En balansgång med ett fritt sinne och spruckna stämband
kände för att ge en gammal text lite shine, so here it goes:
_______________________________________________________________________________________________
vi famlar i dimma när ingen tänker bortom sig själv
en gammal kvinna faller illa men alla har bråttom hem
politiker skiter i vilket tills det drabbar dom själva
livet är skrivet i siffror och färdigt att säljas
jag står kvar där i mitt gränsland
med känslan av att jag står och skriker med spruckna stämband
väger mellan att flyta med strömmen eller hoppas på bättre
men när jag blir synad i sömmarna vill jag agera därefter
vissa mänskor söker sanningen i botten på glaset
medan andra försummar själar för bomber och vapen
en del mänskor håller hårt i sin krage
medan andra pratar och pratar utan att komma till saken
men det krävs mod att ifrågasätta sitt eget beteende
besvara hatare med kärlek genom att ge dom ett leende
livet är inte pengar och makt, det är mer än det
för med varje slant du tjänar får du fler problem
det kretsar kring för mycket slit och släng, knulla nån – skit i vem
antingen bli kriminell eller knega nio till fem
välkommen till stockholm stad där folk har bråttom vad dom än gör
stressar och sliter tills den dagen dom dör
oroar sig aldrig nånsin för att andas ut
man eller mus? bevisas nog i vårat hamsterhjul
men är det verkligen värt en seger
när folk springer i ett lopp utan tävlingsregler
fyller sina arma kroppar med läkemedel
utan att ha en aning om vart vägen leder
och chockas över att plastlycka och silikon
är en dimridå för att käka upp oss inifrån
men som med allt finns det alltid två sidor av myntet
och även om du tröttnat på att plocka kniven ur ryggen
ska du veta att det faktum att du stärks av det i längden
håller din fiende vaken sena tider på dygnet…
en gammal kvinna faller illa men alla har bråttom hem
politiker skiter i vilket tills det drabbar dom själva
livet är skrivet i siffror och färdigt att säljas
jag står kvar där i mitt gränsland
med känslan av att jag står och skriker med spruckna stämband
väger mellan att flyta med strömmen eller hoppas på bättre
men när jag blir synad i sömmarna vill jag agera därefter
vissa mänskor söker sanningen i botten på glaset
medan andra försummar själar för bomber och vapen
en del mänskor håller hårt i sin krage
medan andra pratar och pratar utan att komma till saken
men det krävs mod att ifrågasätta sitt eget beteende
besvara hatare med kärlek genom att ge dom ett leende
livet är inte pengar och makt, det är mer än det
för med varje slant du tjänar får du fler problem
det kretsar kring för mycket slit och släng, knulla nån – skit i vem
antingen bli kriminell eller knega nio till fem
välkommen till stockholm stad där folk har bråttom vad dom än gör
stressar och sliter tills den dagen dom dör
oroar sig aldrig nånsin för att andas ut
man eller mus? bevisas nog i vårat hamsterhjul
men är det verkligen värt en seger
när folk springer i ett lopp utan tävlingsregler
fyller sina arma kroppar med läkemedel
utan att ha en aning om vart vägen leder
och chockas över att plastlycka och silikon
är en dimridå för att käka upp oss inifrån
men som med allt finns det alltid två sidor av myntet
och även om du tröttnat på att plocka kniven ur ryggen
ska du veta att det faktum att du stärks av det i längden
håller din fiende vaken sena tider på dygnet…
Det är inte Migrationsverket det är fel på, det är lagen
Slängde ihop ett svar på en insändare i dagens DN kring Lollo-fallet och mailade iväg nyss. Hoppas inte att det blev alltför vinklat åt ett håll, då tror väl folk att jag faktiskt tycker att det är rätt att Lollo skickas iväg. Hittar tyvärr ingen länk till insändaren, men om ni har dagens DN hemma så hittar ni den längst bak i förstadelen.
_______________________________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________________________
Jag tror att alla kan komma överens om att utvisningen av Lollo är orättvis, orimlig och omänsklig i allra högsta grad, där finns det inte mycket att orda om. Däremot lägger du fram citatet från Dan Eliasson; ”Ett bättre liv är inget giltigt skäl för tillstånd”, som om det vore hans egen åsikt. Rättsväsendet bygger inte på åsikter, utan på den svenska lagboken som anses vara det närmaste en objektiv sanning vi kan komma. Därmed bör man kanske inte se dessa människor som just människor med känslor och åsikter som vi andra under tiden de sköter sitt jobb enligt lagboken; det är nämligen någonting de måste koppla bort för att lagboken inte ska bli helt överflödig.
Med handen på hjärtat kan nog ingen säga att det är rättvist att skicka hem Lollo (möjligtvis väldigt få personer med skev människosyn), men hur rubbat det än kan tänkas vara är det inte helt rätt att följa det i det här skedet. Enligt lagen måste Migrationsverket följa prejudikat från Migrationsöverdomstolen inom liknande ärenden, det vill säga hur liknande fall har dömts tidigare, och det är vad de har gjort nu. Om Migrationsverket gör en kovändning nu kommer de att tappa allt förtroende och dessutom inte följa lagen, och detta säger jag med all respekt till Lollos nära och kära för det kolliderar även med min människosyn.
Jag tror inte heller att Dan Eliasson står med händerna i byxfickorna i ett sådant här läge. Självklart lär han försöka, i den mån han kan, få igenom en lagändring men det är en lång och komplicerad process som han knappast kan åstadkomma på egen hand. Där står hoppet dels till sådana som han, som faktiskt får ta konsekvenserna av en dåligt utformad lag, men också till dig och mig att göra våra röster hörda till makthavare som kanske inte ens höjer på ögonbrynen just för att de inte påverkas själva.
Så än en gång, jag säger inte att det är rätt att utvisa Lollo, men enligt lag är det rätt och då är det lagen det är fel på, inte Migrationsverket.
/K
Solen går ner på ett ställe, samtidigt upp på ett annat
dämpade röster, tårar som rinner
en ängslan i bröstet över allt vårt som försvinner
molnen flockas på min molnfria himmel
jag finner nu de svåraste hindren.. men lovar mig
själv att hålla hårt om de minnen som blåser i vinden
ni kanske vet hur det känns
skulle ge allt jag har för att få se dig igen
men ironiskt nog
är det inte förrän nu jag börjat leva min vän
en ängslan i bröstet över allt vårt som försvinner
molnen flockas på min molnfria himmel
jag finner nu de svåraste hindren.. men lovar mig
själv att hålla hårt om de minnen som blåser i vinden
ni kanske vet hur det känns
skulle ge allt jag har för att få se dig igen
men ironiskt nog
är det inte förrän nu jag börjat leva min vän
Migrationsdebatten och Obama-hysterin
Borde egentligen gått och lagt mig för länge sedan. Men såg nyligen Agenda som tog upp flera riktigt intressanta ämnen som jag inte kan sluta fundera över.
Dels tog de upp utvisningen av Lollo, 17 år, som upprört både gammelmedia och bloggosfären. Lollo är född i Sverige och väl integrerad i det svenska samhället, och har, som motpol till detta, blivit slagen och hotad av sin pappa i Kroatien dit hon nu tvingas återvända.
Jag är självklart beredd att hålla med kristdemokraten Chatrine Pålsson Ahlgren om att det är hemskt att hon tvingas återvända och att allt som står i vår makt bör göras för att kunna låta henne stanna, men något irriterade mig i debatten mellan Pålsson och Migrationsverkets chef Dan Eliasson. När han, lugnt och sansat, faktiskt förklarade att de inte har de befogenheter som krävs för att låta henne stanna eldar Pålsson upp sig och drar upp en massa känsloargument (skippa juridiken, hon är ju en människa av kött och blod) som förvisso är sanna men inte hör till debatten. Om Migrationsverket låter henne stanna när detta inte stöds i lag sätter de ny praxis, vilket betyder att alla liknande fall i framtiden bör dömas på samma sätt. Det är med andra ord lagen det är fel på, inte Migrationsverket. Sedan att det är politikerna som röstat fram lagen, det vågade inte kristdemokraten svara någonting på när hon precis innan slängt i Eliassons ansikte att han MÅSTE göra något.
