Kappe - Life of a redhead

Jag HATAR hej-relationer. Det är kanske den där killen du gick i samma klass som under hela mellanstadiet men aldrig riktigt pratade med, eller den där tjejen som du snackat lite med under 2 fester men som du inte har något direkt gemensamt med. Det känns bara så meningslöst.
Det kan lukta lite dubbelmoral iom att jag i mitt förra inlägg proppsade för att man BÖR hälsa på sina grannar, men jag menar.. det är ju av ren artighet, man vet ju att man ändå aldrig kommer bli särskilt bra kompisar med dom. Men med hej-relationer vet man inte, och egentligen vill man bara se ner i marken och inte hälsa men samtidigt så vet man inte om den andra kanske tycker annorlunda och börjar treva efter någon slags mer vänskaplig relation med en.
Därför går man där som ett fån och söker med blicken, bara för att sen se att den andra snabbt som ljuset "råkar få ett sms" så att han/hon måste gå och nervöst stirra ner i mobilen.

På senare tid har jag slutat hälsa på mina hej-relationer, jag finner bara inte meningen med det. När jag tidigare idag gick och diskuterade ämnet med några klasskompisar så mötte jag plötsligt en av mina i trappan. Stärkt av vår diskussion tog jag mod till mig och klämde fram ett "tjena", lite sådär fint neutralt och svenskt. BARA för det så hade han tydligen bestämt sig för att inte hälsa, så han nickade lite förvånat åt mig och gick sen förbi mig. Vafan!
Kom ihåg-note för mig själv: aldrig mer hälsa på hej-relationer.
Men på något sätt är det väl en del av vardagen ändå..

Apropå det så har jag de senaste dagarna slagits av att "shit, nu är man VERKLIGEN inne i vardagslunken igen". 5 veckor av skolgång har avverkats och jag börjar redan bli lite smådeppig över hur begränsad man är; att man vill göra en massa grejer man inte kan, dels pga. pengabrist och dels för att man är fast i vardagslunkens gråa korridorer.

Uppvärmda toaringar, sms-mani, ett löfte om att hädanefter alltid vika sina kläder snyggt och prydligt och hålla ordning i sitt rum som sprack lika snabbt som skolan började..

Liggande mjölkflärpar, tepåsar, gamla apelsinskal och reklampost som man aldrig ens ägnat en tanke åt att läsa och annat krafs som slängs, detta tillsammans med en del läxpapper då de legat på samma bord och därför följt med ner i soporna...

Urladdad mobil och mp3-spelare, läxor upp till knäna men; vafan, jag måste ju se Idol!, helgplaner som spricker, söndagar där man gör vad som helst förutom att plugga; för att kunna plugga och tänka ordentligt måste jag först äta, sen måste jag ta en lååång dusch för att vara utvilad.......

Det är samma skit varje vecka känns det som, men vafan.. du ser inte mig klaga, det är vad man gör det till och jag gör det till något bra.

/Kappe - han som skriver det du tänkt så många gånger men aldrig riktigt skrivit ned