Vad kostar ett liv?
Tänk dig att du kan få en klumpsumma pengar, precis hur mycket du vill, åtminstone så du skulle slippa knega i resten av ditt liv, bara du låter en enda liten sak blir gjord.
Om du låter en professionell mördare ytterst diskret ta livet av en gammal luffare får du pengarna. Luffaren bor på gatan, har inga släktingar i livet och inga vänner, finns inte i några register... kort sagt skulle ingen märka om han en dag plötsligt var borta.
Jag undrar hur många som skulle ta chansen om det verkligen var spikat att de slipper få skulden för mordet. Har du någonsin sett en världsledare säga i ett tal: "Jag vill ta tillfället i akt och be om ursäkt. Be om ursäkt och ta på mig all skuld för de civila som mist livet i det krig vi provocerat fram och fört under nästan tio år. Beslutet tog jag på egen hand och jag hade kunnat stoppa det om jag verkligen ville. Jag gjorde ett misstag" ?
Nej, precis. Givetvis vill han inte bli avsatt, men framförallt kan han, genom att tränga bort det dåliga samvetet, leva vidare som om allt vore som vanligt även om han har mördat tusentals människor och försatt lika många familjer i sorg. Han märker helt enkelt inte av det, så länge han inte utses till syndabock. Han träffar inte alla de anhöriga som håller på att bryta ihop, han känner inte de samvetskval och den ånger som han hade gjort om han fått uppleva deras sorg.
Ett socialpsykologiskt experiment som jag fastnat väldigt mycket för kallas för Milgrams lydnadsexperiment och beskriver människors benägenhet att lyda en auktoritet. Ni kan läsa mer exakt hur försöken går till på länken, men kort sagt prövar man hur långt helt vanliga, friska människor kan gå och vad de kan offra för att lyda någon de ser som en auktoritet. I det här fallet handlade det om att ställa frågor till en försöksperson och ge gradvis högre och högre elchockar för varje fel svar. Detta var dock påhittade elstötar, ingen drabbades alltså av någonting, utan man ville bara pröva hur långt folk kan gå. Det jag framförallt tycker är intressant med det här är att många, efter att först ha stannat upp och sagt ifrån, faktiskt fortsatte bara försöksledaren försäkrade dem om att de inte skulle hållas ansvariga för det de gjorde.
Ett socialpsykologiskt experiment som jag fastnat väldigt mycket för kallas för Milgrams lydnadsexperiment och beskriver människors benägenhet att lyda en auktoritet. Ni kan läsa mer exakt hur försöken går till på länken, men kort sagt prövar man hur långt helt vanliga, friska människor kan gå och vad de kan offra för att lyda någon de ser som en auktoritet. I det här fallet handlade det om att ställa frågor till en försöksperson och ge gradvis högre och högre elchockar för varje fel svar. Detta var dock påhittade elstötar, ingen drabbades alltså av någonting, utan man ville bara pröva hur långt folk kan gå. Det jag framförallt tycker är intressant med det här är att många, efter att först ha stannat upp och sagt ifrån, faktiskt fortsatte bara försöksledaren försäkrade dem om att de inte skulle hållas ansvariga för det de gjorde.
Det är därför jag tror att en hel del utan större tvekan tyvärr skulle ta chansen att göra det jag beskrev tidigare. Att ha tillräckligt med pengar under resten av sitt liv utan att lyfta ett finger är helt enkelt mer värt än ett människoliv för många. Pengar förblindar oss helt, så länge man bara lyckas tränga bort det dåliga samvetet går det att överleva samvetskvalen.
Men om vi ändrar förutsättningarna lite då. Säg att det är någon i din närhet du måste låta dö: kanske någon i din klass eller på din arbetsplats som du inte fått så bra kontakt med och som har väldigt få nära och kära. Vad skulle du göra då?
Men om vi ändrar förutsättningarna lite då. Säg att det är någon i din närhet du måste låta dö: kanske någon i din klass eller på din arbetsplats som du inte fått så bra kontakt med och som har väldigt få nära och kära. Vad skulle du göra då?
/K
Fienden inom oss - hur botar man en fanatiker?
Skrev nyligen en essä i svenskan, lika bra att lägga upp den här också.
_______________________________________________________________________________________________________________
”Islamistiska fundamentalister och fanatiker drabbade samman i Mellanöstern runt lunchtid idag…”
”Frågan är om inte den fanatism som kan urskiljas i den muslimska världen är det största hotet mot vår demokrati…”
- Citat från nyhetsrapporteringar och debattprogram tagna ur ett relativt färskt minne.
Efter den 11 september 2001 har fanatism och fundamentalism blivit modeord i västvärlden, och begreppen associeras nästan undantagsvis med islam och till viss del kristendom. Vad betyder de egentligen; är det verkligen bara inom religion och framförallt islam som folk är fanatiker? Och framförallt: riskerar bekämparna av fanatism och fundamentalism att själva bli fanatiker i det de gör?
Ordet fanatism beskrivs av Nationalencyklopedin som en allmän, nedsättande benämning på religiösa eller politiska riktningar som utan hänsyn till rationella argument eller mänskliga hänsyn driver sin sak. Muslimska självmordsbombare är alltså enligt definitionen fanatiker av allra högsta grad, samma sak med t.ex. den kristna högern i USA. Något som jag antar anses vara underförstått från NE:s sida är att denna definition även kan användas inom andra områden. Du kan vara en hälsofanatiker som propagerar för att ett hälsosamt liv är bäst för alla och ägnar all vaken tid åt att tänka på träning, en fotbollsfanatiker som följer ditt lag till döden och aldrig duckar för en diskussion om vilket lag som är bäst, eller en vardagsfanatiker som antagligen är den vanligaste sorten.
Vad är då en vardagsfanatiker? Vardagsfanatikern är en osäker person. En person som vägrar släppa sargen, vägrar lämna land. En person som, efter en lång diskussion, blir alldeles röd i ansiktet och ursinnigt utbrister att man inte förstår någonting. Det är personen som inte vågar utmana sin egen självklara uppfattning om världen, av rädsla att deras världsbild ska rasa samman. Istället propagerar han för sitt obestridda budskap, med de medel som krävs, oavsett om du lyssnar eller inte, med en fåfäng föreställning om att världen vore lite enklare om alla tyckte som jag.
Nu har jag riggat en fälla för dig. När du har föreställt dig fanatikern, har du sett denne som den där jobbiga grannen som aldrig lyssnar på vad du säger? Eller kanske den där insnöade vänsteraktivisten i din skola som blev tagen av polisen efter att ha kastat sten mot dem under en demonstration? Eller var det självklart för dig, efter all rapportering från media, att det var en skäggig muslim jag menade?
Det jag lurade dig att göra var att distansera dig från fanatism till den grad att du nöjde dig med att se någon annan som just fanatiker, och inte se din del av det hela. Enligt min åsikt är vi alla fanatiker, vilket tar uttryck på olika sätt och i varierande omfattning. Du som läser detta kanske inte är en vardagsfanatiker som jag beskrev ovan; du bemästrar konsten att låta andra få komma till tals i diskussioner och skriker dig inte heller hes för att övertyga dem. Däremot finns det alltid någon sanning inom ett särskilt ämne eller en specifik fråga som du inte är beredd att släppa. Jag ämnar dock inte att predika dig till rätta för att bota den inneboende fanatism du går omkring och bär på. Fanatism är mänskligt i allra högsta grad och ingenting man ska skämmas för, det är fullt naturligt att man vill få andra att tycka som en själv.
Den israeliske författaren Amos Oz redogör i sin bok Hur man botar en fanatiker för hur han tror att bekämpandet av fanatism och fundamentalism faktiskt ska gå till. Det är en oerhört varm och humoristisk skildring av ett av de allvarligaste problemen människan någonsin stött på, där han väljer att tillbringa den ena delen av boken åt att beskriva fenomenet fanatism och den andra åt att applicera dessa tankegångar på Israel/Palestina-konflikten.
”Se noga upp, fanatism är extremt smittsamt, mer smittsamt än något virus. Man kan lätt ådra sig fanatism samtidigt som man försöker besegra den eller slåss mot den. Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-Jihad-korsfarare.”
