Kappe - Life of a redhead

Kan inte dom förbaskade småskitarna komma och busa snart? Lär ju äta upp allt godis själv annars.
okej, det har jag nästan gjort..

------------------------------------------------

Deadline på måndag för naturarbetet och jag började jobba med det idag.. har inte kommit superlångt men mina axlar känns ändå lättare.
kanske löser det sig trots allt?

------------------------------------------------

Navelludd-historien som jag skrev om i ett tidigare inlägg har löst sig. Jag pratade med pappa och han kollade nästan snett på mig efter att jag hade frågat, saknades bara brunkräm och fjällrävenjackan för att han skulle vara en tvättäkta fjortis. Hursomhelst så är det ju självklart att navelludd inte är en av kroppens funktioner.. tröjan är ju inte direkt en del av kroppen, håret satt ju vid naveln före vi kom på kläderna. Dumstrut på Kappe.
fast det klart, jag undrar om jag någonsin sett en halvt skallig fjortis

------------------------------------------------

Jag och en kompis var i stan någon gång nu under lovet, minns inte när.. hursomhelst så mötte vi en extremt sminkad fjortis.. Visst, jag brukar lämna fjortisarna i fred med brunkräm, modebloggar och skvallerblaskor, men nu kunde jag inte låta bli. Jag menar, tjejen såg ju fan för tääääskig ut.
Så jag droppade en kommentar, med lite bitter underton: "jaså halloween börjar tidigt i år" och drog i samma veva en låång suck. Samtidigt som jag sa det så insåg jag det. Det var som om jag började öppna munnen och insåg det otroligt keffa i vad jag hade och säga men att munnen hade sitt eget liv.
Det var som om de bittra orden bara föll mot marken, och mitt uppblåsta jag fick plötsligt syrebrist. Polaren insåg allvaret i det hela och styrde oss vidare i en helt annan riktning för att undvika total katastrof.
kasper englund - alltid en värdelös diss i bakfickan


Fick förresten en "framtida klubb-banger" skickad till mig nyss: Alla som inte dansar - Snook, Afasi, SMK och någon/några fler. Helt sjukt jävla låt, boten Anna i hiphopversion but I luuv it :D

Aja, nu ska jag ta och dråsa ner i min sköna säng tror jag : )
Ta hand om er!

/Kappe - varken mer eller mindre den här gången

Direkt från Kappes huvud ut till er, enjoy!


vi går igenom livet med belastade samveten
och famlar fram efter sammanhang
för att hitta meningen i det

men sneglar hela tiden i den där förbannade backspegeln
på saker som samlar damm
trots att vi inte kan få en andra chans
tror nog jag är ett levande bevis på det

vi oroar oss mer om vad vi har på fötterna
än vart vi styr dem
och ser inte att det är plånböckerna
som faktiskt styr oss

vi springer genom livet
efter en mållinje i ständig rörelse
för att klara av att nå fram till ett svar på gåtan

men vardagsångesten kryper fram
och man sänker guarden
och för var dag som kommer hamnar man i sämre vanor
saker lämnas halvfärdiga
och de barriärer man tidigare byggt upp är nu endast fallfärdiga

för det stora steget ligger inte i att bestämma det hela
utan det ligger i att sätta sina händer i leran
och även om relationer kan skadas så är det mänskligt att fela,
men även vänligt menade saker kan få en att framstå som självisk och elak


visst kan livet vara frustrerande ibland?
chanser man aldrig fått eller chanser man aldrig får igen
som när man är arg och vill smälla igen en dörr som aldrig går igen

dessa dagar och stunder
som lett till rader från udden
kan vara det enda skälet till att även den svagaste sjunger

och jag svettas och sliter
för att lämna ett avtryck
för det är den enda vägen jag kan vandra stolt med rak rygg

så jag samlar mitt mod och min ammunition
och för ord till handling innan jag faller ihop...

... för trots allt är det ändå något som är så jävla underbart med att leva

Mitt liv är nu officiellt slut. Jag ska få glasögon, jag ska få glajjer, jag ska gå omkring med ett par bågar med två runda små glasskivor på... PANIK! Försöker få mig själv att inse och acceptera det genom att skriva ner det, men jag vet inte om det fungerar särskilt bra.

Nu vet jag hur Bert kände sig när han fick reda på det. Man har gått genom hela livet med samma tankesätt när det gäller många olika saker (bilolyckor, dödsfall inom familjen, glasögon osv.); det kan inte hända mig! Det får inte hända mig! Det ska inte hända mig! Äh, det kommer ändå aldrig hända mig..

Men nu står man här med skägget i brevlådan som Promoe när han hämtar posten, och ser att: fan, det kunde visst hända mig.