Ett annat mycket intressant ämne de tog upp var Obama-hysterin. Alla har vi gått och väntat på en Messias och nu är han äntligen här för att rädda världen från allt ont! Ungefär så låter det i USA idag och det är inte utan att man blivit lite mörkrädd när man följt media under och efter presidentvalet. Som Glen Ford, journalist på tidningen Black Agenda Report , trycker på i Agenda maskerar tyvärr hans eminenta retorik vilka politiska ståndpunkter han egentligen vill åstadkomma. Change, jojo.. men vadå?! Jag är inte tillräckligt insatt i Barack Obamas politiska agenda för att dra exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Gränsen är dock hårfin mellan denna närmast religiösa fanatism som utspelade sig på valcerenomin och vårt desperata behov av hopp. För är det något USA behöver efter 8 år av Bush, en börs i botten och ett klimat att värna om är det hopp. Att en svart man kan bli president i USA är väl det mest hoppingivande man kan tänka sig i ett land med så enorma rasmotsättningar. För att glida in en sista gång i mitt negativa läge kan jag bli obeskrivligt irriterad på bajsnödiga människor som skriker om rasism så fort någon kritiserar Obama. Att göra det är bara att cementera synen på svarta som mindre värda genom att peka ut Obama som en bräcklig, omtålig liten porslinsvas som ska skyddas mot allt ont.
Godnatt!
/K
Dels tog de upp utvisningen av Lollo, 17 år, som upprört både gammelmedia och bloggosfären. Lollo är född i Sverige och väl integrerad i det svenska samhället, och har, som motpol till detta, blivit slagen och hotad av sin pappa i Kroatien dit hon nu tvingas återvända.
Jag är självklart beredd att hålla med kristdemokraten Chatrine Pålsson Ahlgren om att det är hemskt att hon tvingas återvända och att allt som står i vår makt bör göras för att kunna låta henne stanna, men något irriterade mig i debatten mellan Pålsson och Migrationsverkets chef Dan Eliasson. När han, lugnt och sansat, faktiskt förklarade att de inte har de befogenheter som krävs för att låta henne stanna eldar Pålsson upp sig och drar upp en massa känsloargument (skippa juridiken, hon är ju en människa av kött och blod) som förvisso är sanna men inte hör till debatten. Om Migrationsverket låter henne stanna när detta inte stöds i lag sätter de ny praxis, vilket betyder att alla liknande fall i framtiden bör dömas på samma sätt. Det är med andra ord lagen det är fel på, inte Migrationsverket. Sedan att det är politikerna som röstat fram lagen, det vågade inte kristdemokraten svara någonting på när hon precis innan slängt i Eliassons ansikte att han MÅSTE göra något.
Ett annat mycket intressant ämne de tog upp var Obama-hysterin. Alla har vi gått och väntat på en Messias och nu är han äntligen här för att rädda världen från allt ont! Ungefär så låter det i USA idag och det är inte utan att man blivit lite mörkrädd när man följt media under och efter presidentvalet. Som Glen Ford, journalist på tidningen Black Agenda Report , trycker på i Agenda maskerar tyvärr hans eminenta retorik vilka politiska ståndpunkter han egentligen vill åstadkomma. Change, jojo.. men vadå?! Jag är inte tillräckligt insatt i Barack Obamas politiska agenda för att dra exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Gränsen är dock hårfin mellan denna närmast religiösa fanatism som utspelade sig på valcerenomin och vårt desperata behov av hopp. För är det något USA behöver efter 8 år av Bush, en börs i botten och ett klimat att värna om är det hopp. Att en svart man kan bli president i USA är väl det mest hoppingivande man kan tänka sig i ett land med så enorma rasmotsättningar. För att glida in en sista gång i mitt negativa läge kan jag bli obeskrivligt irriterad på bajsnödiga människor som skriker om rasism så fort någon kritiserar Obama. Att göra det är bara att cementera synen på svarta som mindre värda genom att peka ut Obama som en bräcklig, omtålig liten porslinsvas som ska skyddas mot allt ont.
Godnatt!
/K
Politiskt korrekt
Har verkligen tröttnat på tjatet om politisk korrekthet. Så fort man t.ex. uttrycker sin åsikt om USA som ett riktigt pissland med sjuklig utrikespolitik så är man politiskt korrekt, samma sak när man visar minsta sympati för människor som lever under hårda förhållanden.
Visst kan jag förstå kritiken i grund och botten. Det kan vara irriterande med människor som, helt uppenbart, tagit sin åsikt från en spalt i Aftonbladet och sedan inte har några som helst grunder för vad den tycker. Men politisk korrekthet är inte det längre, det har blivit något annat. Det har blivit en ursäkt för idioter att bete sig hur de vill, och ett argument mot en människa med sunda värderingar som ifrågasätter varför de inte bryr sig.
Exempel:
Om någon frågar dig varför du inte gav pengar till en hemlös man fast du hade fullt med mynt i plånboken; kalla honom för politiskt korrekt! Om någon ber dig att inte driva med en annan människa i er närhet som har det svårt; kalla honom politiskt korrekt!
Listan kan göras längre, men jag anser att politiskt korrekt har blivit ett minst sagt fånigt begrepp som används på helt fel sätt. Det är helt åt helvete att människor som bryr sig om saker som händer omkring dem och som står för det får ta skit.
Tänk om!
/K
Visst kan jag förstå kritiken i grund och botten. Det kan vara irriterande med människor som, helt uppenbart, tagit sin åsikt från en spalt i Aftonbladet och sedan inte har några som helst grunder för vad den tycker. Men politisk korrekthet är inte det längre, det har blivit något annat. Det har blivit en ursäkt för idioter att bete sig hur de vill, och ett argument mot en människa med sunda värderingar som ifrågasätter varför de inte bryr sig.
Exempel:
Om någon frågar dig varför du inte gav pengar till en hemlös man fast du hade fullt med mynt i plånboken; kalla honom för politiskt korrekt! Om någon ber dig att inte driva med en annan människa i er närhet som har det svårt; kalla honom politiskt korrekt!
Listan kan göras längre, men jag anser att politiskt korrekt har blivit ett minst sagt fånigt begrepp som används på helt fel sätt. Det är helt åt helvete att människor som bryr sig om saker som händer omkring dem och som står för det får ta skit.
Tänk om!
/K
Välkomna mig tillbaka!
Efter en årlig sejour på Metrobloggen är jag tillbaka igen här och det känns... bra? Jajo det klart men, mer... hemma på något sätt. Låter lite fjantigt men det känns bara så. Sedan lär ju faktumet att Metrobloggens design var ful och funktionerna klumpiga ha bidragit till mitt val.
Även om jag ser detta lite som en nystart så kan jag inte direkt utlova en helt ny människa med annorlunda inlägg än tidigare. Jag är samma gamla snubbe med samma syn på samhället som tidigare och med samma moral i kroppen.
Så vad kommer jag att skriva om då?
Jag kommer inte att begränsa mig till att bara skriva om politik, inte heller (för allt i världen) om mode, utan jag kommer helt enkelt att skriva om det som dyker upp i huvudet. Plötsliga tankar och idéer, saker som irriterar mig, saker jag filosoferat över länge, människor eller händelser som fascinerat mig och så vidare. Det finns obegränsat med saker att skriva om, det gäller bara att fånga ögonblicken.
För er som snubblat in här för första gången och inte besökt min tidigare blogg kan jag beskriva mig själv lite kort:
Vad jag heter och var jag bor spelar ju egentligen ingen roll, men det är ganska enkelt att ta reda på för dig som är nyfiken. Jag går i 3:an på Kärrtorps gymnasium och är i den åldern där frågan "och vad ska du göra efter gymnasiet?" regnar tätare än bomberna i Gaza. Jag förstår de som frågar, men är av åsikten att det bara vore konstigt (eller snarare läskigt) om man mötte någon med en färdigutstakad plan på hur deras liv ska se ut. Livet är fullt av överraskningar och det vore bara dumt att motarbeta det faktumet genom att själv planera allting in i minsta detalj.
Förutom att gå i skolan och vara med polare och flickvän skriver jag en del, dels blogginlägg men också texter som kan liknas vid raplyrik, vilket är ganska naturligt i och med att hiphop strömmat ur mina lurar sedan början av mellanstadiet. Nu fick jag antagligen precis en stämpel av dig som läser som ännu en hjärndöd snubbe som lyssnar på en massa ännu mer hjärndöda snubbar som pratar i takt till trummor och bas om horor, pengar och prylar men it's aight. Jag kan ta det. Hiphop är så mycket mer än det (även om det händer att jag lyssnar på artister som faktiskt gör ovanstående typ av rap), men jag tänker inte predika om vad ni ska och inte ska tycka, det är helt upp till er. Jag lär dock då och då lägga upp lite musik som jag gillar, och visa det på det sättet istället.
Jag har ett stort intresse i samhället, hur vi påverkas av det och hur vi påverkar det. Mitt intresse av samhället kommer i grund och botten ifrån min obotliga nyfikenhet av hur allt hänger ihop, det känns som att man på ett lättare sätt kan navigera fram genom livet med mer kunskap. Kunskap är makt skulle man också kunna uttrycka det som.
