Kappe - Life of a redhead

People!

For den lilla skara som ar intresserad har jag nu prantat in lite dagboksanteckningar fran mitt skrivhafte in i datamaskinen, sa tankte lagga upp inlaggen en efter en nu. Helt ocensurerat, hoppas det smakar!

/K

Ouff, skont att antligen vara tillbaka igen pa fast mark och ha pa sig rena klader!

Det har gatt superbra att fiska, har varit tufft som fan att halla pa mellan 6-21 varje dag, men valdigt kul ocksa, sarskilt nar jag hade lart mig att dra upp fiskarna pa ratt satt (utan att fa blasor pa handerna med andra ord, vilket jag fick i borjan).

Har skrivit en massa varje dag, vilket har varit hur skont som helst. En vana att ta med sig hem! Hade planer pa att lagga upp en del jag skrivit har, men vi far se om det blir av (= om jag kan ockupera deras dator sa pass lange).

Aker ut igen pa tisdag for den andra och avslutande turen, sa skriver mer innan det.

Saknar alla manniskor som en galning!

Karlek!

/K

Sitter och laser boken Confessions of an economic hit man, en bok som handlar om den s.k. corporatocracy dar banker, regeringar och storforetag ar sammanflatat till en global maktelit, och de manniskor som arbetar som economic hit men (forfattaren ar en fore detta). Dessa manniskor jobbar for denna maktelit for att helt enkelt overtyga u-lander att ta emot alldeles for stora lan fran USA for att USA sedan ska kunna exploatera landet pa olika satt.

Visst, man skulle kunna saga att det ar som att be om att bli en fullfjadrar cyniker att lasa denna bok, och ja, sa ar det kanske (jag ar ju delvis dar redan a andra sidan). Hursomhelst ar nagot som jag har funderat lange pa hur man kan se medmansklighet pa ett helt annat plan.

For att gora det enkelt; en minoritet av maktgalna manniskor styr over och utnyttjar en majoritet for egen vinning. Sjalvklart ligger det da i denna maktelits intresse att vi vanliga manniskor inte star upp mot dem (de vill ju saklart behalla sin makt) utan att vi istallet dodar varandra pa grund av alkohol, girighet och en massa annat som latt leder till att vi rakar i luven med varandra.

Darfor finns det politiska skal till att vi haller sams. Okej, har man en diskussion sa har man och om nagon haller pa att doda en sa ar det val klart att man ska forsvara sig. Men det finns sa mycket onodigt hat och vald som har rotter i totalt ovasentliga saker som konsumtion och vassa armbagar som latt gar att undvika om man bara ar installd pa det (aven om det sjalvklart ocksa kan kretsa kring, for manga, livsviktiga saker som religion och politik).

Det man bor ha i atanke innan man ger nagon pa kaften for att han inte delar ens asikter eller jobbar ihjal sig (och darmed latt blir otrevlig mot sina medmanniskor) for att ha rad med onodig konsumtion ar att man bara spelar den globala makteliten i handerna. Det ar meningen att folket ska halla ihop, vi har inte rad att bete oss som idioter mot varandra helt enkelt!

Well well, de flesta avfardar val det har som pure hippiesnack, men jag tror pa det.

Karlek!

/K

Provade en sjukt ball grej nyss, fick inspiration fran en minst lika ball blogg kallad 365 saker du kan skriva, vilket ar en slags konceptblogg kring poesi, skrivande och sant. Hursomhelst, ni ser ju sjalva vad det handlar om pa lanken, men for er som inte ens orkar pallra er in pa lanken handlar det om att skriva utan att tanka. Att skriva gor man oftast ensam nar man ar pa ett eftertanksamt humor, insjunken i sina egna tankar, men mitt uppe i funderingarna hindrar man sig ofta fran att skriva vissa saker. Vissa kanslor och tankar censureras for att de kanns lite knappa/laskiga att erkanna eller kanske later konstiga nar man forsoker formulera dem.