Det har egentligen varit ännu värre för mig. HELA min familj har glasögon och ändå har jag aldrig haft några problem med synen överhuvudtaget.
Syntestgubben frågade mig ett gäng frågor: har du haft några problem med synen förut? Får du någonsin huvudvärk när du läser och märker att texten inte står helt still? Har du någonsin svårt att se texten när du tittar på TV? Svaret är nej på samtliga. Så VAFAN ska jag få glasögon för? Kunde jag inte fått det i ettan isåfall, då hade folk iallafall hunnit vänja sig vid det (visserligen hade man blivit råmobbad och säkert slagen för det då också, vilket jag hoppas slippa nu).

Ska väl kanske avsluta med att säga att det inte är riktigt såhär farligt, ska bara ha dem när jag kör bil och sen om det behövs framför TV:n eller om jag sitter längst bak i klassrummet (vilket jag inte kommer göra av förklarliga skäl). Det är dock fortfarande inget jag rycker på axlarna åt, men å andra sidan kan jag trösta mig med att jag kan använda handikapp-platsen när jag kör bil sen (vadå? ingen kan väl säga emot att det är ett slags handikapp? :P)

Nu måste jag kila, simma lugnt!

/Kappe - din glasögonorm i vassen

Åhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.



Hur beskriver man ren trötthet? Dels allmänt trött, dvs. kinesögon och allmänt seg i huvudet, men också trött på att jag aldrig kan ta mig i kragen och lägga mig i TID! Damnit!

Känner mig bara så sjukt omotiverad till i princip alla ämnen. Konstigt nog är det enda ämnet jag verkligen är motiverad till svenska där vi har den suraste läraren.. men jag vill verkligen skriva, inget annat. Jag känner att jag utvecklas när jag skriver. Gör jag det när jag räknar matte? Nej. Pluggar geografi? Nej. Läser om utrikespolitik? Jag borde väl kanske det, men nej.. det känns fan inte så.

Och varför ska jag ha en satans lektion imorn och SEN sluta? Då kan jag väl förfan lika gärna ha lektioner hela dagen om de ändå ska tvinga upp mig kl 8?!

Plötsligt tändes ett hopp inom mig.. tänk om vi inte har internationella relationer imorgon? Vår lärare var ju borta i måndags, så kanske.. kanske..?

Gick för första gången sedan de första dagarna i ettan in på Fronter (för er som inte vet: en sida där lärarna skriver om prov, planering och allt det där). Jag såg det framför mig:

"Jag kan tyvärr inte hålla lektionen fredagen den 26 oktober för er, men ni är helt fria att plugga på egen hand om ni känner för det. Vi ses igen på måndagen efter lovet. Hälsningar Tomas Ekman"

Men nej.. inte ens det kan gudarna ge mig. Jag såg istället att jag har en läxa att läsa på tills imorn om EU och vafan det nu var. Det var då, precis då, som jag kollade upp mot himlen (eller taket då) och frågade mig; och vafan skulle det där vara bra för?
Och så ska man upp om drygt 7 timmar... huvaligen.

------------------------------------------------

Apropå absolut ingenting, vad fyller navelludd för funktion? Varför ska en liten grop i magen liksom suga in lite ludd från ens tröja? Har under det senaste året stött på det allt oftare (yes, ännu ett steg mot den ultimata manligheten!), och kan inte sluta fascineras över det.

Många av kroppens funktioner kan man ju trots allt förklara, t.ex. som att ögonbrynen leder bort svett och skit från ögonen... men navelludd? Näe, det är ett mysterium det där.
Får ta och snacka med farsan om det där, han brukar alltid ha någon teori. Hade t.ex. alltid undrat varför det smittar av sig när man gäspar och många gånger diskuterat det med folk utan att ha kommit fram till något vettigt, så lägger han fram världens självklaraste teori. Det är ju ett flockbeteende, att man ska anpassa sig till flocken och vara trött när resten av flocken är det. Så logiskt på något sätt.

------------------------------------------------

Matsugen. Sovautsugen. Lovsugen. Festsugen. Musiksugen.

Stillar inte ett enda av de fem behoven jag har just nu. That sucks.


Sängen kallar, gonatt!











Men.. är ni fortfarande kvar?
Okej då.
Jaaaa, jag sitter fortfarande kvar vid datorn. Och jaaaa, jag ska gå och lägga mig. Ja mamma.





P.S För övrigt finns det ett ord för det jag gör just nu på engelska som ligger så himla skönt i munnen; procrastinate vilket betyder att man skjuter upp saker.

(ville bara att ni skulle få veta det)


/Kappishh - de onödiga blogginläggens okrönte kung

"Du frisören, jag har alltid gått omkring och undrat hur jag skulle se ut med en kuk i pannan?"

Nämen seriöst, det gick väldigt snett till när jag i torsdags skulle raka av mig håret. Jag ställde in på 7 mm och sa åt Louise att börja köra. Innan hon hunnit börja såg jag ett litet skydd på apparaten (det som reglerar hur långt håret blir) och fick för mig att det endast var till för att skydda själva rakningsmekanismen.

Eftersom att det hade gått ganska segt de 2 gånger vi tidigare använt den så fick jag en aha-upplevelse: så det är DÄRFÖR det gått så segt!
Så jag tog bort den lilla plastprylen och Louise började sedan att raka ett streck mitt på skallen på mig, bara för att ganska snabbt avbryta rörelsen med ett ryck och en skräckslagen min.