Hoppas jag fått er att fastna en aning, om de flesta av er bara slöklickar vidare är det faktiskt mer eller mindre skitsamma. I första hand är detta en blogg för att avlasta min alltför sprängfyllda skalle, och i andra hand ett sätt att nå ut med mina åsikter till andra människor.
/K
Även om jag ser detta lite som en nystart så kan jag inte direkt utlova en helt ny människa med annorlunda inlägg än tidigare. Jag är samma gamla snubbe med samma syn på samhället som tidigare och med samma moral i kroppen.
Så vad kommer jag att skriva om då?
Jag kommer inte att begränsa mig till att bara skriva om politik, inte heller (för allt i världen) om mode, utan jag kommer helt enkelt att skriva om det som dyker upp i huvudet. Plötsliga tankar och idéer, saker som irriterar mig, saker jag filosoferat över länge, människor eller händelser som fascinerat mig och så vidare. Det finns obegränsat med saker att skriva om, det gäller bara att fånga ögonblicken.
För er som snubblat in här för första gången och inte besökt min tidigare blogg kan jag beskriva mig själv lite kort:
Vad jag heter och var jag bor spelar ju egentligen ingen roll, men det är ganska enkelt att ta reda på för dig som är nyfiken. Jag går i 3:an på Kärrtorps gymnasium och är i den åldern där frågan "och vad ska du göra efter gymnasiet?" regnar tätare än bomberna i Gaza. Jag förstår de som frågar, men är av åsikten att det bara vore konstigt (eller snarare läskigt) om man mötte någon med en färdigutstakad plan på hur deras liv ska se ut. Livet är fullt av överraskningar och det vore bara dumt att motarbeta det faktumet genom att själv planera allting in i minsta detalj.
Förutom att gå i skolan och vara med polare och flickvän skriver jag en del, dels blogginlägg men också texter som kan liknas vid raplyrik, vilket är ganska naturligt i och med att hiphop strömmat ur mina lurar sedan början av mellanstadiet. Nu fick jag antagligen precis en stämpel av dig som läser som ännu en hjärndöd snubbe som lyssnar på en massa ännu mer hjärndöda snubbar som pratar i takt till trummor och bas om horor, pengar och prylar men it's aight. Jag kan ta det. Hiphop är så mycket mer än det (även om det händer att jag lyssnar på artister som faktiskt gör ovanstående typ av rap), men jag tänker inte predika om vad ni ska och inte ska tycka, det är helt upp till er. Jag lär dock då och då lägga upp lite musik som jag gillar, och visa det på det sättet istället.
Jag har ett stort intresse i samhället, hur vi påverkas av det och hur vi påverkar det. Mitt intresse av samhället kommer i grund och botten ifrån min obotliga nyfikenhet av hur allt hänger ihop, det känns som att man på ett lättare sätt kan navigera fram genom livet med mer kunskap. Kunskap är makt skulle man också kunna uttrycka det som.
Hoppas jag fått er att fastna en aning, om de flesta av er bara slöklickar vidare är det faktiskt mer eller mindre skitsamma. I första hand är detta en blogg för att avlasta min alltför sprängfyllda skalle, och i andra hand ett sätt att nå ut med mina åsikter till andra människor.
/K
Ett sista adjö...
Hittade nån typ av metroblogg alldeles nyss och bestämde mig hipp som happ för att börja blogga där istället. Det tog emot att fylla i personuppgifterna och klicka på "skapa blogg", just för att man fäst sig lite vid blogg.se och allt som hör därtill. Men det känns som att fler lär hitta fram till min blogg på metro av någon anledning vilket vore välbehövligt med tanke på min futtiga läsarskara i dagsläget.
Jag vill ju inte på något sätt slå mig för bröstet (jag är ju trots allt svensk), men nog fan borde väl fler än 10-12 människor om dagen ha någon som helst behållning av min blogg när modebloggarna svämmar över av läsare. Dela med er lite! Fast samtidigt vet jag inte riktigt om jag vill ha en läsarkrets som bara går igång på dagens outfit och tips på den senaste ögonskuggan.
Hur som helst så vill jag tacka mitt lilla antal läsare för den här tiden så ses vi på min nya blogg!
Fridens liljor!
/Kasper, Kappe, Kappishh, rödhåret - din vardagspoet bland mjölkflärpar och uppvärmda toasitsar
Jag vill ju inte på något sätt slå mig för bröstet (jag är ju trots allt svensk), men nog fan borde väl fler än 10-12 människor om dagen ha någon som helst behållning av min blogg när modebloggarna svämmar över av läsare. Dela med er lite! Fast samtidigt vet jag inte riktigt om jag vill ha en läsarkrets som bara går igång på dagens outfit och tips på den senaste ögonskuggan.
Hur som helst så vill jag tacka mitt lilla antal läsare för den här tiden så ses vi på min nya blogg!
Fridens liljor!
/Kasper, Kappe, Kappishh, rödhåret - din vardagspoet bland mjölkflärpar och uppvärmda toasitsar
vardagskomik på tunnelbanan
Det var en kall morgon för ett tag sedan, en sån där morgon när man sakta lyfter på täcket bara för att snabbt dyka ner under det igen. Vill inte gå upp! Jag hade sovmorgon till 10.40 egentligen men var tvungen att vara på Södersjukhuset kl 8.00 för att ta en spruta mot min pollenallergi (en slags behandling som jag går på som håller på var sjunde vecka i 2-3 år till).
Övervann tillslut djävulen på min ena axel genom att lyckas ta mig upp och hinna med en snabb frukost. Sömndrucken och tung i kroppen släntrade jag i snabb takt ner för gatan mot tunnelbanan. Klockan var halv åtta när tunnelbanan dundrade in på Kärrtorps t-banestation och rusningstrafiken var i full gång, vilket märktes på den mängden människor som var påväg från förorten in till sina jobb i stan. Tänk att dom gör det här varje morgon, hur orkar dom? tänkte jag medan jag klev på.
Som vanligt de gånger jag åker till allergimottagningen så satt jag där och lät mp3n överrösta småprat, prasslande från tidningar och tunnelbaneröstens smått tjatiga tugg om vilken nästa station är. Mitt uppe i mitt dagdrömmande såg jag att dörrarna stod öppna och att det stod Skanstull på skylten. Satan, jag ska ju av!
Jag reste mig snabbt upp och började springa av, men när jag precis kommit av tog det plötsligt stopp, jag kom ingenvart. Brukar alltid hålla min mp3 i handen när jag sitter på tuben för att kunna byta låt snabbt, och idag råkade det vara så att hörlurssladden var virad några varv runt själva mp3n. Och när jag tittade bakom axeln såg jag att sladden hade fastnat i en killes ryggsäcksspänne.
Total förvirring uppstod. Jag tog ett snabbt steg tillbaka, hejdade killen som var påväg inåt i vagnen och fifflade av sladden samtidigt som jag mumlade nånting ursäktande. Exakt vad jag sa vet jag inte, i och med att jag hade hög musik på. Det är läskigt det där med att öppna munnen samtidigt som man fyller öronen med musik, det är som att man är döv och inte har någon koll på hur man låter överhuvudtaget.
Alla människor runt omkring mig stod och stirrade med tomma blickar utan att röra en min (som vanligt), men för mig förvandlade det en kass morgon till en helt överkomlig morgon som jag tog mig igenom med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla people!
/Kappe
Övervann tillslut djävulen på min ena axel genom att lyckas ta mig upp och hinna med en snabb frukost. Sömndrucken och tung i kroppen släntrade jag i snabb takt ner för gatan mot tunnelbanan. Klockan var halv åtta när tunnelbanan dundrade in på Kärrtorps t-banestation och rusningstrafiken var i full gång, vilket märktes på den mängden människor som var påväg från förorten in till sina jobb i stan. Tänk att dom gör det här varje morgon, hur orkar dom? tänkte jag medan jag klev på.
Som vanligt de gånger jag åker till allergimottagningen så satt jag där och lät mp3n överrösta småprat, prasslande från tidningar och tunnelbaneröstens smått tjatiga tugg om vilken nästa station är. Mitt uppe i mitt dagdrömmande såg jag att dörrarna stod öppna och att det stod Skanstull på skylten. Satan, jag ska ju av!
Jag reste mig snabbt upp och började springa av, men när jag precis kommit av tog det plötsligt stopp, jag kom ingenvart. Brukar alltid hålla min mp3 i handen när jag sitter på tuben för att kunna byta låt snabbt, och idag råkade det vara så att hörlurssladden var virad några varv runt själva mp3n. Och när jag tittade bakom axeln såg jag att sladden hade fastnat i en killes ryggsäcksspänne.