Jag vet inte hur mitt lilla alster blev. A andra sidan maste det inte bli jattebra, bara en tanke klacks i skallen som kanske inte hade klackts om man inte hade "floedat". Well well, har har ni min text hursomhelst, klockan har hunnit bli halv fem pa morgonen har borta sa jag ska krypa till kojs nu. Bless!

jag finner mig sjalv i en tillvaro sa bracklig som finaste porslin men ar det mitt eget fel att jag kanner sa eller kan jag gora nagonting at det, ar glaset halvtomt eller halvfullt fragar folk sig sjalva nar det vissa ganger faktiskt inte innehaller nagonting alls

 

eller kanske inte ens ar ett glas, det kanske ar nagot helt annat

snarare ett lopband dar man knappt hinner uppfatta sjalva varandet for att bandet ar installt pa hogsta hastighet

 

vi gar omkring och tror att majoriteten av alla manniskor har den dar hogsta hastigheten installd pa sitt band pa grund av... ja vada egentligen? att alla andra ocksa har det? inte alltfor konstigt, vi ar trots allt flockdjur och ganska lika alla andra djur som levat och lever pa var planet

 

bortsett fran att vi bloggar och twittrar da kanske..

 

men vi kan ju faktiskt stalla in hastigheten pa vart band utan storre problem

eller manga av oss kan det ska jag val kanske saga, andra manniskor tenderar ofta att vilja pilla med varandras lopband vilket gor det hela lite mer komplicerat

 

vissa joggar inte alls, de har aldrig fattat det dar med motion

och jag forstar dem till viss del, man hinner liksom inte uppleva nagot i den farten, man kan knappt urskilja nagonting overhuvudtaget

 

men en lagom sondagspromenad da, ar det det ultimata tempot man bor halla?

jag har inga svar, for mig funkar det utmarkt men det kanske ar helt at skogen for dig

det ar val tur att det finns en del tid att prova sig fram pa, eller hur?

 

/K

Oh!

Haha, jag som trodde att jag var ensam om att se ansikten pa alla mojliga stallen! Hittade precis en sjukt rolig och kreativ hemsida, checka in folk!

Dricka ur beer keg och roda plastmuggar, check!

Just nu gor jag inget sarskilt forutom att chilla galore, lyssna pa richie spice och undra nar familjen kommer hem. Skulle latt kunna chilla har nagon dag till, sarskilt med det fina vadret i atanke.

Var pa ett graduation party igar med Tara, vilket var javligt kul. I borjan var det lite "jomensaattehhh.."-lage, pallade ju inte hanga efter henne som en svans. Men sen hookade jag med nagra asskona snubbar, varav majoriteten inte visste sarskilt mycket om Sverige. En snubbe hade helt randomly skrivit en fet uppsats om Sverige pa universitetet sa han berattade lite om sin bild av Sverige. En huvudpoang vi kom fram till var att manga svenskar ar individualister, hela sjalvforverkligande-tanket har slagit igenom ganska fett far man saga.

Reppade en massa svenska artister for ovrigt; Danjah, Hoffmaestro, Joey Fever, Looptroop, Million Stylez, Promoe, Prop Dylan och framforallt Chords. Man maste ju passa pa som en sann musiknord :)

Nae, nu ska jag ut i solskenet och chilla med hunden. Det kanske jag inte har namnt forresten, jag vaktar en hund, tva katter och en hamster nar jag ar har. Tungt sallskap med andra ord!

Bless!

/K

Allt ar skitfett just nu. En granntjej vid namn Tara kom forbi och vi drog ivag till hennes polare och hangde lite, sen drog vi ivag och plockade bjornbar. Sjukt softa manniskor! Verkar vara sa chillat pa Lummi Island, det bor typ 1000 pers har och alla verkar kanna alla.