 - Shit! Kappe, det är ju skitkort!
Jag antog att hon bara var sådär nojjig som tjejer kan bli när man rakar håret kortare än 10 mm, och svarade:
- Äh, det ska vara så.. kör på!
- Nämen allvarligt, gå och kolla dig själv i spegeln..

Traskade in i badrummet.
- Hahahahahaha, vafan?! Jag ser ju ut som ett jävla ollon mitt på skallen!

Men vi fattade fortfarande inte vad som var fel, så vi höjde millimetrarna från 7 till 20 och testade att raka lite längst ner på bakhuvudet. Fortfarande samma resultat.
Jag gick tillbaka till spegeln och fick ännu en skrattattack medan hon stod där som ett levande frågetecken och upprepade: förlåt förlåt förlåt, det var inte meningen! med ett desperat ansiktsuttryck.

Först då gick det sakta men säkert upp för oss vad vi hade gjort, så vi satte på regleraren på maskinen igen och rakade på sidorna om min flickväns vackra kreation. Resultatet ses ovan och konsekvenserna blev några heldagar med mössan som vapendragare.
Men jag bjuder på det nu, pallar jag inte gå med mössa inomhus längre..

------------------------------------------------

Är nyss hemkommen från London f ö. Jag och farsgubben hann med att gå på Stomp vilket var grymt coolt, snylta dyr choklad och dregla över prislappar på Harrods, besöka Speakers Corner och vara med om att en flummig gubbe startade en ny religion, och gå på fotboll.

Halva grejen med det sistnämnda var förresten det man hörde från de tjocka engelska fotbollsfarsorna runt omkring en:
Get on with it you fuckin cunts, come on then! Play the ball, play the fuckin ball! Oh, that's just awful football, why are you playing like a bunch of muppets?! You're all just sissies, girl scouts!
I grund och botten vill ju alla vi torra svennar som sett Green Street Hooligans och Football Factory åtminstone någon gång i våra liv förverkliga vår våta dröm om att få känna att vi är med på ett hörn och är sådär tuffa. Sådär farligt tuffa så att folk blir lite rädda men utan att skada någon. Jag bockar av på min livslista, oh yes!

I övrigt inte så mycket mer än så.. ville mest uppdatera lite och skryta med min självdistans som tillåter mig att lägga upp fula bilder på mig själv. Typ.

/Kappe - dendär krypande känslan du får när du suttit för länge vid datorn och fryser om högerhanden som du haft vid musen. Okej, nu beskrev jag bara hur jag känner nu, men ändå. Frid!

Det finns en skillnad mellan att ha en positiv syn på livet och att glorifiera verkligheten.
Det var allt jag hade att säga idag.



(Titus är för övrigt en väldigt stolt rekordhållare på den blåa banan på Eriksdalsbadet)

/Kappe

mitt i all plugghets, kampen för att hinna sova 8 timmar och det eviga snoozandet på morgonen så finns det några ljuspunkter i mörkret.

+
heroes
tortellini direkt ur kastrullen
mjölk direkt ur paketet
hösten
spontanåkande i kundvagnar mitt i natten
salladskrig (ja förlåt då, lite dumt var det kanske)

vafan, måste ju göra en minus nu ju. så vår mattelärare mattias blir nöjd, alla vet ju att det måste vara lika mycket på båda sidorna liksom.

-
uppvärmda toaringar
alarmsignalen
sånt där morgongrus i ögonen
hösten
löv
tomma löften till sig själv

och ännu en gång borde man lagt sig för länge sen.. fan då, keff självdisciplin är vad det är ; )
nä, nu ska jag göra slag i saken, vifta med min vita flagga och retirera för dagen. Puss på er!

/Kappe - din... ähhh

P.S. Hade jag varit en av er (ni vet vilka) så hade jag istället skrivit till alla mina underbara kompisar och min underbara flickvän om hur dom förgyller min vardag. Men det hade känts så jävla torrt, för vem vill läsa om det liksom? Fast det klart, vem vill läsa det här? Ähh.. (undra förresten hur många gånger jag har sagt "ähh" bara idag)

Har suttit och följt Bajenmatchen på portugisisk radio och via vår hemsida sen kl 22. Psykiskt nedbrytande att sitta här och hjälplöst lyssna på dendär jävla mundiarrén som calle så fint uttryckte det som. usch usch usch, det här var inte det jag behövde just nu. Det är ju bara så typiskt oss att få två bortdömda mål och en billig straff i en sån här viktig match också. FAN

Jaja, lycka till Elfsborg och Helsingborg. INTE

Jag HATAR hej-relationer. Det är kanske den där killen du gick i samma klass som under hela mellanstadiet men aldrig riktigt pratade med, eller den där tjejen som du snackat lite med under 2 fester men som du inte har något direkt gemensamt med. Det känns bara så meningslöst.
Det kan lukta lite dubbelmoral iom att jag i mitt förra inlägg proppsade för att man BÖR hälsa på sina grannar, men jag menar.. det är ju av ren artighet, man vet ju att man ändå aldrig kommer bli särskilt bra kompisar med dom. Men med hej-relationer vet man inte, och egentligen vill man bara se ner i marken och inte hälsa men samtidigt så vet man inte om den andra kanske tycker annorlunda och börjar treva efter någon slags mer vänskaplig relation med en.
Därför går man där som ett fån och söker med blicken, bara för att sen se att den andra snabbt som ljuset "råkar få ett sms" så att han/hon måste gå och nervöst stirra ner i mobilen.

