Kappe - Life of a redhead

Jag trycker in koden, den där koden som jag alltid tryckt in men som jag fortfarande inte kan. Blir lätt så att man bara kan mönstret istället för sifforna. Lyfter nyckeln från kroken och greppar efter dörrhandtaget bakom mig. Låser sakta upp ackompanjerad av det hjärtskärande pipet som indikerar att larmet nu är påslaget. Knäpper på Tingsek i lurarna och drar igen dörren med en smäll bakom mig som får vår i princip antika utelampa och den gröna brevlådan att skallra till.

Tar dagens första steg på den asfalt jag nött ner nu i snart 14 år och låter vinden fånga mitt millimeterkorta hår. Bara några hus bort möter jag en kvinnlig granne i medelåldern. Med rösten som säger att "ett hej till en granne kanske inte räddar världen, men visst fan är det väl trevligt att hälsa ändå" ekandes i bakuvudet tittar jag nu upp och förbereder mig på att möta dennes blick, något som dock visar sig vara helt förgäves. Människan gick ju och praktiskt taget stirrade rakt fram! Det var då tankarna började komma igång; har hon haft en dålig dag? Kanske märkt att hon börjar glida ifrån en nära vän och nu funderandes på hur allt aldrig kommer bli som det en gång var? Sen slår det mig att det helt enkelt kan vara så att hon är en torr och tråkig människa som egentligen inte känner mig men tar mig för att vara likadan och därför prompt vägrar hälsa.

Kommer fram till centrum och märker när jag kollar på klockan att jag har 2 minuter till godo innan tunnelbanan går, så jag passar på att sticka in på Pressbyrån och köpa tuggummi för de enda slantarna jag har kvar. DÄR har vi en trevlig kille, han den där med lite utländskt utseende, svart hår och svag brytning på något främmande språk. Att jobba precis intill t-banan och hela dagarna tvingas konfronteras med stressade, jobbiga och irriterade människor skulle kunna knäcka vem som helst, men inte han. Han bara står där med sitt lite egna leende, alltid lika trevlig, och kastar alltid ur sig ett "ha det bra, kompis!" innan man hunnit flänga vidare mot spärrarna utan en tanke på vad ett litet "tack detsamma!" faktiskt kan ha för betydelse för honom just då. Min granne (och många andra för den delen) skulle ha mycket att lära av honom.

I och med min lilla pratstund med killen i kassan måste jag helt missat tiden då min tunnelbana redan har gått. Jag slår mig ner på bänken, lite nedslagen över den missade tunnelbanan med endast ett fåtal människor väntandes på samma tåg på samma perrong. Men i takt med att minutrarna tickar nedåt mot nästa avgång mot Odenplan börjar folk strömma in i allt större mängd, och jag finner mig själv vara ganska nöjd med att ha missat tunnelbanan och istället sitta där på bänken och betrakta människor i takt till John Legends harmoniska tongångar.

Ett emo går förbi, ett emo som kanske inte är ett emo men som i mina ögon är och förblir just ett emo om inte våra öden flätas samman och vi skapar någon slags relation någon gång i framtiden. Lite senare går en tjej med höga klackar, blont hår och en till lukten väldigt exklusiv parfym förbi mig med snabb takt, och det blir nu allt tydligare för mig hur mycket vi dömer ut folk helt utan att tänka. Orden "blond, blåst, bimbo" dyker snabbt upp i mitt huvud som en reflex och jag skäms innerligt. Det är då, just då, man känner sig som en produkt av dagens samhälle. Jahapp, de har lyckats med mig också.
Det skrämmer mig nästan hur många gånger jag dömt människor som senare gjort ett sånt starkt intryck på mig, på samma sätt som de människor jag umgåtts med medan jag dömt ut "de andra" visar sig vara på ett helt annat plan än mig.

När sedan en kille går förbi med en jävligt cool outfit kan jag inte slita blicken från honom. Jag älskar när man ser en människa som verkligen trivs i sina kläder och det gör att jag lätt fastnar med blicken, något som dock lätt kan misstolkas. Killen stirrar argt tillbaka och just då vill jag verkligen skrika: "JAG STIRRAR FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA COOL, INTE FÖR ATT KOLLA SNETT BRODER!" men jag gör det inte.

Människor, alla dessa människor. Alla med en historia att berätta, men alltför få med viljan att lyssna. Jag tror, eller jag vet, att om vi bara kunde börja prata mer med varandra om allt det som flyger förbi i våra huvuden när vi sitter på tunnelbanan och stirrar ut genom fönstret, när vi går där i regnet och bara skiter i hur blöta vi blir, när en ny människa plötsligt stormar in i våra liv och vänder upp och ner på det, och påminner en om hur oförutsägbart livet kan vara ibland.. OM vi bara kunde börja öppna upp oss mer för varandra så skulle vi öppna ögonen för en helt ny värld.

Jag vet att många av er som snubblat in på min blogg på ett eller annat sätt redan avfärdat min text efter bara några meningar och sagt till er själva att ni har viktigare saker för er. Frågan är om ni har det; jag ställer mig ofta frågan om det bara är jag som tycker att det ofta kan vara ganska kul och intressant att läsa igenom andras bloggar? Förstår inte hur folk orkar spela så upptagna att de inte ens kan bespara en 5 minuter av sina liv för att läsa ett inlägg på en blogg. Så viktiga är ni inte.

Om vi bara kunde få den förståelsen för att vi alla bara är människor och inga felfria individer så tror jag knappast att vi räddar världen med det, men hur det än är skulle det göra jorden till en trevligare plats att leva på. Någonstans är det ju trots allt så att vi är som allra modigast när vi erkänner att vi kanske inte alltid är så modiga.

Någonstans mitt i det där virrvarret av människor på tunnelbanan så insåg jag hur bra jag mår just nu. Visst, jag har mina dåliga dagar men jag vet att det finns en mening med dom också. Utan dom hade jag aldrig uppskattat de bra dagarna på det sättet jag gör idag. Och ja, jag är kär.. jävligt kär. Kan tyckas som något slags fjortis-playahead-uppmärksamhets-syndrom att ens skriva om det, men om ni vill tolka det som det then that's fine. Jag fann mig själv sitta och titta ut genom fönstret mitt under en lektion med ett fånigt leende på läpparna, tänkandes på henne.. shit, jag hade nästan glömt hur underbar kärleken kan vara.

------------------------------------------------

Ja, jag sitter här för att jag egentligen borde göra någonting annat (läs: läxor) som jag inte vill göra. Men no panic, det blir säkert bra.. och om det inte blir det, så är det väl bara att rycka på axlarna och ta det med en klackspark som Nacka Skoglund.

(man skriver verkligen som längst inlägg när man försöker fly från någonting annat, haha)


/Kappe - din fanbärare i livets djungelstrapatser