Hej-relationer och uppvärmda toasitsar
Jag HATAR hej-relationer. Det är kanske den där killen du gick i samma klass som under hela mellanstadiet men aldrig riktigt pratade med, eller den där tjejen som du snackat lite med under 2 fester men som du inte har något direkt gemensamt med. Det känns bara så meningslöst.
Det kan lukta lite dubbelmoral iom att jag i mitt förra inlägg proppsade för att man BÖR hälsa på sina grannar, men jag menar.. det är ju av ren artighet, man vet ju att man ändå aldrig kommer bli särskilt bra kompisar med dom. Men med hej-relationer vet man inte, och egentligen vill man bara se ner i marken och inte hälsa men samtidigt så vet man inte om den andra kanske tycker annorlunda och börjar treva efter någon slags mer vänskaplig relation med en.
Därför går man där som ett fån och söker med blicken, bara för att sen se att den andra snabbt som ljuset "råkar få ett sms" så att han/hon måste gå och nervöst stirra ner i mobilen.
På senare tid har jag slutat hälsa på mina hej-relationer, jag finner bara inte meningen med det. När jag tidigare idag gick och diskuterade ämnet med några klasskompisar så mötte jag plötsligt en av mina i trappan. Stärkt av vår diskussion tog jag mod till mig och klämde fram ett "tjena", lite sådär fint neutralt och svenskt. BARA för det så hade han tydligen bestämt sig för att inte hälsa, så han nickade lite förvånat åt mig och gick sen förbi mig. Vafan!
Kom ihåg-note för mig själv: aldrig mer hälsa på hej-relationer.
Men på något sätt är det väl en del av vardagen ändå..
Apropå det så har jag de senaste dagarna slagits av att "shit, nu är man VERKLIGEN inne i vardagslunken igen". 5 veckor av skolgång har avverkats och jag börjar redan bli lite smådeppig över hur begränsad man är; att man vill göra en massa grejer man inte kan, dels pga. pengabrist och dels för att man är fast i vardagslunkens gråa korridorer.
Uppvärmda toaringar, sms-mani, ett löfte om att hädanefter alltid vika sina kläder snyggt och prydligt och hålla ordning i sitt rum som sprack lika snabbt som skolan började..
Liggande mjölkflärpar, tepåsar, gamla apelsinskal och reklampost som man aldrig ens ägnat en tanke åt att läsa och annat krafs som slängs, detta tillsammans med en del läxpapper då de legat på samma bord och därför följt med ner i soporna...
Urladdad mobil och mp3-spelare, läxor upp till knäna men; vafan, jag måste ju se Idol!, helgplaner som spricker, söndagar där man gör vad som helst förutom att plugga; för att kunna plugga och tänka ordentligt måste jag först äta, sen måste jag ta en lååång dusch för att vara utvilad.......
Det är samma skit varje vecka känns det som, men vafan.. du ser inte mig klaga, det är vad man gör det till och jag gör det till något bra.
/Kappe - han som skriver det du tänkt så många gånger men aldrig riktigt skrivit ned
Det kan lukta lite dubbelmoral iom att jag i mitt förra inlägg proppsade för att man BÖR hälsa på sina grannar, men jag menar.. det är ju av ren artighet, man vet ju att man ändå aldrig kommer bli särskilt bra kompisar med dom. Men med hej-relationer vet man inte, och egentligen vill man bara se ner i marken och inte hälsa men samtidigt så vet man inte om den andra kanske tycker annorlunda och börjar treva efter någon slags mer vänskaplig relation med en.
Därför går man där som ett fån och söker med blicken, bara för att sen se att den andra snabbt som ljuset "råkar få ett sms" så att han/hon måste gå och nervöst stirra ner i mobilen.
På senare tid har jag slutat hälsa på mina hej-relationer, jag finner bara inte meningen med det. När jag tidigare idag gick och diskuterade ämnet med några klasskompisar så mötte jag plötsligt en av mina i trappan. Stärkt av vår diskussion tog jag mod till mig och klämde fram ett "tjena", lite sådär fint neutralt och svenskt. BARA för det så hade han tydligen bestämt sig för att inte hälsa, så han nickade lite förvånat åt mig och gick sen förbi mig. Vafan!