På senare tid har jag slutat hälsa på mina hej-relationer, jag finner bara inte meningen med det. När jag tidigare idag gick och diskuterade ämnet med några klasskompisar så mötte jag plötsligt en av mina i trappan. Stärkt av vår diskussion tog jag mod till mig och klämde fram ett "tjena", lite sådär fint neutralt och svenskt. BARA för det så hade han tydligen bestämt sig för att inte hälsa, så han nickade lite förvånat åt mig och gick sen förbi mig. Vafan!
Kom ihåg-note för mig själv: aldrig mer hälsa på hej-relationer.
Men på något sätt är det väl en del av vardagen ändå..

Apropå det så har jag de senaste dagarna slagits av att "shit, nu är man VERKLIGEN inne i vardagslunken igen". 5 veckor av skolgång har avverkats och jag börjar redan bli lite smådeppig över hur begränsad man är; att man vill göra en massa grejer man inte kan, dels pga. pengabrist och dels för att man är fast i vardagslunkens gråa korridorer.

Uppvärmda toaringar, sms-mani, ett löfte om att hädanefter alltid vika sina kläder snyggt och prydligt och hålla ordning i sitt rum som sprack lika snabbt som skolan började..

Liggande mjölkflärpar, tepåsar, gamla apelsinskal och reklampost som man aldrig ens ägnat en tanke åt att läsa och annat krafs som slängs, detta tillsammans med en del läxpapper då de legat på samma bord och därför följt med ner i soporna...

Urladdad mobil och mp3-spelare, läxor upp till knäna men; vafan, jag måste ju se Idol!, helgplaner som spricker, söndagar där man gör vad som helst förutom att plugga; för att kunna plugga och tänka ordentligt måste jag först äta, sen måste jag ta en lååång dusch för att vara utvilad.......

Det är samma skit varje vecka känns det som, men vafan.. du ser inte mig klaga, det är vad man gör det till och jag gör det till något bra.

/Kappe - han som skriver det du tänkt så många gånger men aldrig riktigt skrivit ned

Jag trycker in koden, den där koden som jag alltid tryckt in men som jag fortfarande inte kan. Blir lätt så att man bara kan mönstret istället för sifforna. Lyfter nyckeln från kroken och greppar efter dörrhandtaget bakom mig. Låser sakta upp ackompanjerad av det hjärtskärande pipet som indikerar att larmet nu är påslaget. Knäpper på Tingsek i lurarna och drar igen dörren med en smäll bakom mig som får vår i princip antika utelampa och den gröna brevlådan att skallra till.

Tar dagens första steg på den asfalt jag nött ner nu i snart 14 år och låter vinden fånga mitt millimeterkorta hår. Bara några hus bort möter jag en kvinnlig granne i medelåldern. Med rösten som säger att "ett hej till en granne kanske inte räddar världen, men visst fan är det väl trevligt att hälsa ändå" ekandes i bakuvudet tittar jag nu upp och förbereder mig på att möta dennes blick, något som dock visar sig vara helt förgäves. Människan gick ju och praktiskt taget stirrade rakt fram! Det var då tankarna började komma igång; har hon haft en dålig dag? Kanske märkt att hon börjar glida ifrån en nära vän och nu funderandes på hur allt aldrig kommer bli som det en gång var? Sen slår det mig att det helt enkelt kan vara så att hon är en torr och tråkig människa som egentligen inte känner mig men tar mig för att vara likadan och därför prompt vägrar hälsa.

Kommer fram till centrum och märker när jag kollar på klockan att jag har 2 minuter till godo innan tunnelbanan går, så jag passar på att sticka in på Pressbyrån och köpa tuggummi för de enda slantarna jag har kvar. DÄR har vi en trevlig kille, han den där med lite utländskt utseende, svart hår och svag brytning på något främmande språk. Att jobba precis intill t-banan och hela dagarna tvingas konfronteras med stressade, jobbiga och irriterade människor skulle kunna knäcka vem som helst, men inte han. Han bara står där med sitt lite egna leende, alltid lika trevlig, och kastar alltid ur sig ett "ha det bra, kompis!" innan man hunnit flänga vidare mot spärrarna utan en tanke på vad ett litet "tack detsamma!" faktiskt kan ha för betydelse för honom just då. Min granne (och många andra för den delen) skulle ha mycket att lära av honom.