Vad man bör komma till insikt om genom att läsa Amos Ozs bok är att den avlägsna fiende vi bara trodde fanns i andra världsdelar ofta faktiskt finns närmre än vi tror – många gånger i oss själva. Med det sagt, kan det då inte vara så att alla de människor som ända sedan den 11 september drivit ett krig mot terrorismen - något som jag tolkar som ett enklare och mer passande ord i skrämmande syfte än fanatism och fundamentalism som de anser förekommer i samband med islam – faktiskt själva bedriver fanatism? Ordet terrorism används alltså, enligt mig, som en förklädnad av alla de åsikter och värderingar vi i väst inte delar med den muslimska världens, och man är beredd att utgjuta blod för att förändra dem så att de blir som oss. ”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras” som Amos Oz så klokt uttrycker det i sin bok, är det inte precis denna lust som driver många av våra makthavare framåt?
Vart gränsen för fanatism går kan diskuteras i all oändlighet. Vissa menar exempelvis att makthavare som förespråkar förbud mot nazistiska partier och hänvisar till rätt och fel är fanatiker, i och med att vi dels har yttrandefrihet och dessutom att begreppen rätt och fel alltid är individuella. Andra menar att dessa partier är ett hot mot de grundläggande mänskliga rättigheterna som FN stadgat, vilket står högre i kurs än yttrandefrihet och måste försvaras till varje pris.
Jag tänker inte lägga mig i den diskussionen, i alla fall inte i denna essä. Min poäng är att vi alla måste se vår egen del i problemen vi möter. Det är lätt att sitta på McDonalds och klaga på globaliseringen, beklaga sig över att ingen lyssnar på en när man i själva verket inte lyssnar på andra och klandra politiker för att inte bry sig om de fattiga när man inte själv gör det heller. Vi är alla en del av problemet och är därför samtidigt alla en del av lösningen. Precis som Amos Oz vägrar jag utropa att jag bär på den enda lösningen, för det vet jag att jag absolut inte gör. Detta är inte menat som propaganda och inte heller fanatism, och ska därför tas med en nypa salt. Jag ber dig dock att, om du känner att du behöver det, rannsaka dig själv i häxjakten på fanatiker. Kanske är du en själv?
/K
Förmögenhetsskatt, är det synd om dig?
Boven i dramat - Max Peezay
"folk bränner cash, några dagar i solen
du vet reklamerna, dom badar i poolen
lättklädda damer, visst har dom metoder
för att lura dig på allt tills du har några kroner
trisslott, högtid att skrapa miljonen
håll drömmen vid liv, gå i sömnen en tid
ring mig när du är tillbaka på jorden
för dom skapar behoven
det enda du behöver är ha maten på bordet
jag är från en plats där alla hatar på fogden
men väl den tjugofemte så drar dom till krogen
sin vana trogen
miljö eller arv men vi har det i blodet
och det är jag som är boven
kan du inte relatera får du ta mig på orden
jag tänker vara en samhällsfara
jag tänker vara en samhällsfara
jag tänker vara en samhällsfara
så länge mitt folk är en handelsvara"
/K
"folk bränner cash, några dagar i solen
du vet reklamerna, dom badar i poolen
lättklädda damer, visst har dom metoder
för att lura dig på allt tills du har några kroner
trisslott, högtid att skrapa miljonen
håll drömmen vid liv, gå i sömnen en tid
ring mig när du är tillbaka på jorden
för dom skapar behoven
det enda du behöver är ha maten på bordet
jag är från en plats där alla hatar på fogden
men väl den tjugofemte så drar dom till krogen
sin vana trogen
miljö eller arv men vi har det i blodet
och det är jag som är boven
kan du inte relatera får du ta mig på orden
jag tänker vara en samhällsfara
jag tänker vara en samhällsfara
jag tänker vara en samhällsfara
så länge mitt folk är en handelsvara"
/K
Lissabonfördraget - höjden av diktatur?
Fyfan. Igår röstade Tjeckien ja till Lissabonfördraget, det sista landet som ännu inte hade godkänt förslaget i parlamentet. För att det ska kunna träda i kraft måste det ratificeras (betyder väl ungefär godkännas antar jag) av samtliga medlemsländer vilket skett i 23 av länderna. (antar att Irland räknas med bland ett av de 4 länder som inte godkänt ännu, då de ska ha en ny folkomröstning. De röstade ju "fel", dvs. nej, förra gången).
"Tanken med det nya regelverket är att göra beslutsfattandet smidigare nu när EU växt till 27 medlemsländer och kan bli ännu större framöver." Jo tjena, för det är ju inte alls det minsta byråkratiskt och krångligt?
Hur kommer det sig egentligen att politikerna så ofta går emot majoriteten av folkets åsikter? Är det av ren okunskap? Knappast. Enligt mig finns det alldeles för mycket att tjäna på att motarbeta folkets åsikter. Kort och gott skulle man kunna säga att den smala makteliten tjänar på det för att de vill behålla sin maktposition, därmed sina jobb, genom att kontrollera befolkningen. Om befolkningen får som de vill är det ju de som har kontrollen, vilket inte skulle generera några toppjobb med höga löner.
Anledningen till att vi inte haft en folkomröstning är alltså att politikerna vet om att majoriteten skulle rösta nej, precis som irländarna gjorde redan sommaren 2008.
/K
Hur kommer det sig egentligen att politikerna så ofta går emot majoriteten av folkets åsikter? Är det av ren okunskap? Knappast. Enligt mig finns det alldeles för mycket att tjäna på att motarbeta folkets åsikter. Kort och gott skulle man kunna säga att den smala makteliten tjänar på det för att de vill behålla sin maktposition, därmed sina jobb, genom att kontrollera befolkningen. Om befolkningen får som de vill är det ju de som har kontrollen, vilket inte skulle generera några toppjobb med höga löner.
Anledningen till att vi inte haft en folkomröstning är alltså att politikerna vet om att majoriteten skulle rösta nej, precis som irländarna gjorde redan sommaren 2008.
/K
Spel för gallerierna
Snart ska man rösta till Europaparlamentet. Jag har haft planer på att verkligen läsa mig in i ämnet men känner mig samtidigt lite kluven, ska förklara det mer sen. Funderar kring någon kandidat från Piratpartiet, Christian Engström verkar vara en klok man bland annat (läs här om hans syn på storebrorssamhället). Integritet, antiövervakning osv. är lite av mina hjärtefrågor så jag har väl inte så mycket andra partier att välja på när det gäller sånt. Samtidigt ringer det en liten varningsklocka i mitt bakhuvud: att de är så pass smala i sin inriktning att de inte har så stor koll på allt annat.
Kluven var det ja. Kluven är jag eftersom att jag är ganska negativt inställd till EU. Visst, det är säkert skitbra att länder kan samsas om någorlunda liknande lagstiftning och så, men det väger inte upp det faktumet att vanliga människors makt bara minskar och minskar, särskilt iom Lissabonfördraget (som jag har förstått lyder vi genom det under EU:s stadgar och inte enligt vår egen grundlag, vilket är rätt sjukt).
Nu kan vi med andra ord inte längre vända oss till våra egna politiker, utan vi ska vända oss till några byråkrater i Bryssel. Härligt.
Det som stundtals gör mig så cynisk när jag tänker på såna här saker är att politik mest känns som ett spel för gallerierna. Pengar styr världen, alla vill ha det och det kan ingen förneka. Därför är det företagen som är de riktiga makthavarna, och de har inget ansvar gentemot något folk de måste representera, de kan köra på utan några moraliska tveksamheter. Att folk dessutom går omkring i god tro att det är politikerna som har makten gör bara företagens jobb lättare.
Men jag är inte här för att sprida en tro om att vi inte kan påverka ett skit, man måste agera som om vi kan det även om man tror att vi inte kan det. Det är ungefär som med det här med fri vilja. Även om man tror att allting är förutbestämt måste man agera som om man själv kan välja i alla lägen, just för att känna att man har kontroll över sitt eget liv.