Kom ihåg-note för mig själv: aldrig mer hälsa på hej-relationer.
Men på något sätt är det väl en del av vardagen ändå..
Apropå det så har jag de senaste dagarna slagits av att "shit, nu är man VERKLIGEN inne i vardagslunken igen". 5 veckor av skolgång har avverkats och jag börjar redan bli lite smådeppig över hur begränsad man är; att man vill göra en massa grejer man inte kan, dels pga. pengabrist och dels för att man är fast i vardagslunkens gråa korridorer.
Uppvärmda toaringar, sms-mani, ett löfte om att hädanefter alltid vika sina kläder snyggt och prydligt och hålla ordning i sitt rum som sprack lika snabbt som skolan började..
Liggande mjölkflärpar, tepåsar, gamla apelsinskal och reklampost som man aldrig ens ägnat en tanke åt att läsa och annat krafs som slängs, detta tillsammans med en del läxpapper då de legat på samma bord och därför följt med ner i soporna...
Urladdad mobil och mp3-spelare, läxor upp till knäna men; vafan, jag måste ju se Idol!, helgplaner som spricker, söndagar där man gör vad som helst förutom att plugga; för att kunna plugga och tänka ordentligt måste jag först äta, sen måste jag ta en lååång dusch för att vara utvilad.......
Det är samma skit varje vecka känns det som, men vafan.. du ser inte mig klaga, det är vad man gör det till och jag gör det till något bra.
/Kappe - han som skriver det du tänkt så många gånger men aldrig riktigt skrivit ned
Ropen skalla - långa blogginlägg för alla
Jag trycker in koden, den där koden som jag alltid tryckt in men som jag fortfarande inte kan. Blir lätt så att man bara kan mönstret istället för sifforna. Lyfter nyckeln från kroken och greppar efter dörrhandtaget bakom mig. Låser sakta upp ackompanjerad av det hjärtskärande pipet som indikerar att larmet nu är påslaget. Knäpper på Tingsek i lurarna och drar igen dörren med en smäll bakom mig som får vår i princip antika utelampa och den gröna brevlådan att skallra till.
Tar dagens första steg på den asfalt jag nött ner nu i snart 14 år och låter vinden fånga mitt millimeterkorta hår. Bara några hus bort möter jag en kvinnlig granne i medelåldern. Med rösten som säger att "ett hej till en granne kanske inte räddar världen, men visst fan är det väl trevligt att hälsa ändå" ekandes i bakuvudet tittar jag nu upp och förbereder mig på att möta dennes blick, något som dock visar sig vara helt förgäves. Människan gick ju och praktiskt taget stirrade rakt fram! Det var då tankarna började komma igång; har hon haft en dålig dag? Kanske märkt att hon börjar glida ifrån en nära vän och nu funderandes på hur allt aldrig kommer bli som det en gång var? Sen slår det mig att det helt enkelt kan vara så att hon är en torr och tråkig människa som egentligen inte känner mig men tar mig för att vara likadan och därför prompt vägrar hälsa.
Kommer fram till centrum och märker när jag kollar på klockan att jag har 2 minuter till godo innan tunnelbanan går, så jag passar på att sticka in på Pressbyrån och köpa tuggummi för de enda slantarna jag har kvar. DÄR har vi en trevlig kille, han den där med lite utländskt utseende, svart hår och svag brytning på något främmande språk. Att jobba precis intill t-banan och hela dagarna tvingas konfronteras med stressade, jobbiga och irriterade människor skulle kunna knäcka vem som helst, men inte han. Han bara står där med sitt lite egna leende, alltid lika trevlig, och kastar alltid ur sig ett "ha det bra, kompis!" innan man hunnit flänga vidare mot spärrarna utan en tanke på vad ett litet "tack detsamma!" faktiskt kan ha för betydelse för honom just då. Min granne (och många andra för den delen) skulle ha mycket att lära av honom.