I och med min lilla pratstund med killen i kassan måste jag helt missat tiden då min tunnelbana redan har gått. Jag slår mig ner på bänken, lite nedslagen över den missade tunnelbanan med endast ett fåtal människor väntandes på samma tåg på samma perrong. Men i takt med att minutrarna tickar nedåt mot nästa avgång mot Odenplan börjar folk strömma in i allt större mängd, och jag finner mig själv vara ganska nöjd med att ha missat tunnelbanan och istället sitta där på bänken och betrakta människor i takt till John Legends harmoniska tongångar.

Ett emo går förbi, ett emo som kanske inte är ett emo men som i mina ögon är och förblir just ett emo om inte våra öden flätas samman och vi skapar någon slags relation någon gång i framtiden. Lite senare går en tjej med höga klackar, blont hår och en till lukten väldigt exklusiv parfym förbi mig med snabb takt, och det blir nu allt tydligare för mig hur mycket vi dömer ut folk helt utan att tänka. Orden "blond, blåst, bimbo" dyker snabbt upp i mitt huvud som en reflex och jag skäms innerligt. Det är då, just då, man känner sig som en produkt av dagens samhälle. Jahapp, de har lyckats med mig också.
Det skrämmer mig nästan hur många gånger jag dömt människor som senare gjort ett sånt starkt intryck på mig, på samma sätt som de människor jag umgåtts med medan jag dömt ut "de andra" visar sig vara på ett helt annat plan än mig.

När sedan en kille går förbi med en jävligt cool outfit kan jag inte slita blicken från honom. Jag älskar när man ser en människa som verkligen trivs i sina kläder och det gör att jag lätt fastnar med blicken, något som dock lätt kan misstolkas. Killen stirrar argt tillbaka och just då vill jag verkligen skrika: "JAG STIRRAR FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA COOL, INTE FÖR ATT KOLLA SNETT BRODER!" men jag gör det inte.

Människor, alla dessa människor. Alla med en historia att berätta, men alltför få med viljan att lyssna. Jag tror, eller jag vet, att om vi bara kunde börja prata mer med varandra om allt det som flyger förbi i våra huvuden när vi sitter på tunnelbanan och stirrar ut genom fönstret, när vi går där i regnet och bara skiter i hur blöta vi blir, när en ny människa plötsligt stormar in i våra liv och vänder upp och ner på det, och påminner en om hur oförutsägbart livet kan vara ibland.. OM vi bara kunde börja öppna upp oss mer för varandra så skulle vi öppna ögonen för en helt ny värld.

Jag vet att många av er som snubblat in på min blogg på ett eller annat sätt redan avfärdat min text efter bara några meningar och sagt till er själva att ni har viktigare saker för er. Frågan är om ni har det; jag ställer mig ofta frågan om det bara är jag som tycker att det ofta kan vara ganska kul och intressant att läsa igenom andras bloggar? Förstår inte hur folk orkar spela så upptagna att de inte ens kan bespara en 5 minuter av sina liv för att läsa ett inlägg på en blogg. Så viktiga är ni inte.

Om vi bara kunde få den förståelsen för att vi alla bara är människor och inga felfria individer så tror jag knappast att vi räddar världen med det, men hur det än är skulle det göra jorden till en trevligare plats att leva på. Någonstans är det ju trots allt så att vi är som allra modigast när vi erkänner att vi kanske inte alltid är så modiga.

Någonstans mitt i det där virrvarret av människor på tunnelbanan så insåg jag hur bra jag mår just nu. Visst, jag har mina dåliga dagar men jag vet att det finns en mening med dom också. Utan dom hade jag aldrig uppskattat de bra dagarna på det sättet jag gör idag. Och ja, jag är kär.. jävligt kär. Kan tyckas som något slags fjortis-playahead-uppmärksamhets-syndrom att ens skriva om det, men om ni vill tolka det som det then that's fine. Jag fann mig själv sitta och titta ut genom fönstret mitt under en lektion med ett fånigt leende på läpparna, tänkandes på henne.. shit, jag hade nästan glömt hur underbar kärleken kan vara.

------------------------------------------------

Ja, jag sitter här för att jag egentligen borde göra någonting annat (läs: läxor) som jag inte vill göra. Men no panic, det blir säkert bra.. och om det inte blir det, så är det väl bara att rycka på axlarna och ta det med en klackspark som Nacka Skoglund.

(man skriver verkligen som längst inlägg när man försöker fly från någonting annat, haha)


/Kappe - din fanbärare i livets djungelstrapatser

Du är inte trasig, du behöver inte fixas
Låt dom inte lura dig att tro din klocka tickar
När dom vill få ditt självförtroende att svikta
Så du ska ge dom pengar för att klippa och klistra
Vägen till lycka kommer aldrig vara sicksack
Man hittar mera fel och börjar sjunka som i kvicksand
Så när dom säger vi ska titta
o arma våra förebilder svarar jag dom vilka
Jag ser inga på TV och jag ser inga i riksdan'
Dom säljer livet så det är inte dit vi siktar
Så vi slutar aldrig bränna upp deras artiklar
Med människan ska man aldrig mixtra

Du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nejnej
Du kan sluta och leta det finns inga fel

Du och jag tittar nog i olika speglar
för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar vara skeva
för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten

Men du är inte trasig, behöver inte fixas åh nejnej
När priset går upp kommer själen gå ner
Du är inte trasig, behöver inte fixas åh nejnej
Du kan sluta o leta det finns inga fel

Vad snackar dom om?
Vad snackar dom om?