Total förvirring uppstod. Jag tog ett snabbt steg tillbaka, hejdade killen som var påväg inåt i vagnen och fifflade av sladden samtidigt som jag mumlade nånting ursäktande. Exakt vad jag sa vet jag inte, i och med att jag hade hög musik på. Det är läskigt det där med att öppna munnen samtidigt som man fyller öronen med musik, det är som att man är döv och inte har någon koll på hur man låter överhuvudtaget.
Alla människor runt omkring mig stod och stirrade med tomma blickar utan att röra en min (som vanligt), men för mig förvandlade det en kass morgon till en helt överkomlig morgon som jag tog mig igenom med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla people!
/Kappe
Paradoxala tankebanor
jag målar en tavla där jag står i mitten, fastnaglad
i en labyrint utan svar eller skattkarta
allt jag har är mina tankar och framsteg
multiplicerat med tiden på min handled
får så lätt att tappa tidsbegreppet
när inte ens livet efter lär räcka för mig att skriva mina texter
om saker jag inte kan nå
som jag sedan når men ändå bara vill springa ifrån
kalla mig konstig, galen eller få mig tvångsintagen
men det är så lätt att tappa greppet om livet när man vill fånga dagen
vill inte leta fel, men heller inte släta över
bara ge och ge men inte få ett jävla öre
det sägs att inget varar för evigt
och då är det lätt att tillvaron verkar sakna en mening
men allt jag ser när jag blundar nu
är ord på ett papper som aldrig suddas ut
för alla er som lever en dag i taget
knegar för mat i magen
er man vet vart man har
för alla er med värdighet
som aldrig väljer framgång framför ärlighet
kärlek till er
den här är till er
det är så mycket saker man hört, och mycket man sett
men man är aldrig bättre än det sista intrycket man gett
skriver två gånger sexton bars om att aldrig släppa tag
mitt sätt att ta mig vidare till nästa dag
när vardagen känns avslagen
och man är mentalt blåslagen från gårdagen
när varenda gnutta hopp verkar ha gett sig av
och man står kvar ensam med en bitter eftersmak
oavsett vad som tänder ens låga
är det då man får lust att öppna käften och fråga
"vad gör du man? vi är på samma lag
mot alla svåra val och hårda krav som livet kantas av
dags att byta lag när vi läser dig som om du hade streckkod
låt inte dina känslor följa någon lag
kärlek är det enda man inte blir mätt på
så kryp ur ditt hölje, ditt skal som döljer ditt jag"
i en labyrint utan svar eller skattkarta
allt jag har är mina tankar och framsteg
multiplicerat med tiden på min handled
får så lätt att tappa tidsbegreppet
när inte ens livet efter lär räcka för mig att skriva mina texter
om saker jag inte kan nå
som jag sedan når men ändå bara vill springa ifrån
kalla mig konstig, galen eller få mig tvångsintagen
men det är så lätt att tappa greppet om livet när man vill fånga dagen
vill inte leta fel, men heller inte släta över
bara ge och ge men inte få ett jävla öre
det sägs att inget varar för evigt
och då är det lätt att tillvaron verkar sakna en mening
men allt jag ser när jag blundar nu
är ord på ett papper som aldrig suddas ut
för alla er som lever en dag i taget
knegar för mat i magen
er man vet vart man har
för alla er med värdighet
som aldrig väljer framgång framför ärlighet
kärlek till er
den här är till er
det är så mycket saker man hört, och mycket man sett
men man är aldrig bättre än det sista intrycket man gett
skriver två gånger sexton bars om att aldrig släppa tag
mitt sätt att ta mig vidare till nästa dag
när vardagen känns avslagen
och man är mentalt blåslagen från gårdagen
när varenda gnutta hopp verkar ha gett sig av
och man står kvar ensam med en bitter eftersmak
oavsett vad som tänder ens låga
är det då man får lust att öppna käften och fråga
"vad gör du man? vi är på samma lag
mot alla svåra val och hårda krav som livet kantas av
dags att byta lag när vi läser dig som om du hade streckkod
låt inte dina känslor följa någon lag
kärlek är det enda man inte blir mätt på
så kryp ur ditt hölje, ditt skal som döljer ditt jag"
Nytt år; nya möjligheter men också nya hinder
Jaha.. nytt år, soooft. Samma scenario utspelar sig som alltid; alla babblar oavbrutet och skriver i sina bloggar om sin nyårsafton... men vafan, om jag är nyfiken så frågar jag?!
De som är intresserade är logiskt nog dina allra närmaste och de lär fråga dig när du träffar dom, så sluta nojja och kasta ut ditt liv till hela världen.
Nytt år var det ja. Känns som att folk överdramatiserar hela grejen en aning, det är inte som att du automatiskt blir en helt ny person bara för att vi räknar våra dagar på ett visst sätt. Har du ett mål; gör det som krävs för att nå det och förvänta dig inga mirakel bara för att du frammanar en falsk känsla av målmedvetenhet genom att ha nyårslöften.
Och utan att att vara negativ entrar jag det nya året med orden "ett nytt år är ingen ny tidsepok och inte heller en loppmarknad av möjligheter, utan bara ytterligare 365 dagar med dig själv och alla andra, där du hela tiden möter hinder av den simpla anledningen att du måste vara andfådd när du kommer i mål för att ha uppskattat loppet. Lite flummigt kanske, men jag gillar att se på saker hoppfullt men realistiskt och det är fan mitt motto inför detta år, att göra just det. Notera att jag inte kallar det ett nyårslöfte för det är en helt annan grej, detta motto kommer inte slitas ut pga att det blir ett nytt år utan pga erfarenheter och saker i min omgivning som påverkar mig."
Lägger nog f ö upp en text här snart som jag satt och filade på igårkväll, lär bli grymt.
/Kappe - din lian i bloggdjungeln
De som är intresserade är logiskt nog dina allra närmaste och de lär fråga dig när du träffar dom, så sluta nojja och kasta ut ditt liv till hela världen.
Nytt år var det ja. Känns som att folk överdramatiserar hela grejen en aning, det är inte som att du automatiskt blir en helt ny person bara för att vi räknar våra dagar på ett visst sätt. Har du ett mål; gör det som krävs för att nå det och förvänta dig inga mirakel bara för att du frammanar en falsk känsla av målmedvetenhet genom att ha nyårslöften.
Och utan att att vara negativ entrar jag det nya året med orden "ett nytt år är ingen ny tidsepok och inte heller en loppmarknad av möjligheter, utan bara ytterligare 365 dagar med dig själv och alla andra, där du hela tiden möter hinder av den simpla anledningen att du måste vara andfådd när du kommer i mål för att ha uppskattat loppet. Lite flummigt kanske, men jag gillar att se på saker hoppfullt men realistiskt och det är fan mitt motto inför detta år, att göra just det. Notera att jag inte kallar det ett nyårslöfte för det är en helt annan grej, detta motto kommer inte slitas ut pga att det blir ett nytt år utan pga erfarenheter och saker i min omgivning som påverkar mig."
Lägger nog f ö upp en text här snart som jag satt och filade på igårkväll, lär bli grymt.
/Kappe - din lian i bloggdjungeln
God jävla jul på er! :)
Jaha.. jul var det ja.
Jodå, julstämningen har nått vårt hus också, även om jag för första gången inte är RIKTIGT lika taggad som vanligt. Visst, fortfarande lika mysigt och soft med atmosfären och allt det där, men ändå är det någonting som inte är riktigt på sin plats. Let me paint you a picture...
Familjen Englund satt en vanlig vardag i början av december och åt en alldeles vanlig vardagsmiddag. Det var en vanlig dag. Samma gamla skit, samma mat, samma läxor, samma "nämen var är julstämningen"-prat och allt det där. Vi kom obesökt in på julen och konstaterade som sagt även i år att julstämningen verkar komma senare i år än vad den "brukar" göra, och när vi ändå glidit in på ämnet passade pappa på att sticka in en kommentar.
Det är konstigt, när oväntade och snabba händelseförlopp äger rum är det alltid som om de sker i ultrarapid. Jag såg pappa långsamt öppna munnen, dra efter andan, och sedan med en sån där långsam, mörk röst säga:
"Meen vi booordee kaaanske dra neeeeeer påå julklaappaarna i ååååår"
Och plötsligt fick jag jävligt ont i hakan.
Hmmm...?
Jo, för jag tappade den så jävla hårt i bordet att det lät som en gonggong (eller inte, men ni fattar poängen), även om det var väldigt väntat. Jag menar, någon gång måste ju den punkten komma hos en människa, där man inser att man kanske inte borde få lika många julklappar som tidigare år. MEN ÄNDÅ!
Man förstår ju för allt i världen att det är naturligt, att det ska vara så, men det snacket ville jag fan inte höra direkt efter denna upplevelse. Ville bara skrika: "JAG VILL HA MINA JULKLAPPAR!" och springa ifrån bordet men istället intog jag ett vuxenjag och höll med i stil med: "ja, det vore väl lämpligt." VAFAN!