I och med min lilla pratstund med killen i kassan måste jag helt missat tiden då min tunnelbana redan har gått. Jag slår mig ner på bänken, lite nedslagen över den missade tunnelbanan med endast ett fåtal människor väntandes på samma tåg på samma perrong. Men i takt med att minutrarna tickar nedåt mot nästa avgång mot Odenplan börjar folk strömma in i allt större mängd, och jag finner mig själv vara ganska nöjd med att ha missat tunnelbanan och istället sitta där på bänken och betrakta människor i takt till John Legends harmoniska tongångar.
Ett emo går förbi, ett emo som kanske inte är ett emo men som i mina ögon är och förblir just ett emo om inte våra öden flätas samman och vi skapar någon slags relation någon gång i framtiden. Lite senare går en tjej med höga klackar, blont hår och en till lukten väldigt exklusiv parfym förbi mig med snabb takt, och det blir nu allt tydligare för mig hur mycket vi dömer ut folk helt utan att tänka. Orden "blond, blåst, bimbo" dyker snabbt upp i mitt huvud som en reflex och jag skäms innerligt. Det är då, just då, man känner sig som en produkt av dagens samhälle. Jahapp, de har lyckats med mig också.
Det skrämmer mig nästan hur många gånger jag dömt människor som senare gjort ett sånt starkt intryck på mig, på samma sätt som de människor jag umgåtts med medan jag dömt ut "de andra" visar sig vara på ett helt annat plan än mig.
När sedan en kille går förbi med en jävligt cool outfit kan jag inte slita blicken från honom. Jag älskar när man ser en människa som verkligen trivs i sina kläder och det gör att jag lätt fastnar med blicken, något som dock lätt kan misstolkas. Killen stirrar argt tillbaka och just då vill jag verkligen skrika: "JAG STIRRAR FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA COOL, INTE FÖR ATT KOLLA SNETT BRODER!" men jag gör det inte.
Människor, alla dessa människor. Alla med en historia att berätta, men alltför få med viljan att lyssna. Jag tror, eller jag vet, att om vi bara kunde börja prata mer med varandra om allt det som flyger förbi i våra huvuden när vi sitter på tunnelbanan och stirrar ut genom fönstret, när vi går där i regnet och bara skiter i hur blöta vi blir, när en ny människa plötsligt stormar in i våra liv och vänder upp och ner på det, och påminner en om hur oförutsägbart livet kan vara ibland.. OM vi bara kunde börja öppna upp oss mer för varandra så skulle vi öppna ögonen för en helt ny värld.
Jag vet att många av er som snubblat in på min blogg på ett eller annat sätt redan avfärdat min text efter bara några meningar och sagt till er själva att ni har viktigare saker för er. Frågan är om ni har det; jag ställer mig ofta frågan om det bara är jag som tycker att det ofta kan vara ganska kul och intressant att läsa igenom andras bloggar? Förstår inte hur folk orkar spela så upptagna att de inte ens kan bespara en 5 minuter av sina liv för att läsa ett inlägg på en blogg. Så viktiga är ni inte.
Om vi bara kunde få den förståelsen för att vi alla bara är människor och inga felfria individer så tror jag knappast att vi räddar världen med det, men hur det än är skulle det göra jorden till en trevligare plats att leva på. Någonstans är det ju trots allt så att vi är som allra modigast när vi erkänner att vi kanske inte alltid är så modiga.
Någonstans mitt i det där virrvarret av människor på tunnelbanan så insåg jag hur bra jag mår just nu. Visst, jag har mina dåliga dagar men jag vet att det finns en mening med dom också. Utan dom hade jag aldrig uppskattat de bra dagarna på det sättet jag gör idag. Och ja, jag är kär.. jävligt kär. Kan tyckas som något slags fjortis-playahead-uppmärksamhets-syndrom att ens skriva om det, men om ni vill tolka det som det then that's fine. Jag fann mig själv sitta och titta ut genom fönstret mitt under en lektion med ett fånigt leende på läpparna, tänkandes på henne.. shit, jag hade nästan glömt hur underbar kärleken kan vara.