Inget nytt under hatten för vissa kanske, men ändå.. fyfan vilken bra text. Så simpel men jävligt effektfull. Vägen mot lycka kommer aldrig vara sicksack, mellan alla dessa ideal och alla dessa fördomar om den verklighet vi lever i idag, våga vandra med sträckt rygg, rakt fram!

Lyssna också in "Stjärnorna finns här", som handlar om det faktum att vi faktiskt borde stanna upp i all den statusjakt och materiella hets vi fastnat i och vara nöjda med det vi har, livet. "Sluta leta efter toppen för du står på den!"

/Kappe  - din bloggboj bland de sjunkande skeppen

Ja, jag och Calle däckade i samma säng den här helgen också. Så nu är man halvt förkyld, KUL
vi är hopplösa

------------------------------------------------

När jag runt lunchtid på lördagen gick hem från Calle, med luvan över huvudet, en konsumpåse i ena handen, hål i ena skon så att den gav ifrån sig ett splashande ljud för varje steg jag tog pga. skyfallet, och allmänt trött och skabbig i samma kläder som kvällen innan.. då kände jag att
fan, jag är nog en luffare ändå

------------------------------------------------

För övrigt var nog ändå helgens citat detta, som en tjej kläckte ur sig när hon satte sig i mitt knä under en fest
men tro inte att det är någonting bara för att jag sitter i ditt knä

Det var där, just i det ögonblicket, som jag slogs av att.. jävlar va torra människor det finns.


Hade lite djupa grejer på lager, men bara för att vara jävlig så struntar jag i att skriva ner dom. Nu känner ni er allt snopna, va?

... inte?


Hade inte så mycket mer på hjärtat faktiskt..
Aim to luuv, don't shoot to kill

/Kappe - din handdukssnärt i omklädningsrummet

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN.
Det är väl det som bäst beskriver känslan som infann sig i mitt bröst igårkväll. Alla mina grönvita fattar vad jag menar, vi hade ju matchen dit vi ville i första men släppte sen taget. Ännu en gång vann vi matchen på läktaren, men det är en klen tröst. Jaja, ska inte älta det där för mkt, Braga nästa!
Kände att jag inte skulle orka med alla gnagare i plugget idag, så det blev en hemmadag. Jag, Jolle och Ebba kollade film och var allmänt laid back bara. Bortsett från att alla småsaker plötsligt blev jobbiga (såsom fiffel med hörlurarna till iPoden, att någon öppnat mjölken utan att ta bort flärpen osv.), så har det varit en riktigt skön dag. Välbehövlig.

------------------------------------------------

Känner hur läxlavinen sakta börjar välla över mig, och det finns inget som kan stoppa den. Som vanligt är jag snubben som skjuter upp grejer, och jag ser ingen direkt förändring i sikte. Men vafan gör det om 100 år?

------------------------------------------------

Och  vad är grejen med Facebook egentligen? Ja, jag har facebook, men jag vet bara inte riktigt varför. Samtidigt har jag lagt märke till att en trend som innebär att man ska radera sin playahead-användare börjar växa fram, kan det finnas ett samband mellan dessa två fenomen? Hmmm...
Playahead är tydligen alldeles för fjortis, så om man hänger på pa blir man automatiskt en. Men nädu, jag följer inte med, jag ska aldrig överge playahead om jag så ska följa det ner i avgrunden. Sådeså!

Ännu ett meningslöst inlägg som aldrig kommer gå till historien i nån kategori nånstans. Men som sagt; vad gör det om 100 år? (eller typ.. en vecka?)

Puss i ljumsken!
/Kappishh - din svajande palm i snöstormen

Soft helg!
I fredags var det krök på Långholmen och i lördags var det Bajenmatch och senare också, hör och häpna, fest hos mig! Oj, plötsligt var alla ens polare liksom ; )  Nämen det var jävligt kul, även om det blev MYCKET folk!

"Kan inte en kompis få komma? Asså han är asschysst jag lovar och han tar med sig två tjejpolare som är skitsöta, om det är något problem så vet du att jag kan hjälpa till och kasta ut folk, är det lugnt eller?"
Och lite för snäll (läs toffel) som man är så blev det tillslut väldigt mycket folk.