De allra flesta är svaga när ett storföretag till exempel erbjuder dem mycket pengar för att trycka extra på vissa frågor eller hotar om avskedning för att få denne att hålla tyst om saker som kan sänka företaget. Men men, se till att åtminstone kolla över de ledamöter vi har att välja på, så länge du väljer någon du tror på kan du inte göra mycket mer.
/K
Kluven var det ja. Kluven är jag eftersom att jag är ganska negativt inställd till EU. Visst, det är säkert skitbra att länder kan samsas om någorlunda liknande lagstiftning och så, men det väger inte upp det faktumet att vanliga människors makt bara minskar och minskar, särskilt iom Lissabonfördraget (som jag har förstått lyder vi genom det under EU:s stadgar och inte enligt vår egen grundlag, vilket är rätt sjukt).
Nu kan vi med andra ord inte längre vända oss till våra egna politiker, utan vi ska vända oss till några byråkrater i Bryssel. Härligt.
Det som stundtals gör mig så cynisk när jag tänker på såna här saker är att politik mest känns som ett spel för gallerierna. Pengar styr världen, alla vill ha det och det kan ingen förneka. Därför är det företagen som är de riktiga makthavarna, och de har inget ansvar gentemot något folk de måste representera, de kan köra på utan några moraliska tveksamheter. Att folk dessutom går omkring i god tro att det är politikerna som har makten gör bara företagens jobb lättare.
Men jag är inte här för att sprida en tro om att vi inte kan påverka ett skit, man måste agera som om vi kan det även om man tror att vi inte kan det. Det är ungefär som med det här med fri vilja. Även om man tror att allting är förutbestämt måste man agera som om man själv kan välja i alla lägen, just för att känna att man har kontroll över sitt eget liv.
De allra flesta är svaga när ett storföretag till exempel erbjuder dem mycket pengar för att trycka extra på vissa frågor eller hotar om avskedning för att få denne att hålla tyst om saker som kan sänka företaget. Men men, se till att åtminstone kolla över de ledamöter vi har att välja på, så länge du väljer någon du tror på kan du inte göra mycket mer.
/K
Rikemansghetto
Inspirerad av en annan blogg hade jag planer på att tipsa om ett gäng tunga reggaetunes, men av nån anledning strular länkfunktionen (och jag pallar inte tjugo youtube-fönster i ett inlägg, blir för mycket fiffel) så blir en försmak till vad som kommer när det styrt upp sig. Kultiration är ett svenskt rootsband med ganska sköna inslag från en del jazz och en del folkmusik (tro det eller ej). Kommer mer tips om dem som sagt, men tills dess, håll till godo:
Kultiration - Rikemansghetto
/K
Allting är föränderligt
Hade vi levt på 30-talet.. eller ja vafan, förr i tiden, på våra farföräldrars tid, kalla det vad du vill, så hade det varit en självklarhet att börja jobba direkt. Då sågs du som någon konstig outcast om du inte jobbade. Det är vad jag kan tänka mig iaf, var ju inte där själv så kan ju aldrig veta säkert.
Nuförtiden är det lite tvärtom. Just nu går alla i en evig hysteri och pratar som om de aldrig kommer jobba i hela sitt liv, och som om de kan göra vad som helst. Just den meningen är jag lite allergisk mot: "Jag kan klara av vad som helst och göra vad jag vill, så länge jag kämpar"
You know what? Vill inte vara gruset i din milkshake men det kan du inte. Det finns så otroligt mycket saker du inte kan göra, just för att det är så mycket saker som styr över dig utan att du tänker på det. Jag pratar om teven du slöar framför, människorna du ignorerar, chanserna som går förbi dig. Jag pratar om tillfälligheter; din mors hastiga insjuknande om tio år som hindrar dig från att resa till platsen där du hade uppfyllt alla dina drömmar, flickvännen som tröttnar på dig om sju år och en depression som sabbar studierna.
Livet är fullt av överraskningar, ibland har du medvind och ibland motvind. Jag säger inte att vi inte ska tro på oss själva, tvärtom! Satsa för allt vad du är värd mot det du drömmer om! Var bara inte så uppfylld av "jag kan göra vad jag vill"-snacket att du missar allt som händer omkring dig som om du har skygglappar vid ögonen och sedan går ner dig totalt om det inte går som du vill.
Jag distanserar mig inte ifrån det, jag är där också. Det går aldrig att värja sig mot alla oväntade vändningar livet kommer ta, så bygg din borg på fast mark med betong i botten så den inte jämnas med marken av en endaste storm...
/K
Vad ska du bli när du blir stor?
Att uppfostra ett barn måste vara det häftigaste, läskigaste, jobbigaste och roligaste man kan göra. Det är nästan som att få en andra chans i livet, att kunna varna sitt barn för alla de faror och fallgropar man själv råkat ut för. Självklart kan detta gå till överdrift, att leva genom sitt barn a la hockeyfarsor är att ta livet ifrån dem.
Jag har funderat på det här med föräldrar och kommit fram till att jag har haft tur som fått föräldrar som inte är helt olika. Nog för att de är precis lika långa och har glasögon båda två, men det jag syftar på är att de delar ungefär samma värderingar och liksom "synkar". Tänk dig att vara ett ängsligt litet barn, med obeskrivlig tilltro till sina föräldrar, och få höra två olika svar på varenda fråga.
Mamma, vad är viktigt i livet?
Pengar, pengar, pengar... allting handlar om pengar, min son
Pappa?
Nej nej nej, mamma har helt fel. Livet handlar om att vinna, det är viktigt att vinna allt man ställer upp i.
- Och så sitter det lilla barnet där, ett huvudbry rikare istället för en visdom.
Något som slog mig alldeles nyss var att det är precis så vi människor uppfostras genom hela livet. I den ena ringhörnan har vi pappa bantningsindustrin: stor, rik och mäktig och duktig på att skola dig hela tiden även när du inte tänker på det. När du väl är i hans makt tjänar han grova pengar på dig. I den andra ringhörnan har vi mamma snabbmat: från sin mörka vrå lockar hon på människan att lyssna på henne, men hon propagerar inte för det utan gör det mer till en vanesak för dig.
I mitten står den förvirrade, lilla människan och kan aldrig bli nöjd, utan att inse att hon springer i ett lopp mot ideal vi själva göder och som inte heller passar oss. Att aldrig bli nöjd är att leva i framtiden istället för i nuet, att leva i en ständig tävling med sig själv man inte kan vinna.
Så min fråga till dig är: vad ska du bli när du blir stor?
/K
vardagsfanatism
Har precis skrivit en essä kring fenomenet fanatism i svenskan (något jag kanske slänger upp här senare), och känner mig många tankegångar och funderingar rikare såhär efteråt.
För er som inte läst Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker" och inte heller orkar googla fanatism, kanske jag borde förklara vad fanatism är. Fanatism innebär, kort och gott, att vara så övertygad om något att man vägrar ta hänsyn till vettiga motargument som kommer ens väg.
Mycket av det jag funderat kring vad gällande fanatism framkommer i essän, så det får vänta. Ett ämne jag länge funderade på att skriva om var fotbollsfanatism. Som supporter själv upplever jag fanatism i dess simplaste form varje gång jag går på match, något som jag även själv utövar nästan reflexmässigt.
Redan tidigt lär man sig att älska sitt lag och det är väl ingenting konstigt med det, men inte särskilt långt senare lär man sig också att hata alla andra lag. Många fotbollsramsor är overkliga, konstiga och det är uppenbart att man knappast menar vad man sjunger många gånger, att man faktiskt vill att domare och läkare ska låta en skadad spelare dö på planen vill med andra ord ingen människa, ändå är det något en del sjunger i stridens hetta. Även jag vissa gånger.
Det är här det är så lätt att skämta bort det med ett "jamen det är ju bara på skoj, männen får ju stå och skråla, dricka öl och vara allmänt manliga, det är väl inget farligt med det?" Ja, tänk vad skönt det vore om det ändå stannade där?