------------------------------------------------
Ja, jag sitter här för att jag egentligen borde göra någonting annat (läs: läxor) som jag inte vill göra. Men no panic, det blir säkert bra.. och om det inte blir det, så är det väl bara att rycka på axlarna och ta det med en klackspark som Nacka Skoglund.
(man skriver verkligen som längst inlägg när man försöker fly från någonting annat, haha)
/Kappe - din fanbärare i livets djungelstrapatser
Tar dagens första steg på den asfalt jag nött ner nu i snart 14 år och låter vinden fånga mitt millimeterkorta hår. Bara några hus bort möter jag en kvinnlig granne i medelåldern. Med rösten som säger att "ett hej till en granne kanske inte räddar världen, men visst fan är det väl trevligt att hälsa ändå" ekandes i bakuvudet tittar jag nu upp och förbereder mig på att möta dennes blick, något som dock visar sig vara helt förgäves. Människan gick ju och praktiskt taget stirrade rakt fram! Det var då tankarna började komma igång; har hon haft en dålig dag? Kanske märkt att hon börjar glida ifrån en nära vän och nu funderandes på hur allt aldrig kommer bli som det en gång var? Sen slår det mig att det helt enkelt kan vara så att hon är en torr och tråkig människa som egentligen inte känner mig men tar mig för att vara likadan och därför prompt vägrar hälsa.
Kommer fram till centrum och märker när jag kollar på klockan att jag har 2 minuter till godo innan tunnelbanan går, så jag passar på att sticka in på Pressbyrån och köpa tuggummi för de enda slantarna jag har kvar. DÄR har vi en trevlig kille, han den där med lite utländskt utseende, svart hår och svag brytning på något främmande språk. Att jobba precis intill t-banan och hela dagarna tvingas konfronteras med stressade, jobbiga och irriterade människor skulle kunna knäcka vem som helst, men inte han. Han bara står där med sitt lite egna leende, alltid lika trevlig, och kastar alltid ur sig ett "ha det bra, kompis!" innan man hunnit flänga vidare mot spärrarna utan en tanke på vad ett litet "tack detsamma!" faktiskt kan ha för betydelse för honom just då. Min granne (och många andra för den delen) skulle ha mycket att lära av honom.
I och med min lilla pratstund med killen i kassan måste jag helt missat tiden då min tunnelbana redan har gått. Jag slår mig ner på bänken, lite nedslagen över den missade tunnelbanan med endast ett fåtal människor väntandes på samma tåg på samma perrong. Men i takt med att minutrarna tickar nedåt mot nästa avgång mot Odenplan börjar folk strömma in i allt större mängd, och jag finner mig själv vara ganska nöjd med att ha missat tunnelbanan och istället sitta där på bänken och betrakta människor i takt till John Legends harmoniska tongångar.
Ett emo går förbi, ett emo som kanske inte är ett emo men som i mina ögon är och förblir just ett emo om inte våra öden flätas samman och vi skapar någon slags relation någon gång i framtiden. Lite senare går en tjej med höga klackar, blont hår och en till lukten väldigt exklusiv parfym förbi mig med snabb takt, och det blir nu allt tydligare för mig hur mycket vi dömer ut folk helt utan att tänka. Orden "blond, blåst, bimbo" dyker snabbt upp i mitt huvud som en reflex och jag skäms innerligt. Det är då, just då, man känner sig som en produkt av dagens samhälle. Jahapp, de har lyckats med mig också.
Det skrämmer mig nästan hur många gånger jag dömt människor som senare gjort ett sånt starkt intryck på mig, på samma sätt som de människor jag umgåtts med medan jag dömt ut "de andra" visar sig vara på ett helt annat plan än mig.
