Migrationsdebatten och Obama-hysterin
Borde egentligen gått och lagt mig för länge sedan. Men såg nyligen Agenda som tog upp flera riktigt intressanta ämnen som jag inte kan sluta fundera över.
Dels tog de upp utvisningen av Lollo, 17 år, som upprört både gammelmedia och bloggosfären. Lollo är född i Sverige och väl integrerad i det svenska samhället, och har, som motpol till detta, blivit slagen och hotad av sin pappa i Kroatien dit hon nu tvingas återvända.
Jag är självklart beredd att hålla med kristdemokraten Chatrine Pålsson Ahlgren om att det är hemskt att hon tvingas återvända och att allt som står i vår makt bör göras för att kunna låta henne stanna, men något irriterade mig i debatten mellan Pålsson och Migrationsverkets chef Dan Eliasson. När han, lugnt och sansat, faktiskt förklarade att de inte har de befogenheter som krävs för att låta henne stanna eldar Pålsson upp sig och drar upp en massa känsloargument (skippa juridiken, hon är ju en människa av kött och blod) som förvisso är sanna men inte hör till debatten. Om Migrationsverket låter henne stanna när detta inte stöds i lag sätter de ny praxis, vilket betyder att alla liknande fall i framtiden bör dömas på samma sätt. Det är med andra ord lagen det är fel på, inte Migrationsverket. Sedan att det är politikerna som röstat fram lagen, det vågade inte kristdemokraten svara någonting på när hon precis innan slängt i Eliassons ansikte att han MÅSTE göra något.
Ett annat mycket intressant ämne de tog upp var Obama-hysterin. Alla har vi gått och väntat på en Messias och nu är han äntligen här för att rädda världen från allt ont! Ungefär så låter det i USA idag och det är inte utan att man blivit lite mörkrädd när man följt media under och efter presidentvalet. Som Glen Ford, journalist på tidningen Black Agenda Report , trycker på i Agenda maskerar tyvärr hans eminenta retorik vilka politiska ståndpunkter han egentligen vill åstadkomma. Change, jojo.. men vadå?! Jag är inte tillräckligt insatt i Barack Obamas politiska agenda för att dra exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Gränsen är dock hårfin mellan denna närmast religiösa fanatism som utspelade sig på valcerenomin och vårt desperata behov av hopp. För är det något USA behöver efter 8 år av Bush, en börs i botten och ett klimat att värna om är det hopp. Att en svart man kan bli president i USA är väl det mest hoppingivande man kan tänka sig i ett land med så enorma rasmotsättningar. För att glida in en sista gång i mitt negativa läge kan jag bli obeskrivligt irriterad på bajsnödiga människor som skriker om rasism så fort någon kritiserar Obama. Att göra det är bara att cementera synen på svarta som mindre värda genom att peka ut Obama som en bräcklig, omtålig liten porslinsvas som ska skyddas mot allt ont.
Godnatt!
/K
Dels tog de upp utvisningen av Lollo, 17 år, som upprört både gammelmedia och bloggosfären. Lollo är född i Sverige och väl integrerad i det svenska samhället, och har, som motpol till detta, blivit slagen och hotad av sin pappa i Kroatien dit hon nu tvingas återvända.
Jag är självklart beredd att hålla med kristdemokraten Chatrine Pålsson Ahlgren om att det är hemskt att hon tvingas återvända och att allt som står i vår makt bör göras för att kunna låta henne stanna, men något irriterade mig i debatten mellan Pålsson och Migrationsverkets chef Dan Eliasson. När han, lugnt och sansat, faktiskt förklarade att de inte har de befogenheter som krävs för att låta henne stanna eldar Pålsson upp sig och drar upp en massa känsloargument (skippa juridiken, hon är ju en människa av kött och blod) som förvisso är sanna men inte hör till debatten. Om Migrationsverket låter henne stanna när detta inte stöds i lag sätter de ny praxis, vilket betyder att alla liknande fall i framtiden bör dömas på samma sätt. Det är med andra ord lagen det är fel på, inte Migrationsverket. Sedan att det är politikerna som röstat fram lagen, det vågade inte kristdemokraten svara någonting på när hon precis innan slängt i Eliassons ansikte att han MÅSTE göra något.
Ett annat mycket intressant ämne de tog upp var Obama-hysterin. Alla har vi gått och väntat på en Messias och nu är han äntligen här för att rädda världen från allt ont! Ungefär så låter det i USA idag och det är inte utan att man blivit lite mörkrädd när man följt media under och efter presidentvalet. Som Glen Ford, journalist på tidningen Black Agenda Report , trycker på i Agenda maskerar tyvärr hans eminenta retorik vilka politiska ståndpunkter han egentligen vill åstadkomma. Change, jojo.. men vadå?! Jag är inte tillräckligt insatt i Barack Obamas politiska agenda för att dra exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Gränsen är dock hårfin mellan denna närmast religiösa fanatism som utspelade sig på valcerenomin och vårt desperata behov av hopp. För är det något USA behöver efter 8 år av Bush, en börs i botten och ett klimat att värna om är det hopp. Att en svart man kan bli president i USA är väl det mest hoppingivande man kan tänka sig i ett land med så enorma rasmotsättningar. För att glida in en sista gång i mitt negativa läge kan jag bli obeskrivligt irriterad på bajsnödiga människor som skriker om rasism så fort någon kritiserar Obama. Att göra det är bara att cementera synen på svarta som mindre värda genom att peka ut Obama som en bräcklig, omtålig liten porslinsvas som ska skyddas mot allt ont.
Godnatt!
/K
Kommentarer
Trackback
