trampa i mina rabatter så jag känner att jag lever.
I brist på annat vettigt att skriva om just nu så lägger jag upp en text. Galet lång, jag vet.. men jag hoppas du tar dig tid att läsa den, jag menar vartenda ord.
Du!
ja, just du...
... ta ut lurarna och slå dig ner
i den enda lugna vrån på scen av vårt skådespel
låt mig måla upp en bild du aldrig någonsin sett
och låt mig prata till punkt så jag målar den rätt
en bild av en perfekt värld där alla trädgårdar blomstrar
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
inga krav från ideal för alla ser likadana ut
vem man än träffar så är det samma sak som sker
ingen hyser agg mot någon och alla visioner är glasklara
det är väl precis som det ska vara
ingen klagar här.. för vem kan klaga
i det ändlösa solskenet i en sagovärld
veckor blir till månader och dagarna känns enahanda
och plötsligt börjar fler och fler människor att se ett samband
"jag borde inte klaga, går i ett oavbrutet lyckorus
... men, börjar det inte bli lite för mycket nu?"
känslan kryper längs med ryggraden, sakta men säkert
och man vill springa ifrån det för allt i världen, men..
.. antiklimaxen slår hårt, var det inget mer än såhär?
ska vi bara le av glädje istället för att leva och lära?
skratten känns inte i själen för man får aldrig gråta ut
ska timmarna bara avlösa varandra tills allting får ett slut
och då kanske allting börjar om, i samma gängor och spår
när varje dag känns som igår...
"Hej! Jag heter Magnus och är 19 år
jag varken sticker ut ur mängden eller trippar på tå
en helt vanlig kille, syns rätt sällan
men vill inget hellre än att slippa vara mitt emellan
spelade fotboll under mina yngre år
var rätt duktig, men gjorde det jobbet ingen såg
gick ut gymnasiet med rätt fina betyg
men i skuggan av min syster såg ingen mig i min vita kostym
hur jag mår idag? jo tack, inga stora besvär
eller jo förresten, ett... jag tror jag är kär
inte som i lågstadiet då man fnissade och rodnade snabbt
så fort man fick någon lapp där någon frågade chans
utan sådär kär så man kan ligga och stirra i taket
och känna hur fjärilar flyger och det pirrar i magen
frammana doften av hennes kastanjefärgade hårsvall
och ögonens djup som får mig att stamma fram min fråga
men jag har ingen aning om hon känner som jag
för hon flirtar med alla andra killar på samma sätt
vill inte leva på minnen, men inte heller vända blad
jag vill leva nu och vara en sån som alltid hamnar rätt
måste veta vad hon vill för det tär på mig inifrån
en känsla alltför svår att sätta fingret på..."
tillbaka till verkligheten, den riktiga verkligheten...
... i Tanzania, där en 5-årig flicka svälter ihjäl
trots den tunga bördan föräldrarna bär
i Irak, där en tapper man blöder
försvarat landet i 20 år men tydligen bara vandrat mot döden
ännu en själ som tappat glöden, och slängts som
en trasdocka i en massgrav med tusen män av samma öde
i Ryssland, där goda råd är dyra, för en ung tjej
som tvingas sälja sig till män för att ha råd med hyran
sniffar lim dagligen, som en halv individ
för att fly det öde hon är ofrivilligt fastankrad vid
om du fick styra för en dag skulle du stoppa galenskapen
besvara hatet med att ge barnen mat för dagen
utan tvekan, men om det innebar att vår värld blev till den perfekta världen?
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
där kontraster saknas, och där regn och tårar aldrig faller ner
även om vår värld är lätt att hata ibland
släpp tanken om att rädda den, låt mig ta dig någonstans?
minns du solens första strålar spegla sig i morgondaggen
bara fötter mot gräset, sedan bryta spegelbilden i vattnet
vad gjorde den stunden så vacker.. att du direkt efter
satte dig ner och tvunget skulle fånga den på papper
vi spolar tillbaka till vintertider
och landar i en skur av snöblandat regn långt ifrån himmelriket
du vaknade av väckarklockans plågsamma klagorop
och påmindes av hur långt ifrån ditt liv var en sagobok
duschen lockade upp dig, men det var slut på det varma vattnet
igen! enda räddningen blev att koka en kanna kaffe
du stirrade ner i koppen, livlös och seg i kroppen
och efter att ha sneglat på klockan
insett att detta skulle bli tredje gången den här veckan du blir sen till jobbet
i den perfekta världen hade detta aldrig skett
men där hade heller inte kontrasterna synts på samma sätt
folk säger emot Guds existens
genom att fråga varför vissa barn svälter ihjäl
vi vet inte om Gud finns, men vi vet att det skapar en jämvikt
att älska är gudomligt, men att hata är mänskligt
för hur kallt det än låter; all denna galenskap
finns för att vi ska uppskatta vad vi har så länge vi har det kvar
visst, fortsätt sörj för de soldater som fallit i strid
men sätt inte vår ribba för högt
för perfekt kommer vår värld aldrig att bli
Fridens!
/Kappe
Du!
ja, just du...