När sedan en kille går förbi med en jävligt cool outfit kan jag inte slita blicken från honom. Jag älskar när man ser en människa som verkligen trivs i sina kläder och det gör att jag lätt fastnar med blicken, något som dock lätt kan misstolkas. Killen stirrar argt tillbaka och just då vill jag verkligen skrika: "JAG STIRRAR FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA COOL, INTE FÖR ATT KOLLA SNETT BRODER!" men jag gör det inte.
Människor, alla dessa människor. Alla med en historia att berätta, men alltför få med viljan att lyssna. Jag tror, eller jag vet, att om vi bara kunde börja prata mer med varandra om allt det som flyger förbi i våra huvuden när vi sitter på tunnelbanan och stirrar ut genom fönstret, när vi går där i regnet och bara skiter i hur blöta vi blir, när en ny människa plötsligt stormar in i våra liv och vänder upp och ner på det, och påminner en om hur oförutsägbart livet kan vara ibland.. OM vi bara kunde börja öppna upp oss mer för varandra så skulle vi öppna ögonen för en helt ny värld.
Jag vet att många av er som snubblat in på min blogg på ett eller annat sätt redan avfärdat min text efter bara några meningar och sagt till er själva att ni har viktigare saker för er. Frågan är om ni har det; jag ställer mig ofta frågan om det bara är jag som tycker att det ofta kan vara ganska kul och intressant att läsa igenom andras bloggar? Förstår inte hur folk orkar spela så upptagna att de inte ens kan bespara en 5 minuter av sina liv för att läsa ett inlägg på en blogg. Så viktiga är ni inte.
Om vi bara kunde få den förståelsen för att vi alla bara är människor och inga felfria individer så tror jag knappast att vi räddar världen med det, men hur det än är skulle det göra jorden till en trevligare plats att leva på. Någonstans är det ju trots allt så att vi är som allra modigast när vi erkänner att vi kanske inte alltid är så modiga.
Någonstans mitt i det där virrvarret av människor på tunnelbanan så insåg jag hur bra jag mår just nu. Visst, jag har mina dåliga dagar men jag vet att det finns en mening med dom också. Utan dom hade jag aldrig uppskattat de bra dagarna på det sättet jag gör idag. Och ja, jag är kär.. jävligt kär. Kan tyckas som något slags fjortis-playahead-uppmärksamhets-syndrom att ens skriva om det, men om ni vill tolka det som det then that's fine. Jag fann mig själv sitta och titta ut genom fönstret mitt under en lektion med ett fånigt leende på läpparna, tänkandes på henne.. shit, jag hade nästan glömt hur underbar kärleken kan vara.
------------------------------------------------
Ja, jag sitter här för att jag egentligen borde göra någonting annat (läs: läxor) som jag inte vill göra. Men no panic, det blir säkert bra.. och om det inte blir det, så är det väl bara att rycka på axlarna och ta det med en klackspark som Nacka Skoglund.
(man skriver verkligen som längst inlägg när man försöker fly från någonting annat, haha)
/Kappe - din fanbärare i livets djungelstrapatser
Du ÄR inte trasig
Du är inte trasig, du behöver inte fixas
Låt dom inte lura dig att tro din klocka tickar
När dom vill få ditt självförtroende att svikta
Så du ska ge dom pengar för att klippa och klistra
Vägen till lycka kommer aldrig vara sicksack
Man hittar mera fel och börjar sjunka som i kvicksand
Så när dom säger vi ska titta
o arma våra förebilder svarar jag dom vilka
Jag ser inga på TV och jag ser inga i riksdan'
Dom säljer livet så det är inte dit vi siktar
Så vi slutar aldrig bränna upp deras artiklar
Med människan ska man aldrig mixtra
Du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nejnej
Du kan sluta och leta det finns inga fel
Du och jag tittar nog i olika speglar
för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar vara skeva
för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten
Men du är inte trasig, behöver inte fixas åh nejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas åh nejnej
Du kan sluta o leta det finns inga fel
Vad snackar dom om?
Vad snackar dom om?