Inget gick sönder och det är jag glad för, däremot var det några saker som försvann. Felixs iPod, som spelades flitigt under kvällen, försvann. Fabbes vita skor försvann vilket gjorde att han fick gå hem i farsans 7 nummer för små tofflor, och sen var det nån tattare som snodde min parfym (vem fan snor en parfym?!).
Så om det är någon som vet med sig att han/hon eller någon polare har gjort det här, ring 0707560892 så löser vi det. Jag vet, väldigt naivt att tro att nån kommer erkänna, men jag känner något slags ansvar att hjälpa till i den mån jag kan. Lika bra att försöka iallafall.

Huset var helt när vi imorse vaknade framför Me, Myself & Irene som vi somnat framför framåt halv fem-rycket. Sova i fåtöljer är fan ingen höjdare, i tell ya. Med viss hjälp från polarna och en syrra i hög form för mammarollen så gick uppröjningen bra. Min version till morsan blev att vi var ungefär 30 pers som hade fest, och att jag kände alla, så hon är väl lite småsur men inget allvarligt iallafall.
Fett slitet att kröka två helgkvällar i rad, inget jag brukar syssla med direkt.. får väl erkänna att det var najs, även om jag knappast lär köra på det så mycket i framtiden.

------------------------------------------------

Fan, det behövs verkligen pengar nu. Säger som Organismen, "nu har det nått en punkt där luddet i min ficka fått ludd i sin ficka".

Nä, nu ska jag gå och deppa inför plugget imorgon, hejpåre!

/Kappe - dina cigarettfimpar på gräsmattan

Det är känslan jag fått av de inledande två dagarna.. ojojoj, i ren desperation räknade jag ut (nördigt? kanske lite) att det på en höft är sisådär 7000 timmar kvar till nästa sommarlov. Det låter iallafall mindre än 300 dagar.

Inte nog med att man själv vet om det. ALLA maler, trycker, pressar ner samma budskap i skallen på en.
"Tvåan är helt klart det jobbigaste året.. det kommer bli TUFFT"  med lite extra betoning på tufft så att man verkligen ska förstå det blodiga dödsallvaret i det hela.
Usch.

Men det var ju kul att träffa alla igen. (man är väl tvungen att lägga till det så ingen bitter jävel kommer och klagar sen)

------------------------------------------------

Två saker tynger mig något oändligt just nu. Eller okej, det är jobbigt iallafall.

Jag har spelat fotboll sen jag var bara några år gammal, och piano sen jag var ungefär 10. Båda sakerna har varit en ganska stor del av mitt liv, framförallt fotbollen, men nu känner jag hur glöden börjar slockna. Efter att ha varit ifrån de båda under större delen av sommaren så kan jag bara döma av det faktum att jag inte saknat det på det sättet jag gjort tidigare.

Det blir bara inte så att jag helt spontant går ut och kickar längre.
Det blir heller inte bara så att jag helt spontant sätter mig vid pianot bara för att spela på kul längre.

Men visst, jag spelar fortfarande fotboll med kompisar ibland, och det kommer jag fortsätta göra, men jag är inte säker på om jag är motiverad till att träna och spela med laget längre. Det är bara inte samma sak på något sätt.
Och pianot vettefan heller hur det blir med. Jag lär få höra tusen gånger om av både min lärare och andra att jag kastar bort någonting om jag slutar, och då lär det bli svårt att ta det beslutet i vetskap om att jag bara kastar bort 7 års pianospelande (visserligen till och från, men ändå).

Fett sentimentalt det blev, men det blir lätt så när man börjar tvivla på en stor del av ens "jag", ens personlighet.
För helt seriöst, vad har jag utan det? Och jag menar inte på det sättet att jag inte har något liv kvar utan dessa två saker, absolut inte, men vad brinner jag för då? Vilken specifik grej gör att jag går upp varje morgon istället för att bara ligga kvar och dra mig och komma försent?

Jaja, jag ska inte grubbla mer på det här nu.. kommer väl bestämma mig hyfsat snart hur det blir.
Kan ju trösta mig med att jag börjar runt 10 imorgon, sweet dude : )

Gonarre!
/Kappe - din filosof i månskenet

Sista veckan innan plugget, fett deppigt.. men jag har ju redan kommit in i rytmen nu, går ju mattekurs den här veckan.

Whoa whoa whoa, HOLD ON! tänker ni säkert nu.. varför i helvete går Kappe mattekurs? Ja, det är en fråga jag också har ställt mig, och när jag tvingats erkänna det för vänner och bekanta med blicken i marken så har jag inte riktigt kommit på varför. Det var helt enkelt mina föräldrar som tyckte att jag skulle må bra av lite försprång inför matte B, och jo.. det är ju faktiskt sant, även om jag aldrig direkt varit nära varken IG eller G i matte.

Fyfan va skönt det var att komma hem i eftermiddags.. har inte sovit ut ordentligt sen festivalen, så jag kom hem och åt, kollade lite på tv och somnade sen nånstans mitt i Ally McBeal. Vaknade i slutet av Glamour och det gav mig ett brett leende när jag såg att programmet hette The bold and the beautiful på engelska. Visst, svårt att översätta det snyggt.. men glamour?!

Ähh, nu ska jag gå och.. ehh.. vara upptagen. Typ.