Egentligen borde man ju skriva om hur tacksam man är för att man vaknar med sin mobil som väckarklocka och inga bomber eller granater, för det är ju på det viset man är pk, politiskt korrekt. Men det känns så jävla trist på något sätt.
Kommer nog ha en rätt vanlig jul i år också och ha det galet skönt med mina nära och kära även om jag får färre julklappar än vanligt, men det går inte att komma ifrån att känslan av att snart vara vuxen flåsar en i nacken these days.
Jaja, dags att sova. Kärlek på er och hoppas trots allt gnäll att ni får en riktigt god jul!
/Kappe - din chilifrukt i mjölkpaketet
Jodå, julstämningen har nått vårt hus också, även om jag för första gången inte är RIKTIGT lika taggad som vanligt. Visst, fortfarande lika mysigt och soft med atmosfären och allt det där, men ändå är det någonting som inte är riktigt på sin plats. Let me paint you a picture...
Familjen Englund satt en vanlig vardag i början av december och åt en alldeles vanlig vardagsmiddag. Det var en vanlig dag. Samma gamla skit, samma mat, samma läxor, samma "nämen var är julstämningen"-prat och allt det där. Vi kom obesökt in på julen och konstaterade som sagt även i år att julstämningen verkar komma senare i år än vad den "brukar" göra, och när vi ändå glidit in på ämnet passade pappa på att sticka in en kommentar.
Det är konstigt, när oväntade och snabba händelseförlopp äger rum är det alltid som om de sker i ultrarapid. Jag såg pappa långsamt öppna munnen, dra efter andan, och sedan med en sån där långsam, mörk röst säga:
"Meen vi booordee kaaanske dra neeeeeer påå julklaappaarna i ååååår"
Och plötsligt fick jag jävligt ont i hakan.
Hmmm...?
Jo, för jag tappade den så jävla hårt i bordet att det lät som en gonggong (eller inte, men ni fattar poängen), även om det var väldigt väntat. Jag menar, någon gång måste ju den punkten komma hos en människa, där man inser att man kanske inte borde få lika många julklappar som tidigare år. MEN ÄNDÅ!
Man förstår ju för allt i världen att det är naturligt, att det ska vara så, men det snacket ville jag fan inte höra direkt efter denna upplevelse. Ville bara skrika: "JAG VILL HA MINA JULKLAPPAR!" och springa ifrån bordet men istället intog jag ett vuxenjag och höll med i stil med: "ja, det vore väl lämpligt." VAFAN!
Egentligen borde man ju skriva om hur tacksam man är för att man vaknar med sin mobil som väckarklocka och inga bomber eller granater, för det är ju på det viset man är pk, politiskt korrekt. Men det känns så jävla trist på något sätt.
Kommer nog ha en rätt vanlig jul i år också och ha det galet skönt med mina nära och kära även om jag får färre julklappar än vanligt, men det går inte att komma ifrån att känslan av att snart vara vuxen flåsar en i nacken these days.
Jaja, dags att sova. Kärlek på er och hoppas trots allt gnäll att ni får en riktigt god jul!
/Kappe - din chilifrukt i mjölkpaketet
Mina sms-ord
Kände bara för att skriva lite mer avslappnat idag än vad jag gjort under den senaste tiden, så jag tittade igenom min ordlista på mobilen över alla ord jag lagt till under de 5 månader jag ägt den och spekulerade sedan fritt.
Backslick - min käre vän Titus tilltalsnamn. Även Staffan och Tutten används flitigt. Gillar att pika folk som kan ta skämt och därför benämns han efter frisyren.
Bajare - kommentar överflödig.
Befogande, världshistorien osv. - jadu... det säger väl ganska mycket om mig, mest att jag är en ganska nördig typ emellanåt.
Biceps, manlighet, gymma - jag gillar att iallafall försöka inpränta ett uns av manlighetskänsla i mig själv genom att använda mig av typiska han-ord.
Bjucka, fiffel, knuckel, jidder osv. - de orden som används allra mest och antagligen förknippas mest med mig som person. extremt användbara, fiffel kan t ex vara i princip vad som helst.
Comprendo, softilicous - detta skvallrar om min rädsla för att vara torr vilket gör att jag därför flummar till det lite onödigt mycket ibland.
Bortkommen, lokalsinne - säger också en del om mig; jag är allmänt lost av mig när det gäller att hitta.
Crackin, gangsta, dawg, hollra - ja, jag lyssnar på hiphop.
Facebook - hjälp, facebook tar över världen!!!
Djura, kötta - inställning har jag iallafall.. kämpa är en synonym till dessa två maffiga uttryck.
Fresh - ja alla vet väl vad fresh är. fresh är t ex att använda ett par nya jeans för första gången.
Frulle - frukost, jag tuppar av om jag lämnat hemmet utan att ha "smörjt kråset".
Funta - fundera (på). jag är ganska fundersam av mig och även ganska velig. Detta gör att jag funtar mycket.
Heroes - helt fast för denna serie!
Golonka - polsk svinstek, ett internskämt mellan mig och calle. lite onödigt att ta med här egentligen, men ville bara skryta lite med att jag lär vara en av de få i sverige som har lagt till detta ord i min mobil.
Hottentott - är egentligen ett afrikanskt folk men används snarare som ett utropsord, typ: "men din JÄVLA hottentott!"
Huvaligen - norrländska, betyder ungefär "usch och fy, någonting-kryper-i-min-nacke-feeling"
Kajko - dåligt, fel, kefft. vet inte riktigt vart det kommer ifrån, finskan kanske?
Kaosa - gillar att överdriva, därav detta ord. jag menar, jag lever ju inte ett SÅ jävla intressant liv så att allting kaosar hela tiden.
Läppstift - ja, vi två har en historia tillsammans.. säger inte mer än så.
Keffhet - egen böjning av kefft.
Kepsen - min kära, gröna Zoo Yorkkeps har följt mig överallt sedan maj i år fram tills nu när det plötsligt blev kallt som fan. hon har dock tendenser att hamna mer på andras huvuden än på mitt eget av någon outgrundlig anledning, men jag älskar henne ändå.
Zåft - används när en konversation dör ut. "soooffft."
Äh, nu måste jag tamefan ta och pallra mig mot sängen. Godnatt era muppar!
Backslick - min käre vän Titus tilltalsnamn. Även Staffan och Tutten används flitigt. Gillar att pika folk som kan ta skämt och därför benämns han efter frisyren.
Bajare - kommentar överflödig.
Befogande, världshistorien osv. - jadu... det säger väl ganska mycket om mig, mest att jag är en ganska nördig typ emellanåt.
Biceps, manlighet, gymma - jag gillar att iallafall försöka inpränta ett uns av manlighetskänsla i mig själv genom att använda mig av typiska han-ord.
Bjucka, fiffel, knuckel, jidder osv. - de orden som används allra mest och antagligen förknippas mest med mig som person. extremt användbara, fiffel kan t ex vara i princip vad som helst.
Comprendo, softilicous - detta skvallrar om min rädsla för att vara torr vilket gör att jag därför flummar till det lite onödigt mycket ibland.
Bortkommen, lokalsinne - säger också en del om mig; jag är allmänt lost av mig när det gäller att hitta.
Crackin, gangsta, dawg, hollra - ja, jag lyssnar på hiphop.
Facebook - hjälp, facebook tar över världen!!!
Djura, kötta - inställning har jag iallafall.. kämpa är en synonym till dessa två maffiga uttryck.
Fresh - ja alla vet väl vad fresh är. fresh är t ex att använda ett par nya jeans för första gången.
Frulle - frukost, jag tuppar av om jag lämnat hemmet utan att ha "smörjt kråset".
Funta - fundera (på). jag är ganska fundersam av mig och även ganska velig. Detta gör att jag funtar mycket.
Heroes - helt fast för denna serie!
Golonka - polsk svinstek, ett internskämt mellan mig och calle. lite onödigt att ta med här egentligen, men ville bara skryta lite med att jag lär vara en av de få i sverige som har lagt till detta ord i min mobil.
Hottentott - är egentligen ett afrikanskt folk men används snarare som ett utropsord, typ: "men din JÄVLA hottentott!"
Huvaligen - norrländska, betyder ungefär "usch och fy, någonting-kryper-i-min-nacke-feeling"
Kajko - dåligt, fel, kefft. vet inte riktigt vart det kommer ifrån, finskan kanske?
Kaosa - gillar att överdriva, därav detta ord. jag menar, jag lever ju inte ett SÅ jävla intressant liv så att allting kaosar hela tiden.
Läppstift - ja, vi två har en historia tillsammans.. säger inte mer än så.
Keffhet - egen böjning av kefft.