I vanliga fall brukar man forknippa det med en rutten svensk hala dar ungdomar hanger vid sibyllakiosken med sina moppar och nagon ledarsnubbe brolar at folk for att impa pa brudarna, men har ar det bara soft. Avslappnade manniskor som alla verkar kunna hanga med varandra utan att doma. Haha, en snubbe visade mig sin feta herbgarden, det kandes ratt sjukt att se det vaxa sa oppet. Sa ar det pa sana har sma oar.

Nu ska jag se om jag orkar ta mig for att laga lite kak, fridens liljor!

/K

Har sitter jag, chillar, lyssnar pa bobban och skriver lite sa att ni fa som faktiskt laser min blogg vet vad jag sysslar med. Ni vet nog vart jag ar, men for er andra som snubblat in har kan jag saga att jag ar pa en o, Lummi Island, som ligger pa USA:s vastkust ungefar vid Seattle.

Just nu ar familjen vars hus jag chillar i ivag pa nan typ av slaktconvention (las med prickar, annars kan det bli fel), dom kommer hem pa sondag nagon gang och da ska jag dra ivag och gora det jag ar har for: fiska.

Manga har reagerat pa det, och jag forstar det.. jag ar ju inte kand for att vara nagon fiskesnubbe direkt. Men det ska bli javligt fett, antar att jag inte far projs forran jag har lart mig ordentligt sa det ar bara att hugga i! Det ar genom farsan i familjen som knegar med detta och det var pa det viset jag kom in pa det har sparet.

Other news:
Jag kopte ett munspel innan jag drog. Fortfarande ingen aning om hur man gor, tankte komma till det sa smaningom...
Mitt skagg kommer vaxa och frodas under alla tio veckorna i huvudet, det kommer bli nice.
Dock kommer haret pa mitt huvud gora det samma, inte lika nice.
Jag har precis lyssnat pa fyra feta latar i rad, se nedan.

Bob Marley - Caution
Dead Prez  - Propaganda
Chords - Places to go
Promoe - Up

Nu ska checka efter lite skona munspelskurser pa natet , skriver mer senare.

Frid och karlek!

/K

Har funderat mycket på det där med vår strävan efter mer. Många gånger konstaterar jag för mig själv att den bara gör att vi känner oss otillräckliga, olyckliga och aldrig kan vara nöjda med vad vi har, men självklart är det inte riktigt så enkelt. Strävan efter mer gör också att vi hittar lösningar på tidigare tillsynes olösliga problem och utvecklas som människor.

Det här med ekonomisk tillväxt är en väldigt intressant sak, ett begrepp som, tillsammans med bland andra effektivisering, beskriver vår tidsanda. Det är inget fel på att sträva efter tillväxt, som vanligtvis mäts enligt BNP och som logiskt nog borde leda till att fler människor får mat på bordet. Men kan vi alltid räkna med att ekonomin hela tiden blir bättre? Det känns som att det är det enda ekonomer pratar om när allt kommer till kritan. När vi nu har en kris (ja, den pågår fortfarande bara att det inte går att läsa lika många alarmerande artiklar i Aftonbladet om det längre) som är värre än på en väldans massa år och samtidigt står inför ett vägskäl där vi måste satsa på dyrare förnyelsebara naturresurser, är det då inte lite klokare att tala om fördelningen av de pengar vi redan har?

När jag funderat kring detta har jag osökt kommit att tänka på det här med friidrottsrekord. Hur långt kan vi gå egentligen? Det största problemet med att förutsäga framtida friidrottsrekord är att vi inte har varit där ännu, det är fortfarande orörd, outforskad mark för mänskligheten. Vi har med andra ord inga direkta ramar för vad som är mänskligt. Ett omtalat problem är att många gamla rekord sägs vara satta under förhållanden som idag inte skulle tillåtas, och dessutom hade man inte likvärdiga dopingkontroller på den tiden. Detta gör att det är ganska ovanligt att rekorden slås, i bara 12 av de 46 existerande grenarna har världsrekord satts på 2000-talet (visserligen gäller detta fram tills juli 2008).

Så till vida vi inte släpper dopningen fri förstås. En intressant diskussion jag inte riktigt orkar ge mig in i nu, men det känns inte särskilt troligt.