I likhet med religion, ett ämne som ofta diskuteras i samband med fanatism, förekommer det våld i fotbollens namn, där människors olika åsikter driver dem mot vansinnets brant. Det finns dock en markant skillnad mellan religion och fotboll. Religion svarar på svåra frågor om livets mening och fungerar som en moralisk kompass för alla människor, teister som ateister, men i olika utsträckning, medan fotboll är något som för människor samman för ett gemensamt mål.
Religion baseras alltså på viktiga åsikter, värderingar och moraliska övertygelser medan fotboll inte är så pass komplext. Du håller på ditt lag i med- och motvind och så är det bara (även om kärleken till en klubb självklart är svårare att förklara än så).
Att religion leder till så mycket meningsskiljaktigheter och i extrema fall våldsamheter är med andra ord inte särskilt konstigt, när människor tycker olika vill de övertyga varandra; de blir fanatiker. Fotboll handlar dock inte om olika åsikter om svåra samhällsfrågor; det handlar enbart om kärleken till ett fotbollslag. Man vet alltså att man knappast kommer att kunna "vinna över" några motståndarsupportrar genom att skrika "bajen är bäst, djurgårn suger!" och slå ner dem, vilket visar att fotbollsvåld inte handlar om att försöka övertyga andra om att just Hammarby eller Djurgården är det bästa laget, utan att fotbollen endast blir en täckmantel för folk som gillar att eller på något sätt behöver slåss för att må bra.
Något som jag anser att många snubblar förbi när man pratar om våld, i politisk korrekthet, är det faktum att våld antagligen, för vissa människor, kan vara en nervkittlande och spännande upplevelse. Produktionen av endorfiner sätter fart och ett slags rus kickar igång. Jag själv är, och har alltid varit, en rätt mjuk snubbe och har aldrig slagit en annan person på käften i hela mitt liv, så jag vet inte säkert, men detta är den uppfattningen jag har fått från böcker jag läst och människor jag pratat med. Precis som att man söker ett rus genom alkoholen även om man vet att det är destruktivt söker man på samma sätt ett rus genom våld, trots att man vet att det drabbar andra.
Även om en hel del människor som slåss säkerligen är osäkra och täcker upp detta genom att slåss, behöver långtifrån alla vara det. Det är därför det kan vara nyttigt att ta ett steg tillbaka, sluta fråga sig själv vid varje ny rapporterad misshandel "varför detta kunnat hända" och förstå att det är kul att slåss. För dem.
Hur man gör för att hindra folk från att söka detta rus är väldigt svårt att svara på, men för att åtminstone minimera risken att man någonsin får för sig att klappa till någon tror jag att man bör börja med att rannsaka sig själv på alla möjliga sätt och vis. Har inte hållit en röd tråd för fem ruttna korvören men hoppas att det gett dig någonting att läsa mina långa tankegångar min kära läsare.
Hoppas ni sover gott nu för det tänker jag göra. Fridens liljor!
/K
Snart är vi fria!
Snart är ni fria, likt kanariefåglar ska ni flyga ut ur den nyss öppnade buren som alltid hållit er inspärrade. Ni ska breda ut era vingar och flyga för att aldrig mer landa.
... så fria att ni ska plugga ekonomi till hösten för att det "liksom verkar typ aktuellt och bra att kunna just nu", och sedan är fast i hjulet som snurrar på vare sig ni vill det eller ej.
Jag säger inte att det är fel att plugga, tvärtom, men det känns som att majoriteten av de som väljer att plugga idag gör det av allt annat än ren och skär övertygelse om att det är just plugga de vill göra. Jag förstår att det inte är lätt att komma till insikt om precis VAD man vill göra när man är 18 bast, det är ju lite det livet är till för att fundera ut, men snälla nån... ingen kan väl seriöst vilja plugga ännu mer direkt efter 12 år i skolbänken och redan börja bygga på det studielån man kommer att sitta fast med under resten av sitt liv.
Och detta säger jag med risk för att låta lite väl hård, självklart finns det folk som vill plugga vidare direkt efter gymnasiet. Att folk ska få göra precis vad de vill med sina liv är ett av mina motton så det tänker jag inte direkt rubba på, men jag ber många av er att tänka efter åtminstone en gång till innan ni väljer att bara hoppa på någon kurs som verkar "bra att läsa".
Fråga dig själv varför du vill göra det. Är det för att alla pratar om lågkonjunktur, att ungdomar får allt svårare att få jobb och så vidare i all oändlighet? Eller är det kanske för att dina föräldrar vill det? Eller kanske har det med att vår samhälle är utformat på det sättet? Du går i 9 obligatoriska år och måste inte gå gymnasiet men får det oerhört svårt om du inte gör det. Efter det får du ungefär 18 miljarder broschyrer om olika universitet och högskolor du måste gå på, för annars får du ju inget jobb. Och när du väl börjat jobba måste du jobba hårt, för det är ont om jobb och det finns andra som vill åt din plats och du vill väl ha maten på bordet och volvon i garaget?
Man vill ju gärna inte sticka ut, om ordet man får representera människan. Jag vill sitta här och säga att jag kan minsann sticka ut hur mycket som helst, men det vore bara att hyckla. Nog för att vågar sticka ut till en viss del men antagligen inte alls så mycket som jag själv tror. Att sticka ut är att skilja sig själv från flocken, och därmed indirekt förkasta flockens mål och värderingar.
Med andra ord är det alltså "fel" att inte studera vidare för att de som faktiskt studerar vidare kommer ta det som en förolämpning. Jag kan dock inte säga att jag tycker att det är fel på något sätt att studera vidare direkt efter gymnasiet rent objektivt. Jag kan säga att det vore fel för mig som person att göra det, jag skulle inte må bra av det, men jag kan inte säga att det vore fel för alla människor. Det enda jag vill säga är att det är så lätt att man kämpar med att hålla jämna steg med resten av flocken, när man faktiskt har utrymme att antingen springa i förväg, sätta sig och vila en stund eller åtminstone gå lite långsammare.
/K
Hälften av året i mörker
Hälften av året i mörker, klart man blir deprimerad. Dessa tankebanor är något jag många gånger försökt gå emot, i stil med "om vädret styr dig är du alldeles för lättpåverkad", men allt som oftast kommer man tillbaka till samma punkt tillslut. Årets första dagar med solsken, fågelkvitter och den där typiska vårluften och man inser hur stor skillnad det gör. Det behöver inte handla någonting om hur du är som person, utan snarare hur människan fungerar. Vi behöver ljus, av många olika anledningar. Det reglerar din dygnsrytm, ökar produktionen av serotonin som påverkar välbefinnande, sexlust osv.
Ironiskt att jag väntade några dagar med att skriva det här, för just idag är det klassiskt deppväder, kyligt och jävligt. Har iallafall hunnit med första shortsdagen för året, och ska snart ut till landet så får se om det blir ett första dopp kanske.
Jag brukar ofta försvara Sverige när folk går igång i hatasittegetland-VM, men ibland får man på käften. Fan vad glad man blir av lite gött väder, det är då man verkligen kan skita i att man inte har varken jobb eller pengar inför sommaren. Så länge solen skiner och soulful music strömmar ur mina högtalare är jag glad.
/K
Du och en företagspamp är av samma kött och blod
Det roliga med hela den här diskussionen om bonusar till stora företagspampar hit och dit är att jargongen låter ungefär såhär:
"Jag förstår inte hur man kan kräva så mycket i lön när man redan har x miljoner på banken, hur fan kan man vara så girig?"
"Ja usch, nackskott på såna idioter!"
Kruxet är ju bara att människan fungerar så. Mycket vill ha mer, eller som nån smart snubbe sa: "Ju närmre guldet man sitter, desto mer kommer man gräva" (typ). Självklart vill vi alla, inklusive jag själv, kunna sitta och säga att vi aldrig skulle ta emot feta fantasisummor till bonusar, men jag tror det är att överskatta oss själva.
