trång; du behöver lite mer space eller så kanske du vill flytta ihop med din partner. Du har lyckats skaffa dig ett jobb med bättre lön och ni flyttar till en större lägenhet i ett finare område. Nu kommer du kanske inte sukta efter ett annat boende på ett bra tag, men nu kommer det istället vara någonting annat du vill byta upp.
Buddhismen säger att vi blir otillfredsställda om vi hela tiden låter strävan efter något bättre styra oss. Målet med livet är därför enligt buddhismen att undvika återfödelse och därmed få slut på lidandet.
Och det låter ju bra. Eller bra och bra, det gör det ju faktiskt inte, jag är inte speciellt andlig av mig och vill gärna fortsätta leva tack. Men att vi inte mår bra av att aldrig vara nöjda med våra liv känns ganska vettigt. Problemet är bara att det är helt och hållet omöjligt att leva 100% nöjd med allting hela livet. Livet är föränderligt; för varje dag som går vidgar man sina vyer lite mer, ser lite fler människor att jämföra sig med och förstår förhoppningsvis sig själv och världen lite bättre och detta gör att man hela tiden strävar efter något bättre.
Det går inte direkt att säga att strävan efter något bättre och större enbart gör människan ont. Denna strävan gjorde att människan från första början spred sig från Afrika ut i resten av världen för att utforska nya kontinenter och sedan dess har oräkneliga upptäckter gjorts som format de olika verklighetsbilder människor har idag.
Denna strävan efter något bättre har med andra ord två sidor, precis som allting annat här i världen. Frågan är bara vart man ska dra gränsen för när den inspirerar människan och när den bara tynger ner människan?
Jag har funderat över ett eget exempel. Just nu lyssnar jag på min musik i en mp3-spelare med 8GB minne, vilket i början var nästintill överväldigande men som på senare tid börjat bli lite för "trångt" (precis som i lägenhetsexemplet i början). Jag har, sedan jag köpte den, utvidgat min musiksmak väldigt mycket och nu skulle jag absolut inte tacka nej till en likadan spelare med dubbelt så stort minne. Å ena sidan skulle jag då kunna ha med mig all underbar musik överallt utan att behöva kompromissa och lägga in låtar fram och tillbaka, men å andra sidan lägger jag då 1-2 tusen kronor på en apparat, vilket innebär ett antal timmar av jobb för att skrapa ihop de slantarna. Är verkligen en apparat värd all den fritid jag offrar för att kunna skaffa den?
Detta är inget jag grubblar överdrivet mycket på, det är inget stort problem i mitt liv eller så, men jag ville bara visa hur detta problem kan te sig i våra liv i olika skalor. För andra kanske det handlar om att de å ena sidan vill kunna tillbringa tid med sina barn, men å andra sidan måste jobba dubbla pass för att ha råd att leva istället för att bara överleva.
Man får helt enkelt skapa sig en egen uppfattning om vad man tycker det är värt. Så länge man inte slentrianmässigt hela tiden strävar efter nya prylar och en högre plats i hierarkien, men inte heller å andra sidan avsäger sig alla utmaningar bara för att man kan misslyckas är man nog på rätt väg. Så länge du inte handlar efter vad du tror att andra förväntar sig av dig utan istället lyssnar till vad du själv vill är du din egen lyckas smed.
Preach!
/K
Mindes plötsligt några lektioner i religionskunskap vi hade under trean där vi pratade om buddhism. När vi pratade om buddhismens första sanning som du ser i rubriken hade många svårt att greppa dess innebörd, några började direkt gnälla om emosnack och någon annan vräkte ur sig att de inte fattade någonting, så vår lärare förklarade det ungefär såhär (som jag minns det):
Om man tänker sig er situation nu, allt ni vill göra är att sluta skolan. Förhoppningsvis börja plugga eller hitta något schysst jobb att syssla med. Drömmen är hela tiden att flytta hemifrån, vilket den antagligen har varit sedan några år tillbaka. Säg att den dagen sedan kommer, om en sisådär ett och ett halvt år, då ni faktiskt flyttar till en egen lägenhet alldeles själva. Det första året kommer du ha fullt upp med att flytta in och känna in miljön, men så småningom kommer du känna att lägenheten är lite för trång; du behöver lite mer space eller så kanske du vill flytta ihop med din partner. Du har lyckats skaffa dig ett jobb med bättre lön och ni flyttar till en större lägenhet i ett finare område. Nu kommer du kanske inte sukta efter ett annat boende på ett bra tag, men nu kommer det istället vara någonting annat du vill byta upp.
Buddhismen säger att vi blir otillfredsställda om vi hela tiden låter strävan efter något bättre styra oss. Målet med livet är därför enligt buddhismen att undvika återfödelse och därmed få slut på lidandet.