En annan sak som alltid varit populärt att drömma om är möjligheten till förlängt eller evigt liv. Kanske behöver vi inte drömma mycket längre, forskarna har nämligen lyckats förlänga liven på möss (även om steget därifrån till människan är ganska långt). Det är lätt att slentrianmässigt säga att "jomen hundra år till, varför inte?", men frågan är om vi verkligen vill det? Vilka effekter skulle det få på vår jord när den redan är minst sagt överbefolkad? Och kanske framförallt: tar det inte lite udden av livet?

Varför är vi så rädda för att dö egentligen? Nog för att jag förstår att det antagligen känns lite vemodigt när livet börjar närma sig sitt slut, men att börja mixtra för att vi ska klara oss längre?

/K

Forskare: Hasch är farligt för alla

I PK-moralpanik-Sverige känns ju en artikel som denna så jävla självklar. Jag har långtifrån koll på droger, men även den dummaste kan väl förstå att injicering av THC knappast kan jämföras med att röka en spliff? Denna illustration som jag hittade på en blogg säger väl allt.

Enligt många är det dessutom rent bullshit att rökande dödar hjärnceller. Att det ska döda hjärnceller baseras på tester man gjorde i USA där man satte masker på apor och pumpade in cannabisrök, där aporna kvävdes av maskerna vilket såklart medförde att man tappade/dödade hjärncellerna.

Det känns på något sätt som att all forskning och många människors åsikter baseras på gammal hederlig etik och moral direkt ur religionen, typ "nämen knark är ju farligt, inte ska vi väl..." Att inom dessa frågor förlita sig på vad människor sa för en väldans massa år sedan känns väldigt, väldigt skevt.

Bara en sån sak som att så ohyggligt många dör av alkohol och tobak, som är lagligt, medan absolut NOLL dör av marijuana, som är olagligt, säger väl det mesta. Det känns ganska omvänt att alkohol är så pass socialt accepterat som det är när det är den femte farligaste drogen. Hade den lanserats idag hade den totalförbjudits, utan tvekan.

Ska kolla på en dokumentär snart, The Union: the business behind getting high, som verkar riktigt intressant. Well well, orkar inte riktigt ge mig in i diskussioner kring avkriminalisering/legalisering just nu... kanske en annan gång.

Kärlek!

/K

Känns som att många generellt sett inte greppar varför övervakning hotar vår integritet, och varför det i sin tur får förödande konsekvenser på vårt samhällsklimat. Den här videon förklarar väl det hela rätt bra.

Fridens!

/K

En sak jag har irriterat mig på är att folk har en tendens att klappa en på huvudet och säga att "ja, drömmar är alltid bra att ha", så fort man yttrar sig det minsta om saker man tycker är fel i samhället. Som om det är någonting negativt med att inte stödja rådande världsordning, med allt pengaslaveri, all stress och alla orättvisor som hör därtill?!

Jag kan förstå att folk inte vågar tro på något annat än etablerade sanningar när alla konspirationsteoretiker ses som galenpannor som bör spärras in mellan fyra vita väggar omedelbart för samhällets bästa. Nog för att konspirationsteoretiker kan vara lite väl säkra på sin sak och därmed roliga att göra narr av, det är en sak, men att inte förstå att de gör samhället en stor tjänst är bara trångsynt.

Varför gör de samhället en tjänst, dessa alldeles verklighetsfrånvända människor? Av en enkel anledning: vi hade inte varit någonstans idag om ingen hade ifrågasatt de etablerade sanningarna. Jodå, det finns mer sansade människor som har gjort mer vetenskapligt bevisade upptäckter, men dessa hade antagligen inte börjat forska om inte konspirationsteoretikerna börjat uppmärksamma mysteriet. Det behövs ofta en galenpanna för att vi "vanliga" människor ska våga börja forska själva kring ämnet.