Inget nytt under hatten för vissa kanske, men ändå.. fyfan vilken bra text. Så simpel men jävligt effektfull. Vägen mot lycka kommer aldrig vara sicksack, mellan alla dessa ideal och alla dessa fördomar om den verklighet vi lever i idag, våga vandra med sträckt rygg, rakt fram!
Lyssna också in "Stjärnorna finns här", som handlar om det faktum att vi faktiskt borde stanna upp i all den statusjakt och materiella hets vi fastnat i och vara nöjda med det vi har, livet. "Sluta leta efter toppen för du står på den!"
/Kappe - din bloggboj bland de sjunkande skeppen
Låt dom inte lura dig att tro din klocka tickar
När dom vill få ditt självförtroende att svikta
Så du ska ge dom pengar för att klippa och klistra
Vägen till lycka kommer aldrig vara sicksack
Man hittar mera fel och börjar sjunka som i kvicksand
Så när dom säger vi ska titta
o arma våra förebilder svarar jag dom vilka
Jag ser inga på TV och jag ser inga i riksdan'
Dom säljer livet så det är inte dit vi siktar
Så vi slutar aldrig bränna upp deras artiklar
Med människan ska man aldrig mixtra
Du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nejnej
Du kan sluta och leta det finns inga fel
Du och jag tittar nog i olika speglar
för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar vara skeva
för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten
Men du är inte trasig, behöver inte fixas åh nejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas åh nejnej
Du kan sluta o leta det finns inga fel
Vad snackar dom om?
Vad snackar dom om?
Inget nytt under hatten för vissa kanske, men ändå.. fyfan vilken bra text. Så simpel men jävligt effektfull. Vägen mot lycka kommer aldrig vara sicksack, mellan alla dessa ideal och alla dessa fördomar om den verklighet vi lever i idag, våga vandra med sträckt rygg, rakt fram!
Lyssna också in "Stjärnorna finns här", som handlar om det faktum att vi faktiskt borde stanna upp i all den statusjakt och materiella hets vi fastnat i och vara nöjda med det vi har, livet. "Sluta leta efter toppen för du står på den!"
/Kappe - din bloggboj bland de sjunkande skeppen
Samlade reflektioner
Ja, jag och Calle däckade i samma säng den här helgen också. Så nu är man halvt förkyld, KUL
vi är hopplösa
------------------------------------------------
När jag runt lunchtid på lördagen gick hem från Calle, med luvan över huvudet, en konsumpåse i ena handen, hål i ena skon så att den gav ifrån sig ett splashande ljud för varje steg jag tog pga. skyfallet, och allmänt trött och skabbig i samma kläder som kvällen innan.. då kände jag att
fan, jag är nog en luffare ändå
------------------------------------------------
För övrigt var nog ändå helgens citat detta, som en tjej kläckte ur sig när hon satte sig i mitt knä under en fest
men tro inte att det är någonting bara för att jag sitter i ditt knä
Det var där, just i det ögonblicket, som jag slogs av att.. jävlar va torra människor det finns.
Hade lite djupa grejer på lager, men bara för att vara jävlig så struntar jag i att skriva ner dom. Nu känner ni er allt snopna, va?
... inte?
Hade inte så mycket mer på hjärtat faktiskt..
Aim to luuv, don't shoot to kill
/Kappe - din handdukssnärt i omklädningsrummet
vi är hopplösa
------------------------------------------------
När jag runt lunchtid på lördagen gick hem från Calle, med luvan över huvudet, en konsumpåse i ena handen, hål i ena skon så att den gav ifrån sig ett splashande ljud för varje steg jag tog pga. skyfallet, och allmänt trött och skabbig i samma kläder som kvällen innan.. då kände jag att
fan, jag är nog en luffare ändå
------------------------------------------------
För övrigt var nog ändå helgens citat detta, som en tjej kläckte ur sig när hon satte sig i mitt knä under en fest
men tro inte att det är någonting bara för att jag sitter i ditt knä
Det var där, just i det ögonblicket, som jag slogs av att.. jävlar va torra människor det finns.