Problemet med det hela är att det sitter en regering, styrelse eller vafan det nu är bakom sina skrivbord och sätter regler som tillåter dessa bonusar. Och då menar jag inte att en bonus i sig är något illa, har man gjort ett riktigt jävla slitjobb och faktiskt åstadkommit en hel del (vilket jag iofs knappast tror att dessa pampar har gjort) förtjänar man lite prestationsbaserad inkomst. Men då ska det gälla alla, och då ska det enbart gälla då ekonomin faktiskt TILLÅTER det. Hur fan kan man sitta i sin kostym och säga att "jamen, vi har våra regler och bestämmelser som vi anser lämpliga" när vi befinner oss i en avgrundsdjup ekonomisk kris där större delen av befolkningens liv inte verkar spela någon roll?!
De allra allra flesta som skulle få chansen att ta en fet bonus skulle med andra ord ta den, det gäller att ge sig fan på att ingen ska ha möjlighet att ens bli erbjuden en så fet bonus från första början, särskilt i kristider. Sedan att de kan fiffla hur mycket de vill bakom sänkta ridåer oavsett regler, det är en helt annan femma...
/K
Den lilla människan
Läskigt när man ser att allt hänger ihop, att allt går åt samma håll. Hur begreppet demokrati urvattnas (grekiskans demos= folket och kratein= styrelse, alltså folkstyre) och människan blir allt mindre.
Och det läskiga är att det här har hänt, och kommer fortsätta hända. Ni vet ju hur det var med FRA-lagen? Här är en intervju av författaren Anders Widén som är engagerad i bl.a. FRA-lagen med riksdagsmannen Gunnar Sandberg, som säger bland annat:
"För du ska veta att jag från tisdag till torsdag mest är låst i möten och förberedelser för det utskott jag är med i. Sen pressar annat på, jag hinner aldrig igenom mina högar. När det sent omsider kommer till omröstning i kammaren hör vi med våra partikolleger hur de har röstat i sina utskott. Har de då haft hand om exempelvis FRA, så röstar vi som de säger. Det är så det går till."
Jag har all respekt för att politiker har mycket att göra, men det är ALDRIG okej att större delar av alla partier röstar som en minoritet bara för att de haft hand om frågan. Vi kanske borde dela upp bördan kring dessa stora förslag på fler personer? Det är nämligen detta som kallas för skendemokrati i allra högsta grad, när större delen av politikerna bara verkar vara där för syns skull.
Vad är då gemensamt för alla dessa lagar? Jo, gemensamt är att alla kommit på fråga efter påtryckningar från medieindustrin, därmed i högsta grad USA. Det är med andra ord inte politikerna som är makthavarna, det är företagen som är det. Så pratar pengar. Inte ens Obama-effekten kan rå på det här, just för att Obama-effekten inte finns, i alla fall inte som den beskrivs av många idag. Han har fortfarande samma korrupta, maktgalna människor ovanför sig som innan, och de kan inte folket byta ut. Därför behåller han hemlighetsstämpeln på förhandlingarna kring ACTA som George W Bush har satt (http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/obama-morkar-acta-avtalet-1.822816).
Först kom FRA-lagen. Maktens män hade redan innan 9/11 känt att de hade för dålig koll på jordens befolkning, och fick i och med 9/11 vatten på sin kvarn i sitt påhitt "terroristen". Som alla vet är det lättaste sättet att få folk att lita på auktoritet att ge folk skrämselhicka, vilket fick oss att blint förlita oss på vaga förklaringar om att "terroristerna är farliga, låt oss skydda er vanligt folk från dem". Nog för att terrorister finns, men problemet är vem som definierar vad en terrorist faktiskt är.
För oss västerlänningar är terrorister skäggiga män som spränger bussar. Låt oss ta en titt på en definition av ordet terrorism (från wikipedia):
Avser det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar.
Vad kallar vi då t.ex. Bush? Det blir plötsligt väldigt uppenbart, när ett land så totalt ohotat som Sverige inför FRA-lagen, att terrorist bara är ett begrepp ledarna använder för de som slåss mot dem. När man dessutom ser att fler dör i Sverige av att sätta kycklingben i halsen än av terrorism blir det inget annat än skrattretande.
Sedan röstades Ipred-lagen fram och träder ironiskt nog i kraft den 1 april. Efter ett hemligt möte i maj 2006 mellan representanter från justitiedepartementet och USA:s regering i Washington tog det bara några veckor innan en razzia mot Pirate Bay genomfördes av polisen där 186 datorer beslagtas på ett tiotal ställen i Sverige. Thomas Bodström anmäls för ministerstyre (dvs. att försöka påverka svenska myndigheter i ett konkret ärende vilket strider mot grundlagen) men frias. Man kan ju undra vem som betalade både Justitieombudsmannen och konstitutionsutskottet för det.
Roligt hur de dessutom verkar tro att fildelning är något som kommer kunna stoppas. Jodå, ungefär lika troligt som att det hade gått att stoppa cd-skivan till förmån för lp-skivan. Som folk har sagt: "juridiken ligger alltid ett steg efter den tekniska utvecklingen". Därför bör kanske medieindustrin börja fundera på alternativa sätt för artisterna att tjäna pengar. Musikabonnemang låter som en väldigt intressant lösning, jag kan definitivt tänka mig att betala en summa i månaden för obegränsad nedladdning.
Nästa lag på ingång är ACTA (Anti Counterfeiting Trade Agreement), ett internationellt handelsavtal som diskuteras mellan EU, USA, Japan mm. Den mest omtalade och kontroversiella delen av förslaget att tullen ska ha rätt att kolla igenom och beslagta människors datorer, mp3-spelare, mobiler mm. efter piratkopierad musik och film.
För oss västerlänningar är terrorister skäggiga män som spränger bussar. Låt oss ta en titt på en definition av ordet terrorism (från wikipedia):
Avser det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar.
Vad kallar vi då t.ex. Bush? Det blir plötsligt väldigt uppenbart, när ett land så totalt ohotat som Sverige inför FRA-lagen, att terrorist bara är ett begrepp ledarna använder för de som slåss mot dem. När man dessutom ser att fler dör i Sverige av att sätta kycklingben i halsen än av terrorism blir det inget annat än skrattretande.
Sedan röstades Ipred-lagen fram och träder ironiskt nog i kraft den 1 april. Efter ett hemligt möte i maj 2006 mellan representanter från justitiedepartementet och USA:s regering i Washington tog det bara några veckor innan en razzia mot Pirate Bay genomfördes av polisen där 186 datorer beslagtas på ett tiotal ställen i Sverige. Thomas Bodström anmäls för ministerstyre (dvs. att försöka påverka svenska myndigheter i ett konkret ärende vilket strider mot grundlagen) men frias. Man kan ju undra vem som betalade både Justitieombudsmannen och konstitutionsutskottet för det.
Roligt hur de dessutom verkar tro att fildelning är något som kommer kunna stoppas. Jodå, ungefär lika troligt som att det hade gått att stoppa cd-skivan till förmån för lp-skivan. Som folk har sagt: "juridiken ligger alltid ett steg efter den tekniska utvecklingen". Därför bör kanske medieindustrin börja fundera på alternativa sätt för artisterna att tjäna pengar. Musikabonnemang låter som en väldigt intressant lösning, jag kan definitivt tänka mig att betala en summa i månaden för obegränsad nedladdning.
Nästa lag på ingång är ACTA (Anti Counterfeiting Trade Agreement), ett internationellt handelsavtal som diskuteras mellan EU, USA, Japan mm. Den mest omtalade och kontroversiella delen av förslaget att tullen ska ha rätt att kolla igenom och beslagta människors datorer, mp3-spelare, mobiler mm. efter piratkopierad musik och film.
Iom att detta bara är ett förslag än så länge och vissa röster hörs som menar att tullen aldrig kommer få dessa befogenheter och att lagstiftningen är mot grovt kriminella grupper, så är jag inte lika oroad som för t.ex. Ipred än så länge. Det som däremot oroar är att hela diskussionen sker ovanför våra huvuden, de svenska politikerna har tystnadsplikt och endast företag får insyn i förhandlingarna (länkverktyget kärvar från och till, men här är en länk: http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/foretag-far-insyn-i-acta-forhandlingarna-1.823073). Hela den demokratiska processen, hela dialogen där vi, folket, ska hinna skrika STOPP! existerar liksom inte.