Och det låter ju bra. Eller bra och bra, det gör det ju faktiskt inte, jag är inte speciellt andlig av mig och vill gärna fortsätta leva tack. Men att vi inte mår bra av att aldrig vara nöjda med våra liv känns ganska vettigt. Problemet är bara att det är helt och hållet omöjligt att leva 100% nöjd med allting hela livet. Livet är föränderligt; för varje dag som går vidgar man sina vyer lite mer, ser lite fler människor att jämföra sig med och förstår förhoppningsvis sig själv och världen lite bättre och detta gör att man hela tiden strävar efter något bättre.
Det går inte direkt att säga att strävan efter något bättre och större enbart gör människan ont. Denna strävan gjorde att människan från första början spred sig från Afrika ut i resten av världen för att utforska nya kontinenter och sedan dess har oräkneliga upptäckter gjorts som format de olika verklighetsbilder människor har idag.
Denna strävan efter något bättre har med andra ord två sidor, precis som allting annat här i världen. Frågan är bara vart man ska dra gränsen för när den inspirerar människan och när den bara tynger ner människan?
Jag har funderat över ett eget exempel. Just nu lyssnar jag på min musik i en mp3-spelare med 8GB minne, vilket i början var nästintill överväldigande men som på senare tid börjat bli lite för "trångt" (precis som i lägenhetsexemplet i början). Jag har, sedan jag köpte den, utvidgat min musiksmak väldigt mycket och nu skulle jag absolut inte tacka nej till en likadan spelare med dubbelt så stort minne. Å ena sidan skulle jag då kunna ha med mig all underbar musik överallt utan att behöva kompromissa och lägga in låtar fram och tillbaka, men å andra sidan lägger jag då 1-2 tusen kronor på en apparat, vilket innebär ett antal timmar av jobb för att skrapa ihop de slantarna. Är verkligen en apparat värd all den fritid jag offrar för att kunna skaffa den?
Detta är inget jag grubblar överdrivet mycket på, det är inget stort problem i mitt liv eller så, men jag ville bara visa hur detta problem kan te sig i våra liv i olika skalor. För andra kanske det handlar om att de å ena sidan vill kunna tillbringa tid med sina barn, men å andra sidan måste jobba dubbla pass för att ha råd att leva istället för att bara överleva.
Man får helt enkelt skapa sig en egen uppfattning om vad man tycker det är värt. Så länge man inte slentrianmässigt hela tiden strävar efter nya prylar och en högre plats i hierarkien, men inte heller å andra sidan avsäger sig alla utmaningar bara för att man kan misslyckas är man nog på rätt väg. Så länge du inte handlar efter vad du tror att andra förväntar sig av dig utan istället lyssnar till vad du själv vill är du din egen lyckas smed.
Preach!
/K
Ett barn i en godisaffär
Fri som en fågel, den saken är säker. Frågan är om fågeln sitter i en bur i en kvav, trång etta i Kärrtorp eller om den flyger bland Anderna och längs med franska rivieran. Med andra ord; man väljer själv åt vilket håll man vill styra sin skuta och hur man själv definierar ordet frihet.
Jävligt skum känsla att aldrig mer behöva gå till plugget.
Tro mig, jag är som ett barn i en godisaffär över vad framtiden har att erbjuda, men jag kan fortfarande inte komma ifrån denna abstrakta känsla. Alla rutiner man hittills styrts av är nu borta. Runt åtta gick man till dagis och blev sedan hämtad vid fyra-fem, i lågstadiet började man åtta och slutade vid tolv, mellanstadiet halv nio till två, högstadiet halv nio till halv tre och gymnasiet nio till halv tre. Man visste vad man skulle göra, däremellan fyllde man ut tiden genom att spela fotboll, hänga med kompisar och sitta vid datorn (plus givetvis lite annat också).
Nu då? Det är med skräckblandad förtjusning jag tar det första trevande steget ut på linan, bara för att inse att jag hädanefter får klara mig utan säkerhetslinan. Det enda jag vet är att det ska bli kul, spännande och annorlunda. Säkerligen jobbigt som fan stundtals också, men det hör till.
Låt inte någon definiera din frihet
låt inte någon bestämma din mening med livet
/K
Nog finns det hopp
Det är lätt att bli deppig och fastna i samma gamla floskler gällande världen: alla är fattiga och har HIV i Afrika och i Asien sitter alla småbarn och syr fotbollar och kläder. Usch, inget hopp finns det för mänskligheten. Eller? Hans Rosling tycker annorlunda och det går inte att göra annat än att förändra sitt synsätt på världen efter att ha sett denna föreläsning.
Om ni börjar störa er på hans försvenskade uttal är ni ute och cyklar, han har otroligt mycket bra att säga. 19 minuter av ditt liv kan det nog vara värt.
Så ett lite gladare inslag i min annars så mörka och cyniska blogg, passar bra på en sommardag som denna:
Hans Rosling shows the best stats you've ever seen
/K
Om ni börjar störa er på hans försvenskade uttal är ni ute och cyklar, han har otroligt mycket bra att säga. 19 minuter av ditt liv kan det nog vara värt.
Så ett lite gladare inslag i min annars så mörka och cyniska blogg, passar bra på en sommardag som denna:
Hans Rosling shows the best stats you've ever seen
/K
