Kappe - Life of a redhead

Skrev nyligen en essä i svenskan, lika bra att lägga upp den här också.

_______________________________________________________________________________________________________________

”Islamistiska fundamentalister och fanatiker drabbade samman i Mellanöstern runt lunchtid idag…”

”Frågan är om inte den fanatism som kan urskiljas i den muslimska världen är det största hotet mot vår demokrati…”

 - Citat från nyhetsrapporteringar och debattprogram tagna ur ett relativt färskt minne.

Efter den 11 september 2001 har fanatism och fundamentalism blivit modeord i västvärlden, och begreppen associeras nästan undantagsvis med islam och till viss del kristendom. Vad betyder de egentligen; är det verkligen bara inom religion och framförallt islam som folk är fanatiker? Och framförallt: riskerar bekämparna av fanatism och fundamentalism att själva bli fanatiker i det de gör?

Ordet fanatism beskrivs av Nationalencyklopedin som en allmän, nedsättande benämning på religiösa eller politiska riktningar som utan hänsyn till rationella argument eller mänskliga hänsyn driver sin sak. Muslimska självmordsbombare är alltså enligt definitionen fanatiker av allra högsta grad, samma sak med t.ex. den kristna högern i USA. Något som jag antar anses vara underförstått från NE:s sida är att denna definition även kan användas inom andra områden. Du kan vara en hälsofanatiker som propagerar för att ett hälsosamt liv är bäst för alla och ägnar all vaken tid åt att tänka på träning, en fotbollsfanatiker som följer ditt lag till döden och aldrig duckar för en diskussion om vilket lag som är bäst, eller en vardagsfanatiker som antagligen är den vanligaste sorten.

Vad är då en vardagsfanatiker? Vardagsfanatikern är en osäker person. En person som vägrar släppa sargen, vägrar lämna land. En person som, efter en lång diskussion, blir alldeles röd i ansiktet och ursinnigt utbrister att man inte förstår någonting. Det är personen som inte vågar utmana sin egen självklara uppfattning om världen, av rädsla att deras världsbild ska rasa samman. Istället propagerar han för sitt obestridda budskap, med de medel som krävs, oavsett om du lyssnar eller inte, med en fåfäng föreställning om att världen vore lite enklare om alla tyckte som jag.

Nu har jag riggat en fälla för dig. När du har föreställt dig fanatikern, har du sett denne som den där jobbiga grannen som aldrig lyssnar på vad du säger? Eller kanske den där insnöade vänsteraktivisten i din skola som blev tagen av polisen efter att ha kastat sten mot dem under en demonstration? Eller var det självklart för dig, efter all rapportering från media, att det var en skäggig muslim jag menade?

Det jag lurade dig att göra var att distansera dig från fanatism till den grad att du nöjde dig med att se någon annan som just fanatiker, och inte se din del av det hela. Enligt min åsikt är vi alla fanatiker, vilket tar uttryck på olika sätt och i varierande omfattning. Du som läser detta kanske inte är en vardagsfanatiker som jag beskrev ovan; du bemästrar konsten att låta andra få komma till tals i diskussioner och skriker dig inte heller hes för att övertyga dem. Däremot finns det alltid någon sanning inom ett särskilt ämne eller en specifik fråga som du inte är beredd att släppa. Jag ämnar dock inte att predika dig till rätta för att bota den inneboende fanatism du går omkring och bär på. Fanatism är mänskligt i allra högsta grad och ingenting man ska skämmas för, det är fullt naturligt att man vill få andra att tycka som en själv.

Den israeliske författaren Amos Oz redogör i sin bok Hur man botar en fanatiker för hur han tror att bekämpandet av fanatism och fundamentalism faktiskt ska gå till. Det är en oerhört varm och humoristisk skildring av ett av de allvarligaste problemen människan någonsin stött på, där han väljer att tillbringa den ena delen av boken åt att beskriva fenomenet fanatism och den andra åt att applicera dessa tankegångar på Israel/Palestina-konflikten.

”Se noga upp, fanatism är extremt smittsamt, mer smittsamt än något virus. Man kan lätt ådra sig fanatism samtidigt som man försöker besegra den eller slåss mot den. Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-Jihad-korsfarare.”

Vad man bör komma till insikt om genom att läsa Amos Ozs bok är att den avlägsna fiende vi bara trodde fanns i andra världsdelar ofta faktiskt finns närmre än vi tror – många gånger i oss själva. Med det sagt, kan det då inte vara så att alla de människor som ända sedan den 11 september drivit ett krig mot terrorismen - något som jag tolkar som ett enklare och mer passande ord i skrämmande syfte än fanatism och fundamentalism som de anser förekommer i samband med islam – faktiskt själva bedriver fanatism? Ordet terrorism används alltså, enligt mig, som en förklädnad av alla de åsikter och värderingar vi i väst inte delar med den muslimska världens, och man är beredd att utgjuta blod för att förändra dem så att de blir som oss. ”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras” som Amos Oz så klokt uttrycker det i sin bok, är det inte precis denna lust som driver många av våra makthavare framåt?

Vart gränsen för fanatism går kan diskuteras i all oändlighet. Vissa menar exempelvis att makthavare som förespråkar förbud mot nazistiska partier och hänvisar till rätt och fel är fanatiker, i och med att vi dels har yttrandefrihet och dessutom att begreppen rätt och fel alltid är individuella. Andra menar att dessa partier är ett hot mot de grundläggande mänskliga rättigheterna som FN stadgat, vilket står högre i kurs än yttrandefrihet och måste försvaras till varje pris.

Jag tänker inte lägga mig i den diskussionen, i alla fall inte i denna essä. Min poäng är att vi alla måste se vår egen del i problemen vi möter. Det är lätt att sitta på McDonalds och klaga på globaliseringen, beklaga sig över att ingen lyssnar på en när man i själva verket inte lyssnar på andra och klandra politiker för att inte bry sig om de fattiga när man inte själv gör det heller. Vi är alla en del av problemet och är därför samtidigt alla en del av lösningen. Precis som Amos Oz vägrar jag utropa att jag bär på den enda lösningen, för det vet jag att jag absolut inte gör. Detta är inte menat som propaganda och inte heller fanatism, och ska därför tas med en nypa salt. Jag ber dig dock att, om du känner att du behöver det, rannsaka dig själv i häxjakten på fanatiker. Kanske är du en själv? 

/K