Kepsen - min kära, gröna Zoo Yorkkeps har följt mig överallt sedan maj i år fram tills nu när det plötsligt blev kallt som fan. hon har dock tendenser att hamna mer på andras huvuden än på mitt eget av någon outgrundlig anledning, men jag älskar henne ändå.
Zåft - används när en konversation dör ut. "soooffft."
Äh, nu måste jag tamefan ta och pallra mig mot sängen. Godnatt era muppar!
trampa i mina rabatter så jag känner att jag lever.
I brist på annat vettigt att skriva om just nu så lägger jag upp en text. Galet lång, jag vet.. men jag hoppas du tar dig tid att läsa den, jag menar vartenda ord.
Du!
ja, just du...
... ta ut lurarna och slå dig ner
i den enda lugna vrån på scen av vårt skådespel
låt mig måla upp en bild du aldrig någonsin sett
och låt mig prata till punkt så jag målar den rätt
en bild av en perfekt värld där alla trädgårdar blomstrar
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
inga krav från ideal för alla ser likadana ut
vem man än träffar så är det samma sak som sker
ingen hyser agg mot någon och alla visioner är glasklara
det är väl precis som det ska vara
ingen klagar här.. för vem kan klaga
i det ändlösa solskenet i en sagovärld
veckor blir till månader och dagarna känns enahanda
och plötsligt börjar fler och fler människor att se ett samband
"jag borde inte klaga, går i ett oavbrutet lyckorus
... men, börjar det inte bli lite för mycket nu?"
känslan kryper längs med ryggraden, sakta men säkert
och man vill springa ifrån det för allt i världen, men..
.. antiklimaxen slår hårt, var det inget mer än såhär?
ska vi bara le av glädje istället för att leva och lära?
skratten känns inte i själen för man får aldrig gråta ut
ska timmarna bara avlösa varandra tills allting får ett slut
och då kanske allting börjar om, i samma gängor och spår
när varje dag känns som igår...
"Hej! Jag heter Magnus och är 19 år
jag varken sticker ut ur mängden eller trippar på tå
en helt vanlig kille, syns rätt sällan
men vill inget hellre än att slippa vara mitt emellan
spelade fotboll under mina yngre år
var rätt duktig, men gjorde det jobbet ingen såg
gick ut gymnasiet med rätt fina betyg
men i skuggan av min syster såg ingen mig i min vita kostym
hur jag mår idag? jo tack, inga stora besvär
eller jo förresten, ett... jag tror jag är kär
inte som i lågstadiet då man fnissade och rodnade snabbt
så fort man fick någon lapp där någon frågade chans
utan sådär kär så man kan ligga och stirra i taket
och känna hur fjärilar flyger och det pirrar i magen
frammana doften av hennes kastanjefärgade hårsvall
och ögonens djup som får mig att stamma fram min fråga
men jag har ingen aning om hon känner som jag
för hon flirtar med alla andra killar på samma sätt
vill inte leva på minnen, men inte heller vända blad
jag vill leva nu och vara en sån som alltid hamnar rätt
måste veta vad hon vill för det tär på mig inifrån
en känsla alltför svår att sätta fingret på..."
tillbaka till verkligheten, den riktiga verkligheten...
... i Tanzania, där en 5-årig flicka svälter ihjäl
trots den tunga bördan föräldrarna bär
i Irak, där en tapper man blöder
försvarat landet i 20 år men tydligen bara vandrat mot döden
ännu en själ som tappat glöden, och slängts som
en trasdocka i en massgrav med tusen män av samma öde
i Ryssland, där goda råd är dyra, för en ung tjej
som tvingas sälja sig till män för att ha råd med hyran
sniffar lim dagligen, som en halv individ
för att fly det öde hon är ofrivilligt fastankrad vid
om du fick styra för en dag skulle du stoppa galenskapen
besvara hatet med att ge barnen mat för dagen
utan tvekan, men om det innebar att vår värld blev till den perfekta världen?
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
där kontraster saknas, och där regn och tårar aldrig faller ner
även om vår värld är lätt att hata ibland
släpp tanken om att rädda den, låt mig ta dig någonstans?
minns du solens första strålar spegla sig i morgondaggen
bara fötter mot gräset, sedan bryta spegelbilden i vattnet
vad gjorde den stunden så vacker.. att du direkt efter
satte dig ner och tvunget skulle fånga den på papper
vi spolar tillbaka till vintertider
och landar i en skur av snöblandat regn långt ifrån himmelriket
du vaknade av väckarklockans plågsamma klagorop
och påmindes av hur långt ifrån ditt liv var en sagobok
duschen lockade upp dig, men det var slut på det varma vattnet
igen! enda räddningen blev att koka en kanna kaffe
du stirrade ner i koppen, livlös och seg i kroppen
och efter att ha sneglat på klockan
insett att detta skulle bli tredje gången den här veckan du blir sen till jobbet
i den perfekta världen hade detta aldrig skett
men där hade heller inte kontrasterna synts på samma sätt
folk säger emot Guds existens
genom att fråga varför vissa barn svälter ihjäl
vi vet inte om Gud finns, men vi vet att det skapar en jämvikt
att älska är gudomligt, men att hata är mänskligt
för hur kallt det än låter; all denna galenskap
finns för att vi ska uppskatta vad vi har så länge vi har det kvar
visst, fortsätt sörj för de soldater som fallit i strid
men sätt inte vår ribba för högt
för perfekt kommer vår värld aldrig att bli
Fridens!
/Kappe
Du!
ja, just du...
... ta ut lurarna och slå dig ner
i den enda lugna vrån på scen av vårt skådespel
låt mig måla upp en bild du aldrig någonsin sett
och låt mig prata till punkt så jag målar den rätt
en bild av en perfekt värld där alla trädgårdar blomstrar
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
inga krav från ideal för alla ser likadana ut
vem man än träffar så är det samma sak som sker
ingen hyser agg mot någon och alla visioner är glasklara
det är väl precis som det ska vara
ingen klagar här.. för vem kan klaga
i det ändlösa solskenet i en sagovärld
veckor blir till månader och dagarna känns enahanda
och plötsligt börjar fler och fler människor att se ett samband
"jag borde inte klaga, går i ett oavbrutet lyckorus
... men, börjar det inte bli lite för mycket nu?"
känslan kryper längs med ryggraden, sakta men säkert
och man vill springa ifrån det för allt i världen, men..
.. antiklimaxen slår hårt, var det inget mer än såhär?
ska vi bara le av glädje istället för att leva och lära?
skratten känns inte i själen för man får aldrig gråta ut
ska timmarna bara avlösa varandra tills allting får ett slut
och då kanske allting börjar om, i samma gängor och spår
när varje dag känns som igår...
"Hej! Jag heter Magnus och är 19 år
jag varken sticker ut ur mängden eller trippar på tå
en helt vanlig kille, syns rätt sällan
men vill inget hellre än att slippa vara mitt emellan
spelade fotboll under mina yngre år
var rätt duktig, men gjorde det jobbet ingen såg
gick ut gymnasiet med rätt fina betyg
men i skuggan av min syster såg ingen mig i min vita kostym
hur jag mår idag? jo tack, inga stora besvär
eller jo förresten, ett... jag tror jag är kär
inte som i lågstadiet då man fnissade och rodnade snabbt
så fort man fick någon lapp där någon frågade chans
utan sådär kär så man kan ligga och stirra i taket
och känna hur fjärilar flyger och det pirrar i magen
frammana doften av hennes kastanjefärgade hårsvall
och ögonens djup som får mig att stamma fram min fråga
men jag har ingen aning om hon känner som jag
för hon flirtar med alla andra killar på samma sätt
vill inte leva på minnen, men inte heller vända blad
jag vill leva nu och vara en sån som alltid hamnar rätt
måste veta vad hon vill för det tär på mig inifrån
en känsla alltför svår att sätta fingret på..."
tillbaka till verkligheten, den riktiga verkligheten...