En annan skräckinjagande följd ACTA-avtalet kan föra med sig är det kan tvinga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter om sina kunder utan domstolsbeslut, och de ska tydligen uppmanas att samarbeta med upphovsrättsinnehavare för att stoppa spridning av upphovsrättsskyddad information utan att kunna ställas till svars för det. Skrämmande
Och det läskiga är att det här har hänt, och kommer fortsätta hända. Ni vet ju hur det var med FRA-lagen? Här är en intervju av författaren Anders Widén som är engagerad i bl.a. FRA-lagen med riksdagsmannen Gunnar Sandberg, som säger bland annat:
"För du ska veta att jag från tisdag till torsdag mest är låst i möten och förberedelser för det utskott jag är med i. Sen pressar annat på, jag hinner aldrig igenom mina högar. När det sent omsider kommer till omröstning i kammaren hör vi med våra partikolleger hur de har röstat i sina utskott. Har de då haft hand om exempelvis FRA, så röstar vi som de säger. Det är så det går till."
Jag har all respekt för att politiker har mycket att göra, men det är ALDRIG okej att större delar av alla partier röstar som en minoritet bara för att de haft hand om frågan. Vi kanske borde dela upp bördan kring dessa stora förslag på fler personer? Det är nämligen detta som kallas för skendemokrati i allra högsta grad, när större delen av politikerna bara verkar vara där för syns skull.
Vad är då gemensamt för alla dessa lagar? Jo, gemensamt är att alla kommit på fråga efter påtryckningar från medieindustrin, därmed i högsta grad USA. Det är med andra ord inte politikerna som är makthavarna, det är företagen som är det. Så pratar pengar. Inte ens Obama-effekten kan rå på det här, just för att Obama-effekten inte finns, i alla fall inte som den beskrivs av många idag. Han har fortfarande samma korrupta, maktgalna människor ovanför sig som innan, och de kan inte folket byta ut. Därför behåller han hemlighetsstämpeln på förhandlingarna kring ACTA som George W Bush har satt (http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/obama-morkar-acta-avtalet-1.822816).
Det senaste är EU-direktivet Inspire, vars syfte är att skapa gemensamma bestämmelser i hela Europa för information kring t.ex. miljö och människors hälsa, något som Datainspektionen säger kan få långtgående konsekvenser för den personliga integriteten. Vi får väl se hur det utvecklar sig. (http://dn.se/fordjupning/europa2009/di-varnar-for-direktiv-fran-eu-1.823201)
Fuck it, hoppas några få av er trogna läsare orkar läsa min långa harang här. Jag känner att jag inte direkt ger er några lösningar eller förslag på åtgärder för oss vanliga människor, så det blev som vanligt mest ett långt klagoinlägg. Men det kan vara bra att veta lite vad det är som pågår, för det är lätt att missa detta bland jobb/skola, Melodifestivalyra, Facebook och allt vad det nu kan tänkas vara.
/K
Att begränsa sig själv
Delen av ens uppväxt där bögjävel ekade i omklädningsrummen, korridorerna och på fotbollsplanerna har vi alla av manligt kön gått igenom, i alla fall i min generation. Jag uppfostrades i omklädningsrummen efter alla de otaliga fotbollsträningarna, där jargongen var rå. Efter att ha hört andra berätta om sina upplevelser kan jag säga att jag sluppit undan det allra värsta, och som tur är behöver jag inte säga att jag är ärrad efter de åren. Men jag är definitivt fundersam.
Håller på och läser en bok som heter Pittstim (jävligt bra, läs!) som, rätt logiskt, handlar om hur det är att vara pojke och man idag och vad man får gå igenom. Då jag läste boken kände jag igen mig en hel del i de olika berättelserna. Hur snacket cirkulerar kring brudar, öl och manlig konkurrens som kryddas med lite patriarkala klyschor.
När det gäller musik får man ofta höra vad som är manligt och kvinnligt. Jag lyssnar till större delen på hiphop och reggae så har sluppit den allra värsta kritiken, men några gånger har diskussioner uppstått. Som när reklamen för Veronica Maggios nya skiva dök upp på teven för ett tag sedan; när jag började nynna med och säga att fan vilken bra skiva det där är fick jag frågan "Vadå, är du bög eller?" av en kompis. Förvånat frågade jag om han inte hade märkt att jag haft en flickvän i ett och ett halvt år nu (något mindre vid tidpunkten). Jo, det klart att han var medveten om det. Han kunde ändå inte låta bli att knorra att jag inte kunde vara seriös, sån där musik kan man ju inte lyssna på.
Jag skulle aldrig kalla dessa människor för homofober. Ett uttryck som jag tycker passar bättre in är känslomässigt handikappade. De vågar inte reflektera över sina egna känslor (ännu mindre uttrycka dem), vågar inte göra något som inte är officiellt manligt, inte ens om det är deras högsta dröm, och rättar sig därmed i ledet genom att ifrågasätta andra människor som faktiskt vågar vara sig själva. Det är alltså inte rädslan för homosexuella som styr, utan rädslan för att sticka ut.
Det är så synd att vissa människor faktiskt inte vågar leva oberoende av vad som förväntas av dem. De människor som verkligen betyder något kommer att acceptera dig, tro mig.
Av någon anledning lyckas jag inte skapa länkar, så om ni har lust att lyssna in Maggio lite får ni allt bemöda er att klippa och klistra lite :)
http://www.youtube.com/watch?v=XLjMPR3FSCc&feature=related
Veronica Maggio - Stopp
http://www.youtube.com/watch?v=NtJxy0zc7nU
Måndagsbarn
http://www.youtube.com/watch?v=sCXV5e0Ue78&feature=related
17 år
/K
Statister i Mammons skådespel
Skymtar bara enstaka fragment av en värld bakom en järnridå. Jag, en ung man som fram tills nyligen trott att det här faktiskt är världen, har insett att det faktiskt finns så mycket mer. De har, på uppdrag och av auktoriteters intresse, framfört detta trånga, kvava rum som den ultimata sanningen om världen. De har aldrig sagt att det inte finns någon annan sanning, de har bara framfört sin sanning på ett sådant självklart sätt att en annan tolkning är omöjlig. Ridån är alltså osynlig för de som svalt hela sanningen med hull och hår. De som håller i taktpinnen vet samma sak som jag nu lärt mig, att världen där bakom ridån är alldeles för kall och smutsig för att någonsin exponeras för dagens ljus. För att de ska kunna fortsätta leva i sin illusion med mammon i huvudrollen måste vi hållas borta från scenen. Vi är bara statister i ett onaturligt skådespel.
/K
Att trippa på tå är att begränsa åsiktsfriheten
Måste bara tipsa er om Maciej Zarembas otroligt intressanta artikelserie i DN "I väntan på Sverige". Här kan du läsa den tredje delen i serien. Ja, jag vet att det är en lång text som kan se jävligt kämpig ut att ta sig igenom, men den är riktigt intressant så ge den ett försök.
Många debattörer, politiker, krönikörer med mera säger sig välkomna mångfalden, vilket tyvärr mest är ett spel för gallerierna. Tvärtom är det de som, genom att begränsa diskussionen kring invandring och integration och trippa på tå för att undvika rasiststämpel, faktiskt gör situationen sämre och inte till exempel Sverigedemokraterna. Ett land där barn inte får ha svenska landslagströjor på sig på klassfoton för att det kan uppfattas som rasism är ett land där yttrande- och åsiktsfriheten är begränsad av en skitnödighet utan dess like.
/K
Kunskap gör ont
Påbörjar skrivandet av ett blogginlägg utan att veta vart det ska sluta, mest för att jag sitter uppe utan egentlig orsak. Du vet nog hur det känns, man sitter helt apatisk framför skärmen men förmår inte att gå och lägga sig riktigt än.
Ignorance is a blessing
Detta har sagts på många ställen, det ställe jag hörde det senast på var i filmen Matrix. Med det menas att mer kunskap om världen och hur den ser ut bara gör dig olycklig, vilket gör det bättre att vara dum och glad istället.