Hade lite djupa grejer på lager, men bara för att vara jävlig så struntar jag i att skriva ner dom. Nu känner ni er allt snopna, va?
... inte?
Hade inte så mycket mer på hjärtat faktiskt..
Aim to luuv, don't shoot to kill
/Kappe - din handdukssnärt i omklädningsrummet
Lite vardagliga klagosånger bara
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN.
Det är väl det som bäst beskriver känslan som infann sig i mitt bröst igårkväll. Alla mina grönvita fattar vad jag menar, vi hade ju matchen dit vi ville i första men släppte sen taget. Ännu en gång vann vi matchen på läktaren, men det är en klen tröst. Jaja, ska inte älta det där för mkt, Braga nästa!
Kände att jag inte skulle orka med alla gnagare i plugget idag, så det blev en hemmadag. Jag, Jolle och Ebba kollade film och var allmänt laid back bara. Bortsett från att alla småsaker plötsligt blev jobbiga (såsom fiffel med hörlurarna till iPoden, att någon öppnat mjölken utan att ta bort flärpen osv.), så har det varit en riktigt skön dag. Välbehövlig.
------------------------------------------------
Känner hur läxlavinen sakta börjar välla över mig, och det finns inget som kan stoppa den. Som vanligt är jag snubben som skjuter upp grejer, och jag ser ingen direkt förändring i sikte. Men vafan gör det om 100 år?
------------------------------------------------
Och vad är grejen med Facebook egentligen? Ja, jag har facebook, men jag vet bara inte riktigt varför. Samtidigt har jag lagt märke till att en trend som innebär att man ska radera sin playahead-användare börjar växa fram, kan det finnas ett samband mellan dessa två fenomen? Hmmm...
Playahead är tydligen alldeles för fjortis, så om man hänger på pa blir man automatiskt en. Men nädu, jag följer inte med, jag ska aldrig överge playahead om jag så ska följa det ner i avgrunden. Sådeså!
Ännu ett meningslöst inlägg som aldrig kommer gå till historien i nån kategori nånstans. Men som sagt; vad gör det om 100 år? (eller typ.. en vecka?)
Puss i ljumsken!
/Kappishh - din svajande palm i snöstormen
Det är väl det som bäst beskriver känslan som infann sig i mitt bröst igårkväll. Alla mina grönvita fattar vad jag menar, vi hade ju matchen dit vi ville i första men släppte sen taget. Ännu en gång vann vi matchen på läktaren, men det är en klen tröst. Jaja, ska inte älta det där för mkt, Braga nästa!
Kände att jag inte skulle orka med alla gnagare i plugget idag, så det blev en hemmadag. Jag, Jolle och Ebba kollade film och var allmänt laid back bara. Bortsett från att alla småsaker plötsligt blev jobbiga (såsom fiffel med hörlurarna till iPoden, att någon öppnat mjölken utan att ta bort flärpen osv.), så har det varit en riktigt skön dag. Välbehövlig.
------------------------------------------------
Känner hur läxlavinen sakta börjar välla över mig, och det finns inget som kan stoppa den. Som vanligt är jag snubben som skjuter upp grejer, och jag ser ingen direkt förändring i sikte. Men vafan gör det om 100 år?
------------------------------------------------
Och vad är grejen med Facebook egentligen? Ja, jag har facebook, men jag vet bara inte riktigt varför. Samtidigt har jag lagt märke till att en trend som innebär att man ska radera sin playahead-användare börjar växa fram, kan det finnas ett samband mellan dessa två fenomen? Hmmm...
Playahead är tydligen alldeles för fjortis, så om man hänger på pa blir man automatiskt en. Men nädu, jag följer inte med, jag ska aldrig överge playahead om jag så ska följa det ner i avgrunden. Sådeså!
Ännu ett meningslöst inlägg som aldrig kommer gå till historien i nån kategori nånstans. Men som sagt; vad gör det om 100 år? (eller typ.. en vecka?)
Puss i ljumsken!
/Kappishh - din svajande palm i snöstormen