Hur många trodde till exempel från början att 9/11 var ett inside job? Jag var inte i närheten av att tro det (nog för att jag bara var 11 år då iofs) och hade inte de första konspirationsteoretikerna gormat hade vi antagligen fortfarande trott på versionen om terrorister. Nu pratar jag som om inside job-versionen är den officiella, men det finns fortfarande luckor i bevisningen tyvärr. För mig är det inte totalt uppenbart att det var USA själva som gjorde det, man måste hålla båda dörrar öppna, men jag menar: de bluffade sig in i Vietnamkriget, det är bara ett exempel. Varför skulle de inte gjort det 2001?

9/11 blev ett ypperligt tillfälle att "öka säkerheten" och därmed kontrollen över folket, då alla skrämdes av den terroristbild som byggdes upp.

Jaja, ska inte svamla iväg om det där alltför mycket. Hur som helst: kommentarer som att man "borde slappna av och sluta tänka så mycket" och "inte tro på allt som står på Internet" har jag inte mycket till övers för. Däremot kan jag förstå att man intar den positionen om man själv inte tror på någonting alls.

Fridens liljor!

/K

Man skulle behöva se denna video då och då för att påminna sig själv om vad som är viktigt här i livet.
Fridens liljor!

/K

Bli inte bortskrämd av rubriken, jag förstår att det leder deprimerande men jag lovar att det inte handlar om det du tror.

Mindes plötsligt några lektioner i religionskunskap vi hade under trean där vi pratade om buddhism. När vi pratade om buddhismens första sanning som du ser i rubriken hade många svårt att greppa dess innebörd, några började direkt gnälla om emosnack och någon annan vräkte ur sig att de inte fattade någonting, så vår lärare förklarade det ungefär såhär (som jag minns det):

Om man tänker sig er situation nu, allt ni vill göra är att sluta skolan. Förhoppningsvis börja plugga eller hitta något schysst jobb att syssla med. Drömmen är hela tiden att flytta hemifrån, vilket den antagligen har varit sedan några år tillbaka. Säg att den dagen sedan kommer, om en sisådär ett och ett halvt år, då ni faktiskt flyttar till en egen lägenhet alldeles själva. Det första året kommer du ha fullt upp med att flytta in och känna in miljön, men så småningom kommer du känna att lägenheten är lite för trång; du behöver lite mer space eller så kanske du vill flytta ihop med din partner. Du har lyckats skaffa dig ett jobb med bättre lön och ni flyttar till en större lägenhet i ett finare område. Nu kommer du kanske inte sukta efter ett annat boende på ett bra tag, men nu kommer det istället vara någonting annat du vill byta upp.

Buddhismen säger att vi blir otillfredsställda om vi hela tiden låter strävan efter något bättre styra oss. Målet med livet är därför enligt buddhismen att undvika återfödelse och därmed få slut på lidandet.

Och det låter ju bra. Eller bra och bra, det gör det ju faktiskt inte, jag är inte speciellt andlig av mig och vill gärna fortsätta leva tack. Men att vi inte mår bra av att aldrig vara nöjda med våra liv känns ganska vettigt. Problemet är bara att det är helt och hållet omöjligt att leva 100% nöjd med allting hela livet. Livet är föränderligt; för varje dag som går vidgar man sina vyer lite mer, ser lite fler människor att jämföra sig med och förstår förhoppningsvis sig själv och världen lite bättre och detta gör att man hela tiden strävar efter något bättre.

Det går inte direkt att säga att strävan efter något bättre och större enbart gör människan ont. Denna strävan gjorde att människan från första början spred sig från Afrika ut i resten av världen för att utforska nya kontinenter och sedan dess har oräkneliga upptäckter gjorts som format de olika verklighetsbilder människor har idag.

Denna strävan efter något bättre har med andra ord två sidor, precis som allting annat här i världen. Frågan är bara vart man ska dra gränsen för när den inspirerar människan och när den bara tynger ner människan?

