vardagskomik på tunnelbanan
Det var en kall morgon för ett tag sedan, en sån där morgon när man sakta lyfter på täcket bara för att snabbt dyka ner under det igen. Vill inte gå upp! Jag hade sovmorgon till 10.40 egentligen men var tvungen att vara på Södersjukhuset kl 8.00 för att ta en spruta mot min pollenallergi (en slags behandling som jag går på som håller på var sjunde vecka i 2-3 år till).
Övervann tillslut djävulen på min ena axel genom att lyckas ta mig upp och hinna med en snabb frukost. Sömndrucken och tung i kroppen släntrade jag i snabb takt ner för gatan mot tunnelbanan. Klockan var halv åtta när tunnelbanan dundrade in på Kärrtorps t-banestation och rusningstrafiken var i full gång, vilket märktes på den mängden människor som var påväg från förorten in till sina jobb i stan. Tänk att dom gör det här varje morgon, hur orkar dom? tänkte jag medan jag klev på.
Som vanligt de gånger jag åker till allergimottagningen så satt jag där och lät mp3n överrösta småprat, prasslande från tidningar och tunnelbaneröstens smått tjatiga tugg om vilken nästa station är. Mitt uppe i mitt dagdrömmande såg jag att dörrarna stod öppna och att det stod Skanstull på skylten. Satan, jag ska ju av!
Jag reste mig snabbt upp och började springa av, men när jag precis kommit av tog det plötsligt stopp, jag kom ingenvart. Brukar alltid hålla min mp3 i handen när jag sitter på tuben för att kunna byta låt snabbt, och idag råkade det vara så att hörlurssladden var virad några varv runt själva mp3n. Och när jag tittade bakom axeln såg jag att sladden hade fastnat i en killes ryggsäcksspänne.
Total förvirring uppstod. Jag tog ett snabbt steg tillbaka, hejdade killen som var påväg inåt i vagnen och fifflade av sladden samtidigt som jag mumlade nånting ursäktande. Exakt vad jag sa vet jag inte, i och med att jag hade hög musik på. Det är läskigt det där med att öppna munnen samtidigt som man fyller öronen med musik, det är som att man är döv och inte har någon koll på hur man låter överhuvudtaget.
Alla människor runt omkring mig stod och stirrade med tomma blickar utan att röra en min (som vanligt), men för mig förvandlade det en kass morgon till en helt överkomlig morgon som jag tog mig igenom med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla people!
/Kappe
Övervann tillslut djävulen på min ena axel genom att lyckas ta mig upp och hinna med en snabb frukost. Sömndrucken och tung i kroppen släntrade jag i snabb takt ner för gatan mot tunnelbanan. Klockan var halv åtta när tunnelbanan dundrade in på Kärrtorps t-banestation och rusningstrafiken var i full gång, vilket märktes på den mängden människor som var påväg från förorten in till sina jobb i stan. Tänk att dom gör det här varje morgon, hur orkar dom? tänkte jag medan jag klev på.
Som vanligt de gånger jag åker till allergimottagningen så satt jag där och lät mp3n överrösta småprat, prasslande från tidningar och tunnelbaneröstens smått tjatiga tugg om vilken nästa station är. Mitt uppe i mitt dagdrömmande såg jag att dörrarna stod öppna och att det stod Skanstull på skylten. Satan, jag ska ju av!
Jag reste mig snabbt upp och började springa av, men när jag precis kommit av tog det plötsligt stopp, jag kom ingenvart. Brukar alltid hålla min mp3 i handen när jag sitter på tuben för att kunna byta låt snabbt, och idag råkade det vara så att hörlurssladden var virad några varv runt själva mp3n. Och när jag tittade bakom axeln såg jag att sladden hade fastnat i en killes ryggsäcksspänne.
Total förvirring uppstod. Jag tog ett snabbt steg tillbaka, hejdade killen som var påväg inåt i vagnen och fifflade av sladden samtidigt som jag mumlade nånting ursäktande. Exakt vad jag sa vet jag inte, i och med att jag hade hög musik på. Det är läskigt det där med att öppna munnen samtidigt som man fyller öronen med musik, det är som att man är döv och inte har någon koll på hur man låter överhuvudtaget.
Alla människor runt omkring mig stod och stirrade med tomma blickar utan att röra en min (som vanligt), men för mig förvandlade det en kass morgon till en helt överkomlig morgon som jag tog mig igenom med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla people!
/Kappe
Kommentarer
Trackback