... i Tanzania, där en 5-årig flicka svälter ihjäl
trots den tunga bördan föräldrarna bär
i Irak, där en tapper man blöder
försvarat landet i 20 år men tydligen bara vandrat mot döden
ännu en själ som tappat glöden, och slängts som
en trasdocka i en massgrav med tusen män av samma öde
i Ryssland, där goda råd är dyra, för en ung tjej
som tvingas sälja sig till män för att ha råd med hyran
sniffar lim dagligen, som en halv individ
för att fly det öde hon är ofrivilligt fastankrad vid
om du fick styra för en dag skulle du stoppa galenskapen
besvara hatet med att ge barnen mat för dagen
utan tvekan, men om det innebar att vår värld blev till den perfekta världen?
där solen alltid skiner och där människor alltid ler
där kontraster saknas, och där regn och tårar aldrig faller ner
även om vår värld är lätt att hata ibland
släpp tanken om att rädda den, låt mig ta dig någonstans?
minns du solens första strålar spegla sig i morgondaggen
bara fötter mot gräset, sedan bryta spegelbilden i vattnet
vad gjorde den stunden så vacker.. att du direkt efter
satte dig ner och tvunget skulle fånga den på papper
vi spolar tillbaka till vintertider
och landar i en skur av snöblandat regn långt ifrån himmelriket
du vaknade av väckarklockans plågsamma klagorop
och påmindes av hur långt ifrån ditt liv var en sagobok
duschen lockade upp dig, men det var slut på det varma vattnet
igen! enda räddningen blev att koka en kanna kaffe
du stirrade ner i koppen, livlös och seg i kroppen
och efter att ha sneglat på klockan
insett att detta skulle bli tredje gången den här veckan du blir sen till jobbet
i den perfekta världen hade detta aldrig skett
men där hade heller inte kontrasterna synts på samma sätt
folk säger emot Guds existens
genom att fråga varför vissa barn svälter ihjäl
vi vet inte om Gud finns, men vi vet att det skapar en jämvikt
att älska är gudomligt, men att hata är mänskligt
för hur kallt det än låter; all denna galenskap
finns för att vi ska uppskatta vad vi har så länge vi har det kvar
visst, fortsätt sörj för de soldater som fallit i strid
men sätt inte vår ribba för högt
för perfekt kommer vår värld aldrig att bli
Fridens!
/Kappe
har så många tankar om livet att jag förvånas över att jag faktiskt lyckas leva det.
tiden den rinner, livet försvinner
man förvånas över hur lite man hinner
och trots att nävarna knyts tills knogarna vitnar
tycks det omöjligt att passa ihop alla bitar
för vilket synsätt till livet du än talar för
kan det bytas ut nästa dag i en värld där inget handlar om raka rör
och när allt är temporärt i denna värld
hur ska man kunna hålla fast vid vem man är?
allt som oftast vet jag vem jag ser i spegeln
vill leva i presens men ändå följa spelets regler
gå rakryggad och stark, leva ett rättfärdigt liv...
... men samtidigt känna att jag är vid liv
för min misslyckade hinna i tid-filosofi
är inget annat än ren och skär idioti
blir alltför ofta paralyserad
börjar överanalysera...
... du vet när det känns som om du bär tankar för flera
man vill fånga vartenda svar
men hur många ska lämnas kvar
inget utrymme för spontanitet
leker med tanken
men vet att ett liv dedikerat åt andra
inte leder fram till en hederskrans
och som om det inte räcker med vardan
så har man läxor i staplar
man lär sig aldrig, nej varje vecka är det samma sak som händer min vän
använder mer tid till att planera min tid än att faktiskt använda den
börjar ärligt talat tröttna på att vandra runt med kniven mot strupen
men jag får väl vila mot jul...
... eller när livet är slut
vissa dagar skrattar man åt känslan, andra skriver man ner den
vissa går man rak i ryggen, andra viker man ner sig
men hela din person bygger på hur du beter dig
när fåglarna sjunger om din undergång
man förvånas över hur lite man hinner
och trots att nävarna knyts tills knogarna vitnar
tycks det omöjligt att passa ihop alla bitar
för vilket synsätt till livet du än talar för
kan det bytas ut nästa dag i en värld där inget handlar om raka rör
och när allt är temporärt i denna värld
hur ska man kunna hålla fast vid vem man är?
allt som oftast vet jag vem jag ser i spegeln
vill leva i presens men ändå följa spelets regler
gå rakryggad och stark, leva ett rättfärdigt liv...
... men samtidigt känna att jag är vid liv
för min misslyckade hinna i tid-filosofi
är inget annat än ren och skär idioti
blir alltför ofta paralyserad
börjar överanalysera...
... du vet när det känns som om du bär tankar för flera
man vill fånga vartenda svar
men hur många ska lämnas kvar
inget utrymme för spontanitet
leker med tanken
men vet att ett liv dedikerat åt andra
inte leder fram till en hederskrans
och som om det inte räcker med vardan
så har man läxor i staplar
man lär sig aldrig, nej varje vecka är det samma sak som händer min vän
använder mer tid till att planera min tid än att faktiskt använda den
börjar ärligt talat tröttna på att vandra runt med kniven mot strupen
men jag får väl vila mot jul...
... eller när livet är slut
vissa dagar skrattar man åt känslan, andra skriver man ner den
vissa går man rak i ryggen, andra viker man ner sig
men hela din person bygger på hur du beter dig
när fåglarna sjunger om din undergång
Tillbaka igen på andra sidan..
Idag var man tillbaka igen, på andra sidan kassan. Hemma igen.. Konsum - home, sweet home. Och det gick verkligen bättre än väntat efter ett års frånvaro, det flöt på rätt bra. Men när jag styrde mina steg hemåt, från Björkhagen, över Nytorpsgärde, förbi Jesses krog, genom centrum, genom parken och uppför min gata, var det ändå en tanke jag inte kunde slå bort.
Dubbelmoral är nog den vanligaste ovanan vi har. När jag började jobba på Konsum innan förra julen blev det så tydligt för mig hur folk inte bryr sig om hur deras vardagliga och till viss del pyttesmå handlingar påverkar andra. De betalar med ihopskrynklade sedlar, pratar i mobiltelefonen medan de betalar alternativt är allmänt sura och vresiga när man själv är jättetrevlig. Jag förbarmade mig över faktumet men jobbade vidare.
När jag sedan slutade jobba på Konsum några månader senare blev allting så klart. Det var inte som att jag inte hade sett det tidigare, men det blev på något sätt en uppenbarelse för mig. Jag gör fan likadant när jag inte befinner mig på "den andra sidan".
Okej, jag skulle aldrig prata i mobilen medan jag betalar, för det är respektlöst och snudd på kränkande mot filuren som sitter med krökt rygg över kassan och rör armarna i sidled 8 timmar i sträck. Men visst händer det ibland att jag låter mina vardagliga frustrationer delvis gå ut över andra människor..
När någon man känner blir dumpad av sin partner och går ner sig totalt så säger man till sig själv att "visst, klart man ska bearbeta sorgen, men sådär djupt skulle jag aldrig gå". Men när man sen finner sig själv i samma situation, visst fan ligger man sömnlösa nätter med gråten i halsen?
Bara ett exempel men ni förstår nog vad jag menar, det här kan användas för i princip vad som helst.
Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till här, men.. vi pratar helt enkelt väldigt mycket men överlåter det fysiska till "dom andra". Men det finns inget dom andra, vi är alla likadana!
Man ska akta sig för att döma människor innan man funderat över hur man själv hade reagerat..
/Kappe - din kassa 2 i livets varuhus
Dubbelmoral är nog den vanligaste ovanan vi har. När jag började jobba på Konsum innan förra julen blev det så tydligt för mig hur folk inte bryr sig om hur deras vardagliga och till viss del pyttesmå handlingar påverkar andra. De betalar med ihopskrynklade sedlar, pratar i mobiltelefonen medan de betalar alternativt är allmänt sura och vresiga när man själv är jättetrevlig. Jag förbarmade mig över faktumet men jobbade vidare.
När jag sedan slutade jobba på Konsum några månader senare blev allting så klart. Det var inte som att jag inte hade sett det tidigare, men det blev på något sätt en uppenbarelse för mig. Jag gör fan likadant när jag inte befinner mig på "den andra sidan".
Okej, jag skulle aldrig prata i mobilen medan jag betalar, för det är respektlöst och snudd på kränkande mot filuren som sitter med krökt rygg över kassan och rör armarna i sidled 8 timmar i sträck. Men visst händer det ibland att jag låter mina vardagliga frustrationer delvis gå ut över andra människor..
När någon man känner blir dumpad av sin partner och går ner sig totalt så säger man till sig själv att "visst, klart man ska bearbeta sorgen, men sådär djupt skulle jag aldrig gå". Men när man sen finner sig själv i samma situation, visst fan ligger man sömnlösa nätter med gråten i halsen?
Bara ett exempel men ni förstår nog vad jag menar, det här kan användas för i princip vad som helst.
Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till här, men.. vi pratar helt enkelt väldigt mycket men överlåter det fysiska till "dom andra". Men det finns inget dom andra, vi är alla likadana!
Man ska akta sig för att döma människor innan man funderat över hur man själv hade reagerat..
/Kappe - din kassa 2 i livets varuhus
Skynda långsamt..
Var på gymmet häromdan och fick ännu en uppvisning i osäkerhet med anknytning till mitt förrförra inlägg. Var precis klar med en övning och skulle gå och dricka, när jag plötsligt såg en kille som såg ut att vara i min ålder kämpandes med en 15 kilos-hantel i varje hand. Det han gjorde var att lyfta axlarna upp och ner för att träna upp axlarna.