Jag har funderat över ett eget exempel. Just nu lyssnar jag på min musik i en mp3-spelare med 8GB minne, vilket i början var nästintill överväldigande men som på senare tid börjat bli lite för "trångt" (precis som i lägenhetsexemplet i början). Jag har, sedan jag köpte den, utvidgat min musiksmak väldigt mycket och nu skulle jag absolut inte tacka nej till en likadan spelare med dubbelt så stort minne. Å ena sidan skulle jag då kunna ha med mig all underbar musik överallt utan att behöva kompromissa och lägga in låtar fram och tillbaka, men å andra sidan lägger jag då 1-2 tusen kronor på en apparat, vilket innebär ett antal timmar av jobb för att skrapa ihop de slantarna. Är verkligen en apparat värd all den fritid jag offrar för att kunna skaffa den?

Detta är inget jag grubblar överdrivet mycket på, det är inget stort problem i mitt liv eller så, men jag ville bara visa hur detta problem kan te sig i våra liv i olika skalor. För andra kanske det handlar om att de å ena sidan vill kunna tillbringa tid med sina barn, men å andra sidan måste jobba dubbla pass för att ha råd att leva istället för att bara överleva.

Man får helt enkelt skapa sig en egen uppfattning om vad man tycker det är värt. Så länge man inte slentrianmässigt hela tiden strävar efter nya prylar och en högre plats i hierarkien, men inte heller å andra sidan avsäger sig alla utmaningar bara för att man kan misslyckas är man nog på rätt väg. Så länge du inte handlar efter vad du tror att andra förväntar sig av dig utan istället lyssnar till vad du själv vill är du din egen lyckas smed.

Preach!

/K

Fri som en fågel, den saken är säker. Frågan är om fågeln sitter i en bur i en kvav, trång etta i Kärrtorp eller om den flyger bland Anderna och längs med franska rivieran. Med andra ord; man väljer själv åt vilket håll man vill styra sin skuta och hur man själv definierar ordet frihet.

Jävligt skum känsla att aldrig mer behöva gå till plugget.

Tro mig, jag är som ett barn i en godisaffär över vad framtiden har att erbjuda, men jag kan fortfarande inte komma ifrån denna abstrakta känsla. Alla rutiner man hittills styrts av är nu borta. Runt åtta gick man till dagis och blev sedan hämtad vid fyra-fem, i lågstadiet började man åtta och slutade vid tolv, mellanstadiet halv nio till två, högstadiet halv nio till halv tre och gymnasiet nio till halv tre. Man visste vad man skulle göra, däremellan fyllde man ut tiden genom att spela fotboll, hänga med kompisar och sitta vid datorn (plus givetvis lite annat också).

Nu då? Det är med skräckblandad förtjusning jag tar det första trevande steget ut på linan, bara för att inse att jag hädanefter får klara mig utan säkerhetslinan. Det enda jag vet är att det ska bli kul, spännande och annorlunda. Säkerligen jobbigt som fan stundtals också, men det hör till.

Låt inte någon definiera din frihet
låt inte någon bestämma din mening med livet

/K

Det är lätt att bli deppig och fastna i samma gamla floskler gällande världen: alla är fattiga och har HIV i Afrika och i Asien sitter alla småbarn och syr fotbollar och kläder. Usch, inget hopp finns det för mänskligheten. Eller? Hans Rosling tycker annorlunda och det går inte att göra annat än att förändra sitt synsätt på världen efter att ha sett denna föreläsning.

Om ni börjar störa er på hans försvenskade uttal är ni ute och cyklar, han har otroligt mycket bra att säga. 19 minuter av ditt liv kan det nog vara värt.
Så ett lite gladare inslag i min annars så mörka och cyniska blogg, passar bra på en sommardag som denna:

Hans Rosling shows the best stats you've ever seen

/K

Det finns mycket saker att irritera sig på här i världen, folk med konstiga åsikter till exempel. Jag tänker inte tvinga dem att tycka som mig, det vore bara idiotiskt, men mer eller mindre irriterad kommer jag nog alltid att vara på vissa människor.