Detta kan man lätt koppla till Bibeln och det faktum att Eva åt av frukten på Kunskapens träd, trots att detta var det enda trädet i hela Edens trädgård som Gud förbjudit dem från att äta ifrån. När både Eva och Adam ätit av frukten som gav dem kunskapen om gott och ont blev de plötsligt medvetna om sin nakenhet och sprang och gömde sig.
Jag är inte superpåläst på Bibeln och religion i sig, men oavsett vad som är sant av detta så känns det som att mycket av Bibelns berättelser är metaforer för mer jordnära saker som människan ska ta till sig. Historien om den förbjudna frukten på Kunskapens träd kanske bara är en metafor för att kunskap faktiskt för med sig både gott och ont, men framförallt gör oss mänskliga? Mänskliga i den mening att vi är sårbara och dödliga, att vi aldrig är konstanta varelser och att allting har två sidor? Vem vet.
Jag slås ofta av att faktumet att jag funderar mycket, kanske för mycket. Om såna här saker. Om mig själv, hur jag beter mig, hur jag borde bete mig. Vilken väg jag borde följa; om jag borde följa kunskapens väg eller bara strunta i det för att det inte ens är lönt att försöka. För så kan jag känna mig stundtals, hopplös, som om det inte är värt att fundera över alla problem vi har i världen. Klyftorna mellan olika typer av människor. Idealen och mallarna vi utan egentlig mening försöker följa men ändå alltid ligger steget efter. Oförmågan att faktiskt lyssna på oss själva, utan påverkan från allt och alla andra. Kanske är det att leva för andra människor och inte en själv när man grubblar sig ännu mer förvirrad inom dessa frågor?
Men allt som oftast slår jag bort tanken. Det måste gå! Vad är det egentligen vi vill uppnå genom att ta till oss mer kunskap; känslan av att vara duktiga människor eller att faktiskt kunna styra över våra egna liv? Det är en fråga som tål att funderas på för alla. Kunskap är aldrig bra om man bara sitter inne på den och inte använder den, kunskap må göra ont men den finns där att hämta för att vi ska lära av livet och inte styras av en vaggande hand hela livet som säger oss att allting är bra.
Vet inte riktigt vart jag ska sluta, detta blev ett praktexempel på ett inlägg där man bara tömmer sig på tankar utan att riktigt hinna tänka efter, för att sedan läsa och fundera på vad det blev. Allt jag vet är att det, precis som alltid, är en dag imorgon också. Det här blev lite som den där åttonde drinken på firmafesten, för nu är jag trött som ett as.
Speak your mind
/K
Ignorance is a blessing
Detta har sagts på många ställen, det ställe jag hörde det senast på var i filmen Matrix. Med det menas att mer kunskap om världen och hur den ser ut bara gör dig olycklig, vilket gör det bättre att vara dum och glad istället.
Detta kan man lätt koppla till Bibeln och det faktum att Eva åt av frukten på Kunskapens träd, trots att detta var det enda trädet i hela Edens trädgård som Gud förbjudit dem från att äta ifrån. När både Eva och Adam ätit av frukten som gav dem kunskapen om gott och ont blev de plötsligt medvetna om sin nakenhet och sprang och gömde sig.
Jag är inte superpåläst på Bibeln och religion i sig, men oavsett vad som är sant av detta så känns det som att mycket av Bibelns berättelser är metaforer för mer jordnära saker som människan ska ta till sig. Historien om den förbjudna frukten på Kunskapens träd kanske bara är en metafor för att kunskap faktiskt för med sig både gott och ont, men framförallt gör oss mänskliga? Mänskliga i den mening att vi är sårbara och dödliga, att vi aldrig är konstanta varelser och att allting har två sidor? Vem vet.
Jag slås ofta av att faktumet att jag funderar mycket, kanske för mycket. Om såna här saker. Om mig själv, hur jag beter mig, hur jag borde bete mig. Vilken väg jag borde följa; om jag borde följa kunskapens väg eller bara strunta i det för att det inte ens är lönt att försöka. För så kan jag känna mig stundtals, hopplös, som om det inte är värt att fundera över alla problem vi har i världen. Klyftorna mellan olika typer av människor. Idealen och mallarna vi utan egentlig mening försöker följa men ändå alltid ligger steget efter. Oförmågan att faktiskt lyssna på oss själva, utan påverkan från allt och alla andra. Kanske är det att leva för andra människor och inte en själv när man grubblar sig ännu mer förvirrad inom dessa frågor?
Men allt som oftast slår jag bort tanken. Det måste gå! Vad är det egentligen vi vill uppnå genom att ta till oss mer kunskap; känslan av att vara duktiga människor eller att faktiskt kunna styra över våra egna liv? Det är en fråga som tål att funderas på för alla. Kunskap är aldrig bra om man bara sitter inne på den och inte använder den, kunskap må göra ont men den finns där att hämta för att vi ska lära av livet och inte styras av en vaggande hand hela livet som säger oss att allting är bra.
Vet inte riktigt vart jag ska sluta, detta blev ett praktexempel på ett inlägg där man bara tömmer sig på tankar utan att riktigt hinna tänka efter, för att sedan läsa och fundera på vad det blev. Allt jag vet är att det, precis som alltid, är en dag imorgon också. Det här blev lite som den där åttonde drinken på firmafesten, för nu är jag trött som ett as.
Speak your mind
/K
nostalgi om att ha det lite sämre
Gränsen mellan artistens olika verk suddas ut, och allt som finns kvar är en spellista med 57 låtar som platsade på min ipod för att lyssnas på medan jag flyktigt gör annat. Jag vet att utvecklingen är oundviklig men är fortfarande något äcklad av tanken att musik bara blivit något vi konsumerar, även fast jag i högsta grad är en del av det själv.
Jag axlar stundtals rollen som nostalgikern, så jag kan inte undgå att fundera över hur det skulle känts att ha varit äldre runt nittiofyra-nittiofem och bott i bronx, eller varför inte sverige, det hade definitivt räckt. Bara chillat runt i grönskande parker under sommarhalvåren, blastandes nyinspelade mixtapes i min boombox och känt harmonin flöda. Då vore varje låt man spelade in helig. Nog för att även dessa går att spela över men då ska du hitta en precis lika lång låt om du ska spela över en låt mitt i. Det får mig att minnas hur jag tio år gammal låg i en knarrig våningssäng sent om kvällen, platsen var kollo och jag spelade bara så högt i min gamla freestyle att jag visste att ingen annan kunde höra. Då var det allt man hade. Musiken hade inte samma roll i mitt liv då som den har nu, men jag kan fortfarande känna doften av ingrodd smuts som ingen riktigt orkat städa bort och den förvirrade men samtidigt eggande känsla av att knappt förstå något av vad eminem och de andra grabbarna sa. Det var något speciellt med de där banden.
Nu är det bara att föra över hipp som happ, härs och tvärs utan att värdera hur bra låtarna faktiskt är. I grund och botten handlar det väl om att allt bra för någonting dåligt med sig, varje möjlighet är att stänga dörren för något annat. När gräset tillslut växt sig skyhögt på andra sidan märker man att man bara höjt ribban. Det är otroligt hur mycket musik man kan lyssna på, vart man än går, men var går gränsen mot överflöd?
/K
Jag axlar stundtals rollen som nostalgikern, så jag kan inte undgå att fundera över hur det skulle känts att ha varit äldre runt nittiofyra-nittiofem och bott i bronx, eller varför inte sverige, det hade definitivt räckt. Bara chillat runt i grönskande parker under sommarhalvåren, blastandes nyinspelade mixtapes i min boombox och känt harmonin flöda. Då vore varje låt man spelade in helig. Nog för att även dessa går att spela över men då ska du hitta en precis lika lång låt om du ska spela över en låt mitt i. Det får mig att minnas hur jag tio år gammal låg i en knarrig våningssäng sent om kvällen, platsen var kollo och jag spelade bara så högt i min gamla freestyle att jag visste att ingen annan kunde höra. Då var det allt man hade. Musiken hade inte samma roll i mitt liv då som den har nu, men jag kan fortfarande känna doften av ingrodd smuts som ingen riktigt orkat städa bort och den förvirrade men samtidigt eggande känsla av att knappt förstå något av vad eminem och de andra grabbarna sa. Det var något speciellt med de där banden.