Killen var förfan 190 lång och skulle inte bli mycket smalare om han så blev tillplattad efter att ha stått bakom en dörr som smälls upp på vid gavel i en tecknad serie (jag log faktiskt lite för mig själv när jag tänkte den tanken när jag stod där och glodde som ett fån, jag och min livliga fantasi). Det var verkligen hemskt att se hur han kämpade och slet men knappt kunde röra axlarna en millimeter upp, och gång på gång fick ge upp efter korta, desperata försök.
Vad tänkte han egentligen på under tiden han höll på?
"Jag ska bli accepterad, jag ska få magrutor, jag ska få tjejer..." vad rörde sig i hans skalle?
Jag vet, det kan inte vara friskt att analysera allt man ser.. men det är bara typiskt mig på något sätt, att inte förstå hur folk tänker och därför gå omkring och vara nyfiken ända tills polletten trillar ner.
Vad gör att vi har så himla bråttom i livet hela tiden? Visst, vill killen bli biff så är det ju upp till honom. Men att bygga upp sin kropp tar flera år (särskilt när man verkligen startar på ruta NOLL som han gjorde) och i början kan man inte för allt i världen gå omkring och noja över vad biffarna på gymmet ska tycka om en när man plockar med tre gånger så lite vikter som dem. De har också varit där en gång i tiden, och om de nu skulle hånflina lite mot en när man gör det; låt dem vara så! Det finns liksom ingen mening i att försöka imponera på människor man antagligen aldrig kommer lära känna och i samma veva bryta ner sin kropp.
Kommer nog inte komma med något svar till föregående styckets fråga, inte i det här inlägget och kanske aldrig heller någonsin innan jag jag checkar ut från jordelivet. Men det är heller inget jag siktar på.. vissa frågor är kanske inte menade att besvaras, och ibland kan frågan faktiskt vara intressantare än själva svaret i sig.
Dagens budskap blir:
Lev människa, lev! Det är lättare sagt än gjort men du har ett helt liv på dig att förverkliga dina drömmar och samtidigt hinna leva på vägen, så vad stressar du för? Livet kan ta slut imorgon, men det är inget du kan påverka. "Dont let the things that you can't change stress you out".
/Kappe
Att båda ska fylla år på samma dag också..
du gör min himmel blå inifrån
Grattis till min älskade Louise och grattis också till min bästaste bäste vän, Calle! (du får faktiskt skylla dig själv att du håller dig undan från kameror så ofta calle, det gjorde att jag inte orkade sitta och leta upp och en bild på dig.. synd!)
vad händer ikväll?-generationen
Ibland får jag bara ett intryck av att det finns extremt många osäkra människor runtomkring mig.. de ser bra ut, har någorlunda social kompetens och snygga kläder; allt det där som man "ska" ha för att vara någon enligt mallen. Ändå är det deras rädsla som lyser igenom så himla tydligt. En rädsla för att få en stämpel på sig som inte går att tvätta bort.
Ett konkret exempel som jag stött på flera gånger:
Man sitter några stycken, säg klasskompisar, och diskuterar något sevärt program på TV. Någon oinsatt frågar när det går och någon annan svarar "halv tio på fredagar".
Det jag har lagt märke till är att det alltid, ALLTID måste vara någon som direkt hugger till med svaret "det är fett segt, för då är man ALDRIG hemma ju.. då är man ju ute och festar, ofta man sitter hemma på en fredag.. haha" med ett galet nedklankande tonläge. Och då hakar såklart någon på med en ironisk kommentar som är lika played out som inkast "jo haha, jag sitter ALLTID hemma på fredagkvällar med mamma och pappa och tittar på så ska det låta, HÖHÖ"
Och hur kommer det sig att de känner att de MÅSTE säga någonting? Jo, för annars kommer ju folk tro att de verkligen GÖR det, dvs. väljer bort festande på en fredag för att ta det lite lugnt med eller utan sällskap. Och det går ju inte, för då får de ju en ONORMAL-stämpel i pannan som aldrig någonsin kommer gå att tvätta bort. De kommer bli mobbade för all framtid och tillslut bli så deprimerade att de en morgon dränker sig själva i gröten.
Nämen seriöst vafan.. ibland undrar man vad det är med folk? Varför kan inte folk "bara vara"? Jag har tagit lugnt en hel del fredagar under mina tonår so far och det är jag jävligt nöjd med. Visst, jag gillar att festa, ta ett gäng öl till skön musik och träffa en massa nytt folk.. det kan vara väldigt skönt med något som livar upp efter en seglivad skolvecka. Men det kan vara minst lika skönt att bara ta det lugnt och kolla några filmer eller vad som helst, antingen själv eller med några kompisar (oftast dock med sällskap då det lär bli långtråkigt utan någon att snacka och bolla idéer med).
Lär dig att uppskatta dig själv människa. Tro mig, allt blir väldigt mycket lättare då...
/Kappe - din profet bland förstaklassarna
Ett konkret exempel som jag stött på flera gånger:
Man sitter några stycken, säg klasskompisar, och diskuterar något sevärt program på TV. Någon oinsatt frågar när det går och någon annan svarar "halv tio på fredagar".
Det jag har lagt märke till är att det alltid, ALLTID måste vara någon som direkt hugger till med svaret "det är fett segt, för då är man ALDRIG hemma ju.. då är man ju ute och festar, ofta man sitter hemma på en fredag.. haha" med ett galet nedklankande tonläge. Och då hakar såklart någon på med en ironisk kommentar som är lika played out som inkast "jo haha, jag sitter ALLTID hemma på fredagkvällar med mamma och pappa och tittar på så ska det låta, HÖHÖ"
Och hur kommer det sig att de känner att de MÅSTE säga någonting? Jo, för annars kommer ju folk tro att de verkligen GÖR det, dvs. väljer bort festande på en fredag för att ta det lite lugnt med eller utan sällskap. Och det går ju inte, för då får de ju en ONORMAL-stämpel i pannan som aldrig någonsin kommer gå att tvätta bort. De kommer bli mobbade för all framtid och tillslut bli så deprimerade att de en morgon dränker sig själva i gröten.
Nämen seriöst vafan.. ibland undrar man vad det är med folk? Varför kan inte folk "bara vara"? Jag har tagit lugnt en hel del fredagar under mina tonår so far och det är jag jävligt nöjd med. Visst, jag gillar att festa, ta ett gäng öl till skön musik och träffa en massa nytt folk.. det kan vara väldigt skönt med något som livar upp efter en seglivad skolvecka. Men det kan vara minst lika skönt att bara ta det lugnt och kolla några filmer eller vad som helst, antingen själv eller med några kompisar (oftast dock med sällskap då det lär bli långtråkigt utan någon att snacka och bolla idéer med).
Lär dig att uppskatta dig själv människa. Tro mig, allt blir väldigt mycket lättare då...
/Kappe - din profet bland förstaklassarna
Hmm..
Want to, but I can't help it
I love the way you feel
Just kinda stuck between my fantasy and what is real
I need it when I want it
I want it when I don't
Tell myself "I'll stop" every day, knowing that I won't
I got a problem and I
Don't know what to do about it
Even if I did
I don't know if I would quit
but I doubt it
I?m takin' by the thought of it
And I know this much is true
Baby you have become my addiction
I?m so strung out on you
I can barely move
But I'm likin' it
Think of it every second
I can't get nothing done
Only concern is the next time I?m gon' get me some
Know I should stay away from
'Cause it's no good for me
I try and try but my obsession won't let me leave
Ne-Yo= drogmissbrukare?
Who knows.
I love the way you feel
Just kinda stuck between my fantasy and what is real
I need it when I want it
I want it when I don't
Tell myself "I'll stop" every day, knowing that I won't
I got a problem and I
Don't know what to do about it
Even if I did
I don't know if I would quit
but I doubt it
I?m takin' by the thought of it
And I know this much is true
Baby you have become my addiction
I?m so strung out on you
I can barely move
But I'm likin' it
Think of it every second
I can't get nothing done
Only concern is the next time I?m gon' get me some
Know I should stay away from
'Cause it's no good for me
I try and try but my obsession won't let me leave
Ne-Yo= drogmissbrukare?
Who knows.
okej..
.. jag har fortfarande inte gått och lagt mig, kan inte sluta pumpa låten
ALLA SOM INTE DANSAR ÄR VÅLDTÄKTSMÄN!
kom ihåg vart du hörde det först ; )
/K to tha ap
ALLA SOM INTE DANSAR ÄR VÅLDTÄKTSMÄN!
kom ihåg vart du hörde det först ; )
/K to tha ap