Två exempel på såna människor dök upp idag i tidningen Mitt i Söderort, en medioker gratistidning som är fylld till 85% av annonser och resten riktigt tråkiga, dåliga och ointressanta nyheter. Jag hade ingenting för mig medan jag satt och käkade så jag ströläste lite i alla fall. På insändarsidan fastnade jag för en intressant åsikt som lät, enkelt sammanfattat, ungefär såhär:

"I vårt centrum sitter en massa alkisar och dricker öl och ser allmänt nedgångna ut på några bänkar. Dessa bänkar ligger inte långt ifrån ett dagis och en bollplan, vilket medför att våra ungar får se dessa sinnesvaga medborgare (okej så skrev hon inte, men kan man läsa mellan raderna så). Ska våra ungar behöva växa upp på detta sättet? Var finns de ordningsmän som håller kontroll över vårt kära centrum och slänger ut dessa hjärtlösa alkoholister? Vi borde bry oss om varandra."

Jag förstår grundtanken: alkisar är fulla, läskiga, luktar allmänt illa och gör konstiga grejer barn inte ska behöva se. Men betyder det att vi ska slänga in dom längst in i den smutsigaste, mörkaste skrubben av vårt samhälle där ingen längre kan se dem? Det känns ungefär lika smart som att försöka lagstifta bort teknisk utveckling (... vänta nu, menar han?) ja, jag menar IPRED-lagen. Ingenting försvinner bara för att man försöker skuffa undan det.

Hursomhelst, jag håller med om att våra barn ska vara så säkra som möjligt, de är vår framtid och den riktiga nyckeln till en bättre värld. Dock inte till vilket pris som helst. Innan OS i Peking fick en väldans massa människor flytta från staden av olika anledningar; många för att man skulle försköna och modernisera staden, vissa för att de till och med var för fula. Även en ung flicka som sjöng invigningssången ersattes inför invigningen av en ny flicka som istället mimade till den första flickans sång. Varför? Den första flickan var för ful.
Om vi då ändå ska flytta på dessa äckliga, stinkande gubbar kan vi väl lika gärna dela upp Stockholm i olika stadsdelar där allt från lycka och inkomst till bröst- och bicepsstorlek vägs samman och alla som är lika snygga, likaså lika fula, får bo för sig själva. Då kommer ingen märka att det finns olika typer av människor som beter sig på olika sätt och mår olika bra. Vips, så har vi ett elitstyrt, totalsegregerat samhälle!

Vi kan inte sätta ögonbindel för barnen och skydda dem från verkligheten. Den som skrev denna insändare anser jag representera en grupp människor som går omkring med skygglappar vid ögonen och hela tiden, med ett stelt leende, konstaterar att allting är bra.

Sedan inte sagt att det är genuint bra att barn måste bevittna människor som tagit till flaskan som sista utväg, monkey see monkey do som man säger. Tyvärr är det dock så samhället ser ut. Många människor mår skit och det måste man berätta för dem (givetvis lite inlindat för att inte göra dem självmordsbenägna vid 5 års ålder) för att eventuellt kunna förhindra att de också hamnar där tillslut. Detta istället för att de själva ska, vid 15 års ålder, upptäcka att även mamma och pappa som alltid verkar så kära också har problem.

Jag säger inte att jag har helt rätt om allt detta, men att slänga ut alkoholister från centrum är inte ett sätt att lösa problemet. Det ökar bara klyftorna och hjälper inte på något sätt de utsatta att komma tillbaka in i samhället igen.

Nu när jag blev så uppeldad kring det här minns jag inte vad det andra exemplet var längre, men det kanske är lika bra. Man kan ju inte sitta och vara irriterad jämt. Nu ska jag sova, fridens liljor!

/K

You are a terrorist (Du bist terrorist)

Tysk protest mot det totalitära samhälle vi är påväg mot (eller redan lever i, beroende på hur man ser på saken). Och ja, det finns engelsk text för er som inte kan tyska.

/K