Kappe - Life of a redhead

Har funderat mycket på det där med vår strävan efter mer. Många gånger konstaterar jag för mig själv att den bara gör att vi känner oss otillräckliga, olyckliga och aldrig kan vara nöjda med vad vi har, men självklart är det inte riktigt så enkelt. Strävan efter mer gör också att vi hittar lösningar på tidigare tillsynes olösliga problem och utvecklas som människor.

Det här med ekonomisk tillväxt är en väldigt intressant sak, ett begrepp som, tillsammans med bland andra effektivisering, beskriver vår tidsanda. Det är inget fel på att sträva efter tillväxt, som vanligtvis mäts enligt BNP och som logiskt nog borde leda till att fler människor får mat på bordet. Men kan vi alltid räkna med att ekonomin hela tiden blir bättre? Det känns som att det är det enda ekonomer pratar om när allt kommer till kritan. När vi nu har en kris (ja, den pågår fortfarande bara att det inte går att läsa lika många alarmerande artiklar i Aftonbladet om det längre) som är värre än på en väldans massa år och samtidigt står inför ett vägskäl där vi måste satsa på dyrare förnyelsebara naturresurser, är det då inte lite klokare att tala om fördelningen av de pengar vi redan har?

När jag funderat kring detta har jag osökt kommit att tänka på det här med friidrottsrekord. Hur långt kan vi gå egentligen? Det största problemet med att förutsäga framtida friidrottsrekord är att vi inte har varit där ännu, det är fortfarande orörd, outforskad mark för mänskligheten. Vi har med andra ord inga direkta ramar för vad som är mänskligt. Ett omtalat problem är att många gamla rekord sägs vara satta under förhållanden som idag inte skulle tillåtas, och dessutom hade man inte likvärdiga dopingkontroller på den tiden. Detta gör att det är ganska ovanligt att rekorden slås, i bara 12 av de 46 existerande grenarna har världsrekord satts på 2000-talet (visserligen gäller detta fram tills juli 2008).

Så till vida vi inte släpper dopningen fri förstås. En intressant diskussion jag inte riktigt orkar ge mig in i nu, men det känns inte särskilt troligt.

En annan sak som alltid varit populärt att drömma om är möjligheten till förlängt eller evigt liv. Kanske behöver vi inte drömma mycket längre, forskarna har nämligen lyckats förlänga liven på möss (även om steget därifrån till människan är ganska långt). Det är lätt att slentrianmässigt säga att "jomen hundra år till, varför inte?", men frågan är om vi verkligen vill det? Vilka effekter skulle det få på vår jord när den redan är minst sagt överbefolkad? Och kanske framförallt: tar det inte lite udden av livet?

Varför är vi så rädda för att dö egentligen? Nog för att jag förstår att det antagligen känns lite vemodigt när livet börjar närma sig sitt slut, men att börja mixtra för att vi ska klara oss längre?

/K