... ta ut lurarna och slå dig ner
i den enda lugna vrån på scen av vårt skådespel
låt mig måla upp en bild du aldrig någonsin sett
och låt mig prata till punkt så jag målar den rätt
en bild av en perfekt värld där alla trädgårdar blomstrar
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
inga krav från ideal för alla ser likadana ut
vem man än träffar så är det samma sak som sker
ingen hyser agg mot någon och alla visioner är glasklara
det är väl precis som det ska vara
ingen klagar här.. för vem kan klaga
i det ändlösa solskenet i en sagovärld
veckor blir till månader och dagarna känns enahanda
och plötsligt börjar fler och fler människor att se ett samband
"jag borde inte klaga, går i ett oavbrutet lyckorus
... men, börjar det inte bli lite för mycket nu?"
känslan kryper längs med ryggraden, sakta men säkert
och man vill springa ifrån det för allt i världen, men..
.. antiklimaxen slår hårt, var det inget mer än såhär?
ska vi bara le av glädje istället för att leva och lära?
skratten känns inte i själen för man får aldrig gråta ut
ska timmarna bara avlösa varandra tills allting får ett slut
och då kanske allting börjar om, i samma gängor och spår
när varje dag känns som igår...
"Hej! Jag heter Magnus och är 19 år
jag varken sticker ut ur mängden eller trippar på tå
en helt vanlig kille, syns rätt sällan
men vill inget hellre än att slippa vara mitt emellan
spelade fotboll under mina yngre år
var rätt duktig, men gjorde det jobbet ingen såg
gick ut gymnasiet med rätt fina betyg
men i skuggan av min syster såg ingen mig i min vita kostym
hur jag mår idag? jo tack, inga stora besvär
eller jo förresten, ett... jag tror jag är kär
inte som i lågstadiet då man fnissade och rodnade snabbt
så fort man fick någon lapp där någon frågade chans
utan sådär kär så man kan ligga och stirra i taket
och känna hur fjärilar flyger och det pirrar i magen
frammana doften av hennes kastanjefärgade hårsvall
och ögonens djup som får mig att stamma fram min fråga
men jag har ingen aning om hon känner som jag
för hon flirtar med alla andra killar på samma sätt
vill inte leva på minnen, men inte heller vända blad
jag vill leva nu och vara en sån som alltid hamnar rätt
måste veta vad hon vill för det tär på mig inifrån
en känsla alltför svår att sätta fingret på..."
tillbaka till verkligheten, den riktiga verkligheten...
... i Tanzania, där en 5-årig flicka svälter ihjäl
trots den tunga bördan föräldrarna bär
i Irak, där en tapper man blöder
försvarat landet i 20 år men tydligen bara vandrat mot döden
ännu en själ som tappat glöden, och slängts som
en trasdocka i en massgrav med tusen män av samma öde
i Ryssland, där goda råd är dyra, för en ung tjej
som tvingas sälja sig till män för att ha råd med hyran
sniffar lim dagligen, som en halv individ
för att fly det öde hon är ofrivilligt fastankrad vid
om du fick styra för en dag skulle du stoppa galenskapen
besvara hatet med att ge barnen mat för dagen
utan tvekan, men om det innebar att vår värld blev till den perfekta världen?
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
där kontraster saknas, och där regn och tårar aldrig faller ner
även om vår värld är lätt att hata ibland
släpp tanken om att rädda den, låt mig ta dig någonstans?
minns du solens första strålar spegla sig i morgondaggen
bara fötter mot gräset, sedan bryta spegelbilden i vattnet
vad gjorde den stunden så vacker.. att du direkt efter
satte dig ner och tvunget skulle fånga den på papper
vi spolar tillbaka till vintertider
och landar i en skur av snöblandat regn långt ifrån himmelriket
du vaknade av väckarklockans plågsamma klagorop
och påmindes av hur långt ifrån ditt liv var en sagobok
duschen lockade upp dig, men det var slut på det varma vattnet
igen! enda räddningen blev att koka en kanna kaffe
du stirrade ner i koppen, livlös och seg i kroppen
och efter att ha sneglat på klockan
insett att detta skulle bli tredje gången den här veckan du blir sen till jobbet
i den perfekta världen hade detta aldrig skett
men där hade heller inte kontrasterna synts på samma sätt
folk säger emot Guds existens
genom att fråga varför vissa barn svälter ihjäl
vi vet inte om Gud finns, men vi vet att det skapar en jämvikt
att älska är gudomligt, men att hata är mänskligt
för hur kallt det än låter; all denna galenskap
finns för att vi ska uppskatta vad vi har så länge vi har det kvar
visst, fortsätt sörj för de soldater som fallit i strid
men sätt inte vår ribba för högt
för perfekt kommer vår värld aldrig att bli
Fridens!
/Kappe
Kommentarer
Postat av: isabella
Alltså kasper, jag säger det igen, you got it in you! Precis som du säger till mig så fortsätt, jag njuter till 100% av ditt beskrivande sätt att få ihop texter, sjukt bra!
Postat av: patrik
sjukt bra, fyfan.
Trackback
