Kappe - Life of a redhead

Gränsen mellan artistens olika verk suddas ut, och allt som finns kvar är en spellista med 57 låtar som platsade på min ipod för att lyssnas på medan jag flyktigt gör annat. Jag vet att utvecklingen är oundviklig men är fortfarande något äcklad av tanken att musik bara blivit något vi konsumerar, även fast jag i högsta grad är en del av det själv.

Jag axlar stundtals rollen som nostalgikern, så jag kan inte undgå att fundera över hur det skulle känts att ha varit äldre runt nittiofyra-nittiofem och bott i bronx, eller varför inte sverige, det hade definitivt räckt. Bara chillat runt i grönskande parker under sommarhalvåren, blastandes nyinspelade mixtapes i min boombox och känt harmonin flöda. Då vore varje låt man spelade in helig. Nog för att även dessa går att spela över men då ska du hitta en precis lika lång låt om du ska spela över en låt mitt i. Det får mig att minnas hur jag tio år gammal låg i en knarrig våningssäng sent om kvällen, platsen var kollo och jag spelade bara så högt i min gamla freestyle att jag visste att ingen annan kunde höra. Då var det allt man hade. Musiken hade inte samma roll i mitt liv då som den har nu, men jag kan fortfarande känna doften av ingrodd smuts som ingen riktigt orkat städa bort och den förvirrade men samtidigt eggande känsla av att knappt förstå något av vad eminem och de andra grabbarna sa. Det var något speciellt med de där banden.

Nu är det bara att föra över hipp som happ, härs och tvärs utan att värdera hur bra låtarna faktiskt är. I grund och botten handlar det väl om att allt bra för någonting dåligt med sig, varje möjlighet är att stänga dörren för något annat. När gräset tillslut växt sig skyhögt på andra sidan märker man att man bara höjt ribban. Det är otroligt hur mycket musik man kan lyssna på, vart man än går, men var går gränsen mot överflöd?