/Kappe - din powernap i tv-soffan

Kom hem från reggaefestivalen i eftermiddags.
Tillståndet var: kinesögon, trött och sliten som tusan, allmänt skabbig (sen i onsdags hade jag borstat tänderna 1 gång och badat 2 gånger i Fyrisån som var helt oljig), pank men lyckligt. För visst fan var det kul, otroligt kul var det.

Förutom att det regnade under fredagen vilket gjorde campingområdet till en enda stor lerpöl så hade vi det riktigt fint där, vi hängde på det s.k. Fat Camp med en del sköna göteborgare och annat löst folk.

Jag är ju inte jätteinsatt i alla olika reggaeartister, utan diggar mer reggae som musik i allmänhet.. kändes lite småtrist inför festivalen att jag inte hade så bra koll, men fan.. det var ju egentligen skitsamma. Anthony B och Soldiers Of Jah Army var de allra bästa, riktigt jävla fet energi på scenen! Måste ta och lyssna in mig på dom mer, även om jag visste vilka de var innan så har jag bara hört någon enstaka låt.

Det blir definitivt Fat Camp nästa år igen, om inte vi stockholmare gaddat ihop oss till ett eget läger då förstås ; )

Det var inte så mycket mer än så jag hade på hjärtat, får ta och tacka människorna som gjort mina senaste dagar grymt sköna :D


/Kappe - din hamburgerfrukost på festivalen

URF, here we come! :D
Hemma igen på söndag någon gång..

/Kappe - din solglimt genom persiennen

Spenderat senaste veckan på Malingsbo, så himla underbart att vara tillbaka där igen. Så jävla tråkigt att åka hem efter bara en vecka, men det blir lätt att man väljer det när man sitter där på våren med sommarplaneringen. Det är tyvärr lätt hänt att man glömmer bort den otroliga Malingsboatmosfären. Alla konfirmander var så sjukt sköna, önskar jag kunnat stanna längre än vad jag gjorde, men men..

Modeuttrycket nr 1 nuförtiden är ju "att komma bort från allting", men det är verkligen vad man gör när man åker till Malingsbo. Man åker ifrån tråkiga Sthlm där alltför få kompisar är hemma och lämnar datorn, teven och allt det där bakom sig, och kommer istället till en idyll där man ständigt är omgiven av en massa kärleksfulla människor. Det är nog svårt att förstå dealen med det här om man inte själv upplevt det.
Och för att förklara lite för er som inte vet, så är det stället jag konfirmerade mig på för 2 år sedan. Man kan sedan åka tillbaka 4 somrar efter sin konfirmation och vara en typ av fadder för det årets konfirmander. Jag har haft en otrolig tur som fick den här chansen.

------------------------------------------------

Fortfarande jävligt segt med mobilen.. för polisen ligger väl mobilstölder på ungefär samma prionivå som bortsprungna kor ute på vischan, så jag sätter VÄLDIGT litet hopp till att det ska hända nåt från den fronten. Får hoppas att den människa som kanske kan fixa det gör det..
Så jävla irriterande, om jag nu inte får tillbaka mobilen (vilket antagligen blir fallet), ska jag då fortsätta betala av den och samtidigt köpa en ny? Det blir ju bara en maaassa fiffel..

------------------------------------------------

Nu blir det segla några dagar, sedan hoppa av på Dalarö hos Christelle och chilla där några dagar för att sen ta sig upp til hjonmiddagen på M-bo. Sen får vi inte glömma sommarens sista anhalt, reggaefestivalen 9-11 augusti. Sjukt kul, men jag får fan ta och lyssna in mig på lite reggae tills dess ; )


Ciao!

/Kappe - hamnen för din eka

Jag måste vara den mest godtrogna, blåögda människan som finns. Nu har jag förstått att jag inte ska lita på okända människor, trots att folk jag känner sagt att det är schysst folk. Det här är priset man betalar när man litar på människor antar jag.
Och visst, när jag satt där i regnet vid Hornstull och väntade på killen som aldrig kom tillbaka, så kände jag mig som världens största idiot.. men you know what? Varför ska jag låta såna här små töntar sänka mig? Det här är bara ännu ett hinder på vägen, ännu några idioter jag har träffat och ännu ett misstag som jag lär mig någonting av. Jag kommer möta många idioter under hela mitt liv och det gäller bara att gallra bort de man verkligen kan lita på från skaran med idioter.

Och om du inte fattar vad jag pratar om så är det fullt förståeligt, men fråga om det så kan jag berätta hela storyn (om än lite kortfattad då jag är måttligt trött på den efter att ha berättat den artontusen gånger).
Och för guds skull, om du träffar mig, kom inte med kommentaren: "ÄR DU DUM I HUVET ELLER?"  för det har jag redan fått höra tillräckligt många gånger. Det är liksom inte riktigt det jag behöver höra just nu.

Bajenmatch ikväll iallafall, så ska nog ta och sjappa nu..
Bara att fråga om det är något, peace out!