Nu är det bara att föra över hipp som happ, härs och tvärs utan att värdera hur bra låtarna faktiskt är. I grund och botten handlar det väl om att allt bra för någonting dåligt med sig, varje möjlighet är att stänga dörren för något annat. När gräset tillslut växt sig skyhögt på andra sidan märker man att man bara höjt ribban. Det är otroligt hur mycket musik man kan lyssna på, vart man än går, men var går gränsen mot överflöd?
/Krealisation 50%: köp själar medan lagret räcker
det är som om ingen riktigt vet vem som ska stå i skamvrån
vi kommer överens utan någon möjlighet till samspråk
ett liv i en bubbla, utan tiden att undra
utan en plats i hierarkin att bevisa att dom snackar skit
klart man blir en domedagsprofet
när människan krävde livet tillbaks av företagen men domen lades ner
det är inte komplicerat, allting är konstruerat
på så vis att vi ska dö medan vi konsumerar
de har aldrig hört talas om etiskt försvarbart
för de ser en konsument där du ser ditt barnbarn!
skapar kundrelationer genom en propagandamaskin
finns ingen tid att förlora, de måste omvandlas i tid
oavsett longitud eller latitud
korruption och maktmissbruk, de behandlar oss som fuckin djur
visst, vi är alla varsitt stycke fjuttigt människoliv
men är det här verkligen innebörden av en demokrati?
varje dag möts du av förtäckta budskap
du kan aldrig vara för kritisk, dom vill få dig att känna dig utvald
jag vägrar trippa på moln som något viljelöst våp
när själar reas ut från lagren, griper du in eller tittar du på?
_______________________________________________________________________________________________
ja, jag är insnöad på dessa saker, låt mig vara det.
/K
vi kommer överens utan någon möjlighet till samspråk
ett liv i en bubbla, utan tiden att undra
utan en plats i hierarkin att bevisa att dom snackar skit
klart man blir en domedagsprofet
när människan krävde livet tillbaks av företagen men domen lades ner
det är inte komplicerat, allting är konstruerat
på så vis att vi ska dö medan vi konsumerar
de har aldrig hört talas om etiskt försvarbart
för de ser en konsument där du ser ditt barnbarn!
skapar kundrelationer genom en propagandamaskin
finns ingen tid att förlora, de måste omvandlas i tid
oavsett longitud eller latitud
korruption och maktmissbruk, de behandlar oss som fuckin djur
visst, vi är alla varsitt stycke fjuttigt människoliv
men är det här verkligen innebörden av en demokrati?
varje dag möts du av förtäckta budskap
du kan aldrig vara för kritisk, dom vill få dig att känna dig utvald
jag vägrar trippa på moln som något viljelöst våp
när själar reas ut från lagren, griper du in eller tittar du på?
_______________________________________________________________________________________________
ja, jag är insnöad på dessa saker, låt mig vara det.
/K
Rasism inom polisen inte ett individproblem
Kikade lite på Debatt igår och reagerade på någonting flera människor återkom till hela tiden. Man diskuterade det filmklippet inifrån en pikébuss under oroligheterna i Rosengård, där man kunde höra flera poliser uttrycka sig om ungdomarna i rejält grova ordalag, i stil med:
".. de här jävla blatteaporna"
"Han ska få så mycket stryk att han inte kan stå på benen sen"
"Jag ska göra den jäveln steril"
Den vanligaste frasen under den delen av Debatt jag såg var, föga oväntat, "helt oacceptabelt". Det flera dock nämnde med en ursäktande ton var att det här handlade om "a few bad apples", dvs. att de allra flesta poliser faktiskt är schyssta.
Jag tvekar inte en sekund på att större delen av alla poliser, och människor i Sverige också för den delen, faktiskt inte tycker illa om invandrare. Däremot blir det uppenbart i ett sånt här exempel, att problemet snarare är att ingen vågar säga ifrån än att alla poliser skulle behöva utpekas som rasister. I pikébussen hördes ungefär 3 olika röster som uttryckte starkt främlingsfientliga åsikter, men ändå satt det antagligen minst 5 personer till i bussen, vad gjorde dom? Nu vet vi ju inte om de sa ifrån i ett senare skede som inte blev inspelat, men det låter inte särskilt troligt.
Detta är alltså knappast ett individproblem, utan snarare ett grupproblem. Grupperna i vårt samhälle är i allmänhet sammansatta så att vissa människor inte vågar ställa sig upp och ryta ifrån när någon är helt ute och cyklar på djupt vatten.
En (f.d) polis i studion hade skrivit en bok kring rasismen inom polisen, så det lär ju knappast vara några få ruttna äpplen, utan snarare ett ständigt hyschande inom poliskåren så fort någon undrar över deras värdegrund.
När man funderar kring varför såna här åsikter kan gro är det inte särskilt svårt att förstå varför. En ung, vältränad men inte särskilt klipsk kille som växt upp i en villa i ett övre medelklass-område utan den minsta kontakt med invandrare söker till poliskåren, och börjar jobba inom området Rosengård. Varje dag får han kämpa med invandrare som rånar, kastar sten, sätter eld på bilar och t o m mördar och i hans trångsynta lilla skalle får han det givetvis till att alla invandrare är såna oavsett vilket typ av område de bor i. Det krävs för mycket hjärnarbete för honom att fundera kring om det kan ha med att de kommer från svåra förhållanden att göra och att de faktiskt åsidosätts i vårt samhälle.
Om man inte redan gör det, kanske borde man börja med EQ-test inom polisen?
/K
".. de här jävla blatteaporna"
"Han ska få så mycket stryk att han inte kan stå på benen sen"
"Jag ska göra den jäveln steril"
Den vanligaste frasen under den delen av Debatt jag såg var, föga oväntat, "helt oacceptabelt". Det flera dock nämnde med en ursäktande ton var att det här handlade om "a few bad apples", dvs. att de allra flesta poliser faktiskt är schyssta.
Jag tvekar inte en sekund på att större delen av alla poliser, och människor i Sverige också för den delen, faktiskt inte tycker illa om invandrare. Däremot blir det uppenbart i ett sånt här exempel, att problemet snarare är att ingen vågar säga ifrån än att alla poliser skulle behöva utpekas som rasister. I pikébussen hördes ungefär 3 olika röster som uttryckte starkt främlingsfientliga åsikter, men ändå satt det antagligen minst 5 personer till i bussen, vad gjorde dom? Nu vet vi ju inte om de sa ifrån i ett senare skede som inte blev inspelat, men det låter inte särskilt troligt.
Detta är alltså knappast ett individproblem, utan snarare ett grupproblem. Grupperna i vårt samhälle är i allmänhet sammansatta så att vissa människor inte vågar ställa sig upp och ryta ifrån när någon är helt ute och cyklar på djupt vatten.
En (f.d) polis i studion hade skrivit en bok kring rasismen inom polisen, så det lär ju knappast vara några få ruttna äpplen, utan snarare ett ständigt hyschande inom poliskåren så fort någon undrar över deras värdegrund.
När man funderar kring varför såna här åsikter kan gro är det inte särskilt svårt att förstå varför. En ung, vältränad men inte särskilt klipsk kille som växt upp i en villa i ett övre medelklass-område utan den minsta kontakt med invandrare söker till poliskåren, och börjar jobba inom området Rosengård. Varje dag får han kämpa med invandrare som rånar, kastar sten, sätter eld på bilar och t o m mördar och i hans trångsynta lilla skalle får han det givetvis till att alla invandrare är såna oavsett vilket typ av område de bor i. Det krävs för mycket hjärnarbete för honom att fundera kring om det kan ha med att de kommer från svåra förhållanden att göra och att de faktiskt åsidosätts i vårt samhälle.
Om man inte redan gör det, kanske borde man börja med EQ-test inom polisen?